Truls Möregårdh: ”Pingisen förtjänar en förebild och jag axlar gärna den rollen”

Vi träffas tidigt på morgonen på Scandic-hotellet Downtown Camper vid Brunkebergs torg i centrala Stockholm. Det är fredag i mitten av januari och det är tre dagar innan den svenska sportvärldens stora branschfest. På Idrotts–galan har pingisens renässansman Truls Möregårdh chans att vinna flera priser. Han ses som en outsider att ta hem galans allra finaste pris, Jerringpriset. Folkets pris. En Truls Möregårdh med rufsig morgonkalufs och hans pappa Carl Möregårdh möter upp i lobbyn.

– När Armand Duplantis var på Kings syskontidning Cafés omslag för fyra år sedan träffades vi just här på Downtown Camper för intervjun. Kort därefter vann han sitt första Jerringpris, häver undertecknad ur sig.

– Och enda, fyller Truls Möregårdh i och fortsätter:

– Man tror att Duplantis har vunnit fler, men året efter vann hopplandslaget och sen kom Nils van der Poel och förra året vann Ebba Andersson. 

Den dubbla silvermedaljören från Paris-OS kan sin moderna Jerringpriset-historia.

– Ja, du hör. Det luktar Jerringpriset, säger undertecknad för att knyta ihop den inledande skämtpåsen med skrockfulla förtecken. Men i påståendet ligger också en övertygelse. Man får aldrig glömma, eller för den delen underskatta, hur mycket svensken älskar pingis.

– Jag är ruskig underdog. Det har varit ett sjukt bra sportår och vi har tre OS-guldmedaljörer, säger Truls ödmjukt. 

Vi slår oss ner i matsalen. Truls plockar på sig mackor från frukostbuffén. Pappa Carl, som efter OS är sin sons manager på heltid och sköter både kalender och samarbetsförfrågningar, avlägsnar sig för att svara på mejl i en allt mer översvämmad mejlkorg. Det är många som vill ha en bit av kakan av Sveriges mest googlade man 2024.

När vi ses är svensk pingis stora affischnamn nyss hemkommen från nordvästra Frankrike där hans klubblag Saarbrücken under onsdagskvällen enkelt avfärdat Hennebont i den första kvartsfinalen av Champions League. Själv slog Truls ryssen Lev Katsman, som spelmässigt inte levde upp till kvaliteten av sitt toppnamn, enkelt. Klubblagsdelen av pingis må leva i en medieskugga, men för många spelare är den livsviktig för ekonomin.

– Klubblagen är där vi får vår fasta inkomst och det är väldigt många pingisspelare som prioriterar klubbarna. När man är på en lite lägre nivå så drar sig många ifrån touren för att kunna spela för flera klubblag för att få ihop till inkomsten. Många spelare kan leva på pingisen för att de spelar i en massa olika ligor.

Du har spelat för klubbar i Tyskland, Polen, Japan, Kina och Sverige. Hur ser det ut för dig i dag?

– Det här året är det Eslöv och Saarbrücken som gäller. Det är ett val jag gjort för att kunna vara öppen för att spela China Super League, om de vill ha mig. Det var bland det bästa och roligaste jag gjort i min karriär när jag spelade där för ett och ett halvt år sedan. Jag vill kunna ha den möjligheten. Spelar jag i Bundesliga eller Frankrike blir jag låst till de ligorna. 

Vad är det som lockar med China Super League?

– Det är en unik upplevelse. Hela ligan avgörs under sju dagar. När jag spelade där var jag den enda utländska spelaren. För mig är det perfekt, för jag behöver inte pendla fram och tillbaka och jag får min lön för de här dagarna. Det är ett smart koncept som jag tycker fler borde ta efter. Och kvaliteten på pingisen är hur bra som helst – ena dagen möter du Ma Long och den andra Fan Zhendong.

Hur funkar det, spelar ni i olika städer varje dag?

– Nej, då var det en och samma stad – Zunyi. Pappa var med mig och coachade mig under matcherna. Vi visste knappt vilken stad det var förrän fyra dagar innan, och vi hade ingen aning om hur mycket folk det skulle komma. Men arenan var fullsatt varje dag – det var 15 000 personer i publiken från 10.00 till 21.00 som satt och hoppades på att få en bild med någon av spelarna. Man känner verkligen hur hajpat pingis är där – det är en helt annan puls. Vi såg knappt någonting av stan under hela veckan. Vi kom inte ut från hotellet eftersom det var så mycket folk som väntade på oss spelare, både i foajén och utanför hotellet. När vi skulle till hallen fick vi lov att ta varuhissen. 

Efter sina dubbla OS-silver i somras och 2021 års VM-silver i Houston är Truls Möregårdh, sin unga ålder till trots, omåttligt populär i pingisens förlovade hemland, Kina. Bland fansens smeknamn märks ”Xiao Mò” (översatt till svenska ”Lilla Mo”, ett smeknamn som speglar svenskens ungdomliga utseende, energi och talang) och det ännu mer smickrande Mò Shen (Gud Mo). Efter OS-finalen i somras mot Fan Zhendong – som på hemmaplan går under det mindre angenäma smeknamnet Xiao Pàng (den lilla tjockisen) – cirkulerade ett Mò Shen-meme på sociala medier. Anledningen varför Truls Möregårdh förlorade finalen? När det kommer till kritan så jobbar trots allt inte Gud på söndagar. De kinesiska fansen snickrar inte bara fram smeknamn eller har selfiekameran i högsta hugg – de visar också sin uppskattning genom gåvor.

– Oftast får jag nallebjörnar, men ibland är det personligare presenter. Jag har fått en LP-skiva med Bon Iver, bara för att jag sagt att jag gillar LP-skivor och lagt ut en video på Instagram med en låt. En annan gång fick jag en Hermès-parfym. Sen får jag många porträtt på mig som de själva målat.

Har du analysen klar för dig varför du är så populär i Kina?

– Man måste ha en personlighet som de gillar – det är nästan A och O för dem att den är bra. Det känns kul att den uppskattas. Sen spelar jag väldigt annorlunda och har slagit några kineser och tagit fina medaljer. Jag tror att de tycker att jag är en bra utmanare till de bästa kineserna.

Hur mycket tjänar man i en bra klubb?

– Spelar du i en riktigt bra klubb i Bundesliga och Frankrike så klarar du dig väldigt bra. Då behöver du inte gå runt och tänka på pengarna. Men jag har valt att bo kvar i Sverige där det är mycket mindre pengar. Jag hade säkert kunnat tjäna fyra gånger mer om jag hade spelat där, men det har aldrig varit viktigt för mig. Jag har prioriterat min utveckling och det har jag gjort bra – men det betyder också att mina sponsorer blir extra viktiga.

Truls och hans mamma och pappa är på långhelgsbesök i Stockholm. På torsdagskvällen åt familjen passande nog på Kinarestaurangen China! vid Skanstull. Nyckelord: autentisk kinamat. Dagen när King tar rygg på svensk pingis framtid väntar ett besök hos Oscar Jacobson för att välja ut en moderiktig svid till Idrottsgalan, fotografering för Kings omslag på NK och ett besök – eller ska vi kalla det en upplevelse? – på restaurangen Punk Royale på kvällen. 

Ute pingisbollstudsar temperaturen mellan plus- och minusgrader. Truls Möregårdh byter om till en stickad tröja från J.Lindberg och slänger på sig en vit puffjacka från Axel Arigato. Tillsammans vandrar vi mot Oscar Jacobson på Birger Jarlsgatan. Den tio minuter korta promenaden bjuder på oväntad internationell stjärn-glans. I höjd med Gallerian passerar vi tre barn som storögt tittar igenkännande mot Truls. Vardagsmats, förstås, om du heter Truls Möregårdh och inget som borde skickas till tryck. Om det inte vore för att han plötsligt stannar till.

– Fan vad sjukt. Såg du vem det var?! säger Truls med upphetsat tonläge.

Han har redan vänt sig om och blickar mot en reslig man som mäter en bra bit norr om 200 centimeter. Två meter plus-mannen med fru och tre barn har också stannat och vänt sig om. Ett dödläge uppstår. Är det hälsningsläge eller inte? En sekund går, två sekunder, tre sekunder. Till slut går vi fram. 

– Grattis till framgångarna under OS. Du var otrolig i Paris!

Det är den tyske Dallas Mavericks-legendaren Dirk Nowitzki, av många ansedd som Europas bästa basketspelare genom tiderna, som gratulerar. Han är på Sverige-besök tillsammans med sina barn och sin svenska fru Jessica Olsson – fotbollsbröderna Martin och Marcus Olssons syster. 

Det visar sig att Dirk Nowitzki är ett pingisfan. Ett stort pingisfan. Under OS i Peking 2008 lärde han känna Tysklands bästa pingisspelare genom tiderna, Timo Boll, och se–dan dess följer han sporten noggrant. Den uppmärksamme OS i Paris-tittaren minns säkert att Nowitzki gång på gång zoomades in på läktaren under lagkvartsfinalen mellan Tyskland och Sverige. Framför allt under matchen mellan Anton Källberg och den då 43-årige Boll – en match som Källberg vann med 3–1 i set och som blev den tyske pannbandselegantens sista internationella framträdande i pingishagen.

Truls berättar för Dirk Nowitzki om sin match i Champions League med Saarbrücken häromkvällen.

– Visst spelar Lebrun-bröderna i kväll för Montpellier? frågar den tyske basketlegendaren och visar samtidigt att han har koll på pingisschemat.

Samtalet slutar med att de båda världsstjärnorna byter nummer på Whatsapp. Är en oväntad vänskap månne i antågande?

– Hör av dig om du är i Dallas. Jag fixar biljetter åt er om ni vill gå på match, säger Dirk Nowitzki.

Samtidigt lovar NBA-tysken att försöka komma förbi pingisens världstourtävling i Las Vegas i juli.

– Hände det där precis? frågar sig Truls när vi sagt hej då och konstaterar meningen efter att den här dagen
minsann har börjat riktigt bra.

Hur basketintresserad är du?

– Jag vill följa NBA ännu mer, men det är svårt med tiderna. Det blir mycket tennis och golf nu. Efter att Ludvig Åberg har dragit in det i Sverige så har jag börjat kolla mer och mer på golf. Golfspelarna är väldigt intresserade av pingisen också. Scotty Scheffler satt och kollade på OS och Rory McIlroy har sagt i en intervju att han följer pingisen.

Trots sin alltjämt ringa ålder har Truls Möregårdh alltid gått sin egen väg. Till skillnad från många toppspelare – däribland hans OS-silverkompisar i lag, Anton Källberg och Kristian Karlsson – har han valt att inte bosätta sig i ett tyskt pingismekka som Düsseldorf. Där finns den bästa pingisträningen, men där finns inte de närmaste vännerna och familjen som alltid betytt mycket för honom.

– Hade jag flyttat till ett av länderna man borde flytta till så hade jag aldrig varit så här bra. Det finns inte en chans. Jag hade tyckt att det var tråkigt och jag hade mått så dåligt mentalt. Jag har varit där en massa gånger och jag har sett hur det ser ut när toppspelare kommer hem från vinster, det är så lite glädje. Och sen går de in i hallen och nöter igen. De firar knappt någonting. För mig har det alltid känts så tråkigt. Jag ska vara hur glad som helst när jag vinner, det är ju det jag kämpar för varje dag. Det känns som om de bara ångar på, säger han och fortsätter:

– Eslöv har varit mitt hem i många år, även om jag inte är jättemycket hemma. Jag reser runt i hela världen. Men jag har alltid känt att det är skönt att komma hem till en lugn liten stad och jag har hur många kompisar som helst inom pingisen. Mina kompisar som jag haft i tio år bor fortfarande kvar. Jag trivs så jävla bra med dem. Tjejen har flyttat dit och föräldrarna bor där. Jag har alltid blivit bättre av tryggheten. Går jag in till hallen och mår bra så vet jag att det kommer att ge mig mer än om jag går in i hallen och kör med världsfemman i Tyskland. Det är svårare mentalt för mig. Nu bor jag i Malmö för att jag ville ha någonting lite roligare. När jag ändå skulle köpa någonting eget så ville jag köpa i en stad och en lägenhet som är fin.

I den relativt nyköpta lägenheten i Malmö ryms en allt större vinylsamling. Han går upp i tonläge när LP-skivorna lyfts in i konversationen. Det finns hopp för dagens ungdom.

– Min vinylsamling blir bättre och bättre. Det är nånting med LP och raspet. Jag har visat det för mina kompisar och de har kommit in i det mer och mer. I början var de skeptiska och tyckte det var slöseri med pengar – 400 kronor för något du hittar på Spotify, liksom. Men allt blir bättre på vinyl.

Vilka är favoritbanden?

– Kent och The Smiths. The Smiths har pappa fått in mig på, men jag har fått in honom på Kent. Vi ger och tar.

Vilken är favoritlåten med The Smiths?

– Ouff, en omöjlig fråga. Spelar du fem sekunder av vilken Smiths-låt som helst så sätter jag vilken det är. Frankly,
Mr. Shankly är högt uppe. Och den på Hatful of Hollow, säger han och börjar nynna. 

– I am the air, I am the sun … Vad fan heter den nu igen?

Sjuminutersdängan How Soon Is Now.

– Ja! Den låten på vinyl låter inte alls som på Spotify. Och Kent har jag lyssnat mycket på nu på senaste tiden. Det är ju för att de ska ha konserter i mars. Där är man ju, och där måste jag kunna allt. Jag har biljetter till av två av deras spelningar. Jag var jätteledsen över att jag missade deras avskedsturné, så nu är jag jäkligt glad att de ska återförenas.

En annan hobby delar du med Stefan Holm.

– Jaha? 

Lego.

– Gillar han det?

Man skulle kunna säga att han är kändisansiktet utåt för Lego i Sverige. Hur stort är ditt Lego-intresse?

– Det är ganska stort nu faktiskt. Det är avkopplande att sitta med själv. Sen är det ju dyrt. Jag har inte överdrivet mycket Lego hemma, men jag unnade mig Eiffeltornet efter OS. En riktig dyring – den kostade 600 euro. Den har jag byggt och den står hemma nu – den är 150 centimeter hög.

Att familjen betyder mycket för Truls har nog inte undgått någon i den stora skaran som följde hans framfart under OS. Han knöt näven (”ousa” som det heter på pingisspråk. Japanen Tomokazu Harimoto är ohotad etta som pingisvärldens främsta ”ousare”) och blickade upp mot familjen på läktaren efter varje viktig poäng. Den svenska pingistrollkarlens satsning engagerar stora delar av the Möregårdhs: pappa Carl sköter, som det heter, ”allt på sidan av” och är så ofta det går med sin son på tävlingar och under mediala framträdanden och Truls blott fem år äldre bror Malte Möregårdh är hans tränare.

– I början var jag mest rädd för att vi inte skulle hitta det här samarbetet som är så svårt att hitta, och som man hört att många atleter som jobbar med föräldrar inte hittar. Men nu känner jag mig hur lugn som helst. Vi kan säga allt till varandra. Men det är klart att det är lite speciellt. Man måste ju vara väldigt nära i familjen för att det ska funka.

Efter att Truls Möregårdh förvandlades till bara Truls med hela svenska folket i somras så har hans aktie stigit lika snabbt som en Novo Nordisk dito. Hans bakgrund är väldokumenterad, men är du inte ett Truls-head mår du förmodligen bra av en kort sammanfattning: 

Han föddes den 16 februari 2002 i småländska Hovman-torp. Pingisintresset har pappa Carl fört över till två av sina tre söner – på Elis, den tredje brodern Möregårdh, bet sporten inte lika bra. Som ung startade pappa Carl pingisklubb i Alvesta tillsammans med nära vännen Joe Labero, och Truls tränare, storebrodern Malte, var en gång själv en mycket lovande spelare. 

Som tio- och elvaåring vann Truls Euro Mini Champs, ett slags inofficiellt EM för elvaåringar, och i samma veva flyttade familjen till Eslöv för att ge honom de bästa förutsättningarna för att nå så långt som möjligt i sin sport. När Truls var 14 år blev han den yngsta spelare någonsin att debutera i Champions League, och efter högstadiet vinkade han ajöss till skolan för att satsa på sin sport på heltid. Som 17-åring livnärde han sig som klubblagsspelare för TT Saitama i favoritlandet Japan och när han var 18 år hade han redan hunnit med att göra två knäoperationer. 

Som 19-åring kom äntligen det stora genombrottet. Truls petades till mångas frustration, inte minst sin egen, till OS i Tokyo, men knöt näven i fickan och chockade alla senare under året när han som 77:e rankad spelare knep
ett VM-silver. Vår nya J-O Waldner, var hälsad. 

– Sen jag var elva år har jag fått höra att jag skulle vara den nya J-O och förhoppningsvis bli den som tar in pingisen i finrummet igen. 

För många skulle det innebära ett tyngdtäcke av press. Hur hanterade du det?

– Det var inget som kom åt mig att folk gick runt och trodde det. Jag körde mitt race och hade mina problem, framför allt skadeproblem. Jag var medveten om hur tuff vägen skulle vara, jag var alltid väldigt lugn och gjorde inte någon big deal av det. Många unga lovande talanger hajpar sig själva mycket på sociala medier – både de själva och deras föräldrar. När jag själv var topp 10 i världen och skulle hantera det på sociala medier så rasade det. Jag tyckte att det var jättesvårt.

Efter VM-silvret i Houston när du flög upp på rankningen och var trea som bäst?

– Ja, det flöt på ett tag. Efter det året kände jag att jag var så här bra och nu ska jag hajpa det. Då blev det sämre. Speciellt när du är yngre, då kan det till och med rasera det såpass att du vill lägga ner sporten. Man får försöka ta det jättelugnt när man är ung och bara fokusera på att faktiskt ha kul. För min del har min pappa och mamma varit grymma på att hantera allting runt om. Deras inställning har varit att jag ska spela pingis och bli bättre och så fixar de allting annat. Mamma och pappa har varit ovärderliga där.

Du nämnde skadeproblemen. Hur mår knäet i dag?

– Det är en genetisk skada på högerknäet som jag är född med. Jag trodde väl att det skulle bli helt bra, och det är säkert på sin väg att bli helt bra. Men det är fortfarande några procent till som ska dit. Det gör ont i vissa lägen. 

Efter att ha fallit på rankningen under andra delen av 2023 och början av 2024 var det dråpligt nära att han inte ens blev uttagen till sommarens OS. Till Paris kom Truls Möregårdh rankad som 26:a – hans sämsta världsrankning sedan början av 2022. Det som hände sedan är svensk sporthistoria. Truls hade förlorat åtta av åtta matcher mot kinesiske världsettan Wang Chuqin, men när han på det nionde försöket lyckades slå honom i sextondelsfinalen låg vägen öppen för en sensationell OS-medalj. Och av bara farten fick han med sig ytterligare ett silver hem till Skåne i lagtävlingen. 

När du slår Hugo Calderano i OS-semin och säkrar OS-medalj så har du sagt att du funderar över hur ditt liv kommer att förändras. Du insåg redan i det ögonblicket att ”okej, nu åker vi – ingenting kommer att bli som förr”?

– Det var så mycket tankar. Första tanken är: Vad fan är det som händer? Andra tanken är kanske just den tanken – att allting kommer att förändras. Tredje tanken är att jag ska spela OS-final om två dagar och jag ska vinna. Fjärde tanken är att jag har säkrat medalj och att det här är det sjukaste nå–gonsin – och då kommer tårarna. Det jag gick igenom under gången inne i hagen var allt du kan gå igenom på en minut. Jag kom inte ens ihåg att ta med racket från bordet. Jag hade inte haft en fundering på att jag någonsin skulle kunna ta en medalj i detta OS. Att det hände då var bara total blackout.

Vad är det knäppaste som hänt dig efter OS?

– Alla möten med människor på stan. Var jag än går i Sverige så är det alltid någon som kommer fram och pratar pingis. För mig har det i princip gått från 0 till 100. Om man är riktigt sportintresserad så visste man vem jag var före OS. Men nu är det som om man är något mer än sporten, och då är man väldigt känd i Sverige. Vissa som kommer fram får knappt fram ett ord för att de är så hajpade och andra säger att de har döpt sitt barn efter mig. Men alla säger att de älskar pingis eller att de har kollat matcherna och att jag förgyllt deras sommar. Att få höra sånt dagligen är fantastiskt.

Talkshows på SVT, Superstars-inspelning på Cypern, gästspel i poddar, reklamsamarbeten i London och tävlingar i världstouren i Japan och Kina. Hur har -hysterin efter OS varit?

– Jättekul! Och jag känner att det är klart att jag ska orka med det. Jag har fått den här chansen nu för att jag har gjort det så här bra. Men att spela bra pingis är fortfarande prioriteten, och det har jag gjort. Jag är stolt över att jag tagit mig uppåt på världsrankningen efter OS. Men jag vill ändå göra de här roliga grejerna, som att åka och spela pingis med Dejan Kulusevski och Lucas Bergvall i Tottenham eller att göra ett reklamsamarbete för ett coolt företag och som dessutom kan säkra pengar till min karriär och sänka kostnader för mina tävlingsresor. Det har varit kul och värt. Det var saker jag inte kunnat göra innan – och jag är kanske den pingisspelare som gjort det mest efter OS. 

Vad är det bästa med ditt nya kändisskap?

– Att träffa en massa nya människor och att ge tillbaka till pingisen. Jag tycker det är kul att vara en ambassadör för pingisen och marknadsföra sporten. Jag känner att jag har en skyldighet mot sporten, som gett mig så mycket, att göra det. Jag vill ge något tillbaka till barn och ungdomar som spelar så mycket pingis nu och som köar in till pingisklubbarna. Sporten förtjänar en förebild, och jag axlar gärna den rollen.

På Oscar Jacobsons kontor i byggnaden bredvid butiken på Birger Jarlsgatan hamras outfitsplanen så sakteliga fram inför Idrottsgalan. Leah Muskantor, Truls flickvän och även hon pingisspelare, har redan bestämt att hon ska bära en svart klänning och det är vad vårt pingisess har att förhålla sig till för att matcha rätt. För att initialt påstå att han är helt i Oscar Jacobson-folkets händer har han mycket att säga till om i slutändan. Den blå sammetskavajen är hundra procent hans eget val, och att dumpa vit skjorta och svart fluga till förmån för en svart polo är lika mycket hans eget initiativ. Ett val som hyllas av båda kvällstidningarna när han på måndagen belönas med fyra getingar av Expressen och tre plus av Aftonbladet för sin galaklädsel.

Det bor ett växande modeintresse i Truls Möregårdh, och under besöket slinker det ner en påse vardagskläder från Oscar Jacobson. 

– För att vara sportperson är jag modeintresserad. Jag är ju inte överdrivet bra på det, men när jag är i ett annat land så tar jag alltid en eftermiddag för att kolla i butiker och shoppa.

Hur är du dålig på det?

– Jag är dålig på att se vad som passar och hur jag ska matcha det på bästa sätt. I dag på Oscar Jacobson nämndes saker som jag aldrig hört. Det är intressant med stil och kläder, det gör mycket med pondusen för människor. Jag tycker det är väldigt viktigt att ha en bra klädstil.

Vilka är dina favoritmärken?

– Jag har fått upp ögonen ordentligt för just Oscar Jacobson på slutet, jag har kommit in mer i den stilen. 
Innan var det lite mer streetstyle. Sneakers och så. -Tidigare var jag mer intresserad av skor, och då var det mycket Nike eller Adidas och så köpte jag lättare saker på Zara eller H&M. Och ett tag hade jag en del grejer från Acne.

Är du redo för den svåraste fråga du har fått i ditt liv?

– Oj.

Beskriv din stil.

– Äh, skriv bara Peaky Blinders.

Före omslagsfotograferingen för King väntar ett stopp för lunch på Asian Post Office på Östermalm. Den pingistokige restaurangchefen Lucas leder oss in i chambret. Det visar sig att Truls har varit där flera gånger och är väl bekant med Lucas. Som van APO-besökare är han på det klara med vad han vill ha: restaurangens klassiker – popcorn shrimp och drinken Thai basil. Alkoholfri, ska tilläggas – en elitidrot-tare dricker inte mitt på dagen. Mind you. Om du, likt undertecknad, har en schablonbild av forna svenska pingis-hjältars (inga namn nämnda, inga namn glömda) krog-vanor som inbegriper fulhak och billig bärs så representerar Truls något helt annat. Efter inspelningen av Carina Bergfeldts talkshow i höstas tog han mamma och pappa till Johan Jureskogs köttrestaurang AG, och under hösten har han ätit fine dining på Daniel Berlins hajpade Österlenkrog Vyn. Kvällens annalkande Punk Royale-besök? Truls -initiativ, såklart. 

Kollar du upp restauranger som du vill gå på när du är ute och reser med pingisen?

– Jag kanske inte kollar upp det, nödvändigtvis, men jag går definitivt ut på stan och hittar ett bra ställe att käka på och testar deras matkultur. Det tycker jag är jättekul. Annars sitter man i en svettig overall, i en tråkig lokal, med alla andra pingisspelare, och där är det ganska äcklig mat. När jag är i Japan vet jag att jag kan gå runt hörnet och få en ramen för 20 spänn som är i världsklass – då går jag hellre dit. Jag spenderar rätt mycket pengar på mat bara för att jag tycker det är så jäkla kul.

Är du ensam i pingisvärlden om att brinna för mat?

– Det skulle jag ändå vilja säga. Jag äter väldigt ofta ensam – att sätta sig själv på en restaurang och avnjuta ramen och kolla på en Youtube-video är magiskt.

Pingisen har tagit dig världen runt. Vilken är din -favoritstad i världen?

– Åh, stad?! Vilken sjukt svår fråga.

Land är för lätt, det vet man ju är Japan.

– Jag var i Okinawa, det är inte så många som har varit där. Det är ju deras Hawaii. Det är jättefint, en massa stränder och solen skiner alltid, säger de. Där var jag och spelade match en gång med min japanska klubb. Det var jäkligt coolt. Men svårt med favoritstad alltså. Jag gillar Singapore väldigt mycket. Det är väl en stad också? Singapore är otroligt. Det är varmt, god stämning och fräscht. Bra restauranger och bra hotell. Det är kvalitet rätt igenom. Fan, man kanske skulle åka dit? säger han och flinar. 

Hur ser ditt 2025 ut?

– Jag har ingen aning om hur det ser ut. Jag vet några generella grejer, men helt ärligt så har jag inget planerat i min hjärna längre än en månad framåt. Det händer tillräckligt med grejer hela tiden. Jag tar det månad för månad. Sen vet jag förstås vilka tävlingar jag ska åka på, som Smash- och Champions-tävlingar i världstouren.

Såklart.

– Mitt mål är hela tiden är att utvecklas i pingis. Det är alltid det mål jag har när jag går in i varje nytt år. När tävlingarna närmar sig så börjar jag sätta upp lite mål. Men till dess så vill jag bara fortsätta leva på hela OS-succén och jag tycker att det är jävligt kul – och jag förtjänar att fortsätta fira det och leva på det ett tag.

Men det kommer ofrånkomligen ett VM i Doha i maj. Du har bevisat flera gånger att du är som bäst i mäster-skap. Vad gör du annorlunda i uppladdningen?

– Ingenting egentligen. Man får lite mer tid att träna. Det brukar oftast vara ett litet glapp på tre veckor inför ett mästerskap. Och då har jag tre veckor att kunna lägga upp en riktigt bra träningsplan. Sen är jag oftast bättre mentalt än motståndarna som jag möter på ett VM. Jag brukar oftast kunna hantera situationen bättre än de.

Vad beror det på?

– Mycket beror på att jag har varit i situationerna innan och att jag trivs med att vara där. Vissa gör inte det. Åker jag på en tävling i Italien där jag vet att ingen kollar så har jag -jättesvårt att leverera. Men åker jag till ett VM och vet att SVT sänder och att jättemånga sitter och kollar så har jag mycket lättare att leverera, för att det känns roligare. 

Det är väl ingen idé att hymla längre. På Idrottsgalan vinner Truls Möregårdh Jerringpriset. Han var inte bara den svenska person vi skrev in oftast i Googles sökruta 2024. Han var också den populäraste idrottsmannen. Det är också första gången någonsin som en pingisspelare vinner den prestigefulla utmärkelsen. J-O:s tronarvinge är nu större än mästaren själv – åtminstone i detta avseende. Huvudpersonen själv verkar genuint förvånad och uppriktigt överlycklig över utmärkelsen när han tar emot priset på scen. När han tackar mamma och pappa stockar sig rösten och ögonen tåras. Det är lätt att förstå varför Truls Möregårdh är så uppskattad. Han har talets gåva, känns varm och har lätt till känslor privat – precis som han har när han spelar pingis. Dessutom är han en lirare i pingishagen. Och som om inte det vore nog har han väckt liv i den sovande svenska folksporten pingis.

Jag tror att en anledning till att du går igenom rutan är att du vågar visa känslor i pingishagen – positiva såväl som negativa. Är vi svenskar klara med mytbildningen kring Björn Borgs känsloneutrala isman?

– Jag tycker det. Jag har varit likadan sen jag var ung. Jag har alltid fått höra av förbundskaptener, förbunds-chefer och människor inom pingisen att jag måste lägga ner det här med att visa känslor. Att jag måste vara lugn, att jag måste vara mer som någon annan. Jag har aldrig fattat grejen. Jag visar mycket känslor och ni ser ju att jag blir mycket bättre av att visa mycket känslor, så varför ska jag inte få göra det? Jag fattar att folk kan tro att jag blir för energisk och inte kan hantera situationen. Men har jag inte den lilla ilskan inom mig så kan jag inte röra mig lika bra. För mig har den alltid varit jätteviktig. Men det är klart att det inte ska vara helt överdrivet och man ska inte få bete sig hur som helst.

Finns trash talk i pingis?

– Det gör det, men ganska lite. Det hade varit roligare om det var mer, säger han och fyrar av sitt numera paten-terade Truls-garv.

Hur kan det låta då? 

– Man kan säga någonting om turbollar eller andra smågrejer som man blir irriterad på och det säger man högt till motståndaren. Jag har väl mer sagt saker som ”testa att göra den serven, den kommer aldrig att gå”. 

Vad tycker du om andra pingisspelare som visar känslor?

– Jag tycker över lag att vi har väldigt få pingisspelare som kan vara förebilder för sporten på ett bra sätt. Jag har velat gå in i en av rollerna som en rolig förebild och vara lite egen. Personligheter finns det väldigt få av, jag är glad över att jag kan vara en av dem. Sen är Lebrun-bröderna (Felix och Alexis) superviktiga för sporten. 95 procent av pingisspelarna frågar sig vad de håller på med och undrar varför de inte bara kan vara lite mer som andra. Men det är ju de som gör sporten just nu! Ni kan inte sitta och säga någonting dåligt om dem. De är hur viktiga som helst för sporten. Och på damsidan är Adriana Diaz från Puerto Rico en jättepersonlighet. Hon är också superviktig för sporten. Vi har några stycken som är väldigt viktiga för pingisen nu – och jag är glad över att kunna vara en del av det. Och vi är alla yngre. Jag tycker det är kul när vi vågar visa känslor. Sporten blir roligare av det. Men det är tyvärr väldigt få som gör det.

Slutligen, tre tips till framtida vinnaraspiranter av Jerring-priset. 1. Se till att vara nominerad, 2. Var aktuell för omslaget på King eller Café och 3. Boka in en audiens med undertecknad på Downtown Camper i Stockholm tätt inpå galan. Hittills är det hundraprocentig vinstgaranti.

Intervju: Joakim Almén Foto: Pablo Frisk/Skarp. Styling: Rebecca Cohen. Grooming: Mia Högfeldt