Susanne Ljung: Så ser man på svenskt herrmode i USA

Ditt P1-program Stil snittar på 400 000 lyssnare per avsnitt. Hur kommer det sig att ett radioprogram om mode blivit en sådan succé?

– Mycket handlar nog om att vi lyfter fram intressanta ämnen och berättar historier med färgstarka individer och spännande livsöden. Jag jobbar på en redaktion med stickspårsexperter som vägrar det förutsägbara. Ambitionen med Stil har alltid varit att lyssnaren ska lära sig något. Jag är allergisk mot skitsnack och när man bara babblar på i syfte att döda tid. Jag vill inte slösa med folks tid, inte min egen heller för den delen. Vårt mål är att överraska lyssnaren, förmedla kunskap i en underhållande form och att visa att ämnet mode rymmer mer än bara kläder.

Hur ser ditt eget modeintresse ut?

– Det är ganska stort, och det minskar inte med åren. När jag började intressera mig för mode så var det som att sitta på en sommaräng och blicka ut över alla fina blommor. Nu kan jag namnet på blommorna och kan dra deras historia. Samtidigt blir jag helt kallsvettig när jag får frågan var man ska handla och vad som gäller just nu. Jag är mycket mer en teoretiker än en modenörd, jag har dålig koll på butiksutbudet och jag kan inte styla.

Vad går du igång på modemässigt just nu?

– Jag tycker att det mesta modet idag känns väldigt mycket ”same same” och säkert, vilket självklart delvis har med konjunkturer att göra. Det trendiga sportmodet och funktionsplaggen går jag definitivt inte igång på, så mycket kan jag säga. Det skulle behövas något nytt som skakar om. Jag är till exempel nyfiken på vad John Galliano kommer att göra som ny chef för Maison Martin Margiela.

Har du gjort dig skyldig till några stilmissar genom åren?

– Massor, men de får gärna stanna i garderoben. Som tur är betade jag av de flesta innan insta-tiden. Det tar tid att hitta sin egen stil. För min del började dimmorna skingras först vid 35 års ålder när jag fick jobbet som chefredaktör på Damernas Värld. Jobbar man på modetidning gäller det att skärpa sig snabbt som satan.

Hur har synen på herrmode förändrats sedan du började bevaka mode på 90-talet?

– Det har hänt enormt mycket, framförallt i Sverige. I New York, där jag bor på deltid, går fortfarande många män omkring i illasittande kostymer eller chinos, skjorta och keps. I Sverige finns en helt annan medvetenhet och ett intresse för det nya. Mina amerikanska kompisar häpnar varje gång de ser en svensk kille på gatan. ”Varför har alla svenska killar så tajta kläder?”, frågar de. ”Because they can”, brukar jag svara. Där har vi mycket att tacka tidningar som King som tidigt visat att det är okej för killar att visa att de är intresserade och storkedjor som H&M som satsat på herrmode på bred front.

Hur ser man på svenskt mode i USA?

– Jag var inne i en J Lindeberg-butik och en Acne-butik med några New York-vänner för ett tag sedan och de var helt tagna av hur så snygga kostymer kunde kosta så lite. Mode av den typen är enormt dyrt i USA, så det finns helt klart en nyfikenhet där. Value for money och hög trendfaktor blir allt mer eftertraktat och där ligger svenskt mode i framkant.

Hur ser du på modejournalistikens framtid?

– Jag är hoppfull, men jag tror att man måste börja skriva om mode på ett annat sätt. Att sätta modet i ett sammanhang, berätta historien bakom plaggen och göra det i rätt forum är framtiden för mig. Skvaller, ”dagens outift” och ”månadens måsten” är det inte.

Har du några bra tips om man vill förkovra sig i ämnet mode?

– Att läsa modeskapares biografier är ett bra sätt att bredda sin kunskap om mode. Yves Saint Laurent av Alice Rawsthorn och The Beautiful Fall av Alicia Drake är två biografier som jag varmt kan rekommendera. Drar man in Frankrike och Karl Lagerfeld vet man att man är något på spåret. Annars tycker jag att dagstidningar som New York Times och Financial Times skriver om mode på ett alldeles utmärkt sätt.

Läs mer: 10 skinnjackor du borde köpa i höst