Så blev basketstjärnan Dennis Rodman en modeikon

I en klassisk omslagsintervju med Sports Illustrated 1995 poserar Dennis Rodman på omslaget iklädd linne, hotpants i metallic och ett hundhalsband i strass. Rodman är vid tillfället stökig stjärna i San Antonio Spurs, som möter Los Angeles Lakers i NBA:s slutspel. Att döma av basketstjärnans övriga aktiviteter under kvällarna märks detta mycket lite. ­Tidningen följer basketstjärnan under vad som också, under brinnande slutspel, är en 72 timmar lång bender som sträcker sig över minst tre stater och innehåller stora mängder Gold­schlager: en schweizisk kanelsnaps med flingor av 24-karatigt guld simmande i flaskan.

– I don’t give a fuck about basketball anymore, säger Rodman, omgiven av femton exotiska fåglar och två schäfrar. 

– Jag lever mitt liv som jag vill. Jag är ingen idrottare längre, jag är en underhållare.

Historien om Dennis Rodman är så osannolik att den får hans explosivt flamboyanta stil att framstå som grådaskig. Han växte upp i ett av Dallas fattigaste områden tillsammans med sin mamma och två systrar. Hans pappa lämnade familjen när Rodman var tre år och skulle komma att få 26 eller 28 ytterligare barn, beroende på hur fadern själv räknade. Hans mamma hade tre jobb för att försörja den blyge, introverte sonen och de mer utåtriktade systrarna som skulle komma att bli basketstjärnor redan i skolåldern. Dennis Rodman var själv ingen atlet. Han spelade basket men satt allt som oftast på bänken eller läktaren. Eftersom han på första året vid high school endast mätte 168 cm fanns det heller ingen plats för honom i skolans footballag. 

Efter att ha gått ut high school arbetade Rodman som vaktmästare om nätterna på Dallas flygplats samtidigt som han sköt i höjden. På bara något år hade han gått från 180 cm till två meter. Han började fundera på att börja spela basket igen, fick ett collegestipendium och fick till slut ett NBA-kontrakt vid den i ­sammanhanget ansenliga åldern 25 år. Han plockades upp av Detroit Pistons, vars elaka spelstil gav laget smeknamnet ”The Bad Boys”. Den försagde Dennis Rodman verkade ha hittat hem. I det legendariska, och närmast universellt hatade, laget var han redan under debutsäsongen snubblande nära en NBA-titel. Året därpå likaså, innan Pistons tog hem två raka bucklor. Rodman hade blivit ligans kanske bästa defensiva spelare. Snart utvecklades han till den kanske bästa returtagare som sporten har sett. Under början av 90-talet började problemen hopa sig. När lagets tränare Chuck Daly avgick efter säsongen 1992 förlorade Rodman den fadersfigur som han tycks ha varit på jakt efter under hela sitt liv. Under den följande säsongen skilde han sig från sin första fru, Annie Bakes, som flyttade till sin hemstad Sacramento tillsammans med parets gemensamma barn, Alexis. 

– När flera personer som älskade mig försvann och Chuck Daly försvann så var jag ensam. Jag hade ingen att vända mig till. Jag hade ingen kontakt med min mamma eller pappa, berättade han för några år sedan i en ESPN-dokumentär. 

I februari 1993 hittade polisen en bil på parkeringsplatsen utanför Detroit Pistons hemmaarena. Inuti bilen hittades lagets stjärna bredvid ett laddat gevär. I senare intervjuer har Rodman berättat att han i bilen hade debatterat med sig själv om han skulle ta sitt liv, lyssnat på Pearl Jam och sedan somnat. När polisen väckte honom fick han en insikt. 

– Jag beslutade mig för att i stället för att ta mitt liv så skulle jag döda bedragaren som ledde Dennis Rodman till platser han inte ville besöka, skrev han senare i sin självbiografi. 

– Jag sa till mig själv: ’I’m going to live my life the way I want to live it and be happy doing it.’ I den stunden vände jag på hela mitt liv. Jag dödade personen jag inte ville vara. 

Han begärde en flytt och hamnade i San Antonio Spurs i Texas. Inför sin första match färgade han håret knallgult, innan han snabbt bytte färg till rött, blått, lila, beroende på dagshumör. Han skallade två motståndare, hängde på gayklubbar om nätterna och började dejta Madonna. 

1995 hade Dennis Rodman slutfört förvandlingen. Efter ytterligare ett klubbyte utgör han tillsammans med Michael Jordan och Scottie Pippen i Chicago Bulls en tredjedel av en av idrottshistoriens mest ikoniska konstellationer. Första säsongen i Chicago Bulls vinner Rodman ytterligare en NBA-titel, men det är framför allt utanför basketplanen som han till fullo har blommat ut. Resultatet är en androgyn framtidsvarelse som i neon, glitter, läder och lättviktiga, silvriga solglasögon inte liknade någonting annat. Samtidigt som Chicago Bulls joggar hem tre raka NBA-titlar så är Dennis Rodman ett fenomen i egen rätt. Han gästar David Lettermans talkshow och färgar tv-­legendarens hår slajmgrönt. När han lanserar sin självbiografi Bad as I Wanna Be på Fifth Avenue i New York anländer han till en boksignering med häst och vagn iklädd vit bröllopsklänning, slöja och blond peruk. På frågan om varför svarar han att han beslutat sig för att gifta sig med sig själv. Samtidigt som Michael Jordan gör huvudrollen i den animerade 90-talsklassikern Space Jam spelar Dennis Rodman in Double Team tillsammans med Jean-Claude Van Damme. En odiskutabelt sämre film (Rodman vann tre pris på ”Razzie Awards”: Worst New Star, Worst Supporting Actor, and Worst Screen Duo, tillsammans med Van Damme) men alltjämt en direkt-till-VHS-kalkon som ser ut ett modereportage från i-D 2025. Dennis Rodmans neonrejvlook kombineras med tigerrandigt hår och ett par Oakley Zero 0.3 – en solglasögonmodell han blir synonym med. Samtidigt som Michael Jordan under 90-talet gick in i Oakleys styrelse så var det Dennis Rodman som förvandlade solglasögonen till en av 90-talets definierande stilmarkörer. 

– Ingen hjälpte mig att skapa  ”Dennis Rodman”. Michael Jordan hade Nike, Kobe hade Nike – alla hade någon som hjälpte till att marknadsföra dem. Jag hade ingen.

Frigörelsen av Dennis Rodman tycks till stor del ha skett med hjälp av hans omfamnande av HBTQ+-gemenskapen. 

– I San Antonio började jag gå på gayklubbar och dragklubbar. Jag började bjuda in drag queens till matcherna, sa Rodman i en intervju med GQ 2021.

– De håller huvudet högt every fucking day, man. De skäms inte för ett skit. De försöker inte bevisa någonting, de är bara där ute och försöker leva sina egna liv. 

Ett av hans mest klassiska modeögonblick utspelar sig på Radio City Music Hall i New York, på MTV Video Music Awards röda matta 1995. Iklädd ett glittrande paljettlinne som slutade strax norr om naveln, ett par lågt skurna jeans som kämpade vilt för att hänga kvar på hans pubesben, helvetesrött snagg och silvriga solglasögon. Till detta: ett rött band för att öka medvetenheten om aids i USA. Dennis Rodman var hämtad från framtiden, lika futuristisk som Little Richard i turban, bikupsfrisyr och silkesskjorta 1956 eller Prince i bikini, knähöga stövlar och trenchcoat 1981. 

Några år senare skulle David Beckham komma att bli symbolen för metrosexualitet, trots att den engelska mittfältaren i jämförelse med Rodman framstod som lika normbrytande som Al Bundy i Våra värsta år. 

Hans avtryck på modevärlden är kroniskt underskattat. Länge, i takt med att han senare inledde en wrestlingkarriär och hälsade på Kim Jong-Un i Nordkorea, hamnade hans stilkänsla i skuggan av en del, möjligen, impulsiva beslut. Stora delar av Dennis Rodmans liv efter basketkarriärens slut tycks också ha spenderats i domstolsförhandlingar och på rehabkliniker på grund av missbruksproblem. Nyligen vittnade också hans dotter, den professionella fotbollsspelaren Trinity Rodman, om att hennes pappa verkar ha återupprepat mönstret från sin egen fars frånvaro. Men när man tittar tillbaka på de senaste tio årens hiphop- och streetwearmode så är det omöjligt att inte slås av vilken enorm kulturell skugga Dennis Rodman kastar: Rappare som Lil Uzi Vert, Young Thug och Lil Nas X är svåra att föreställa sig utan ”The Worm”. Eller, för den delen, NBA-stjärnor som Russell Westbrook som synts både på röda mattan och på promenad in till match iklädd kjol. Dennis Rodmans gränsöverskridande 90-tal blev kanske till slut för mycket för honom själv men tycks ha rivit ner alla barriärer för kommande generationer. 

När Dennis Rodman intervjuades av GQ under pandemin hade Netflixdokumentären The Last Dance precis gjort succé i tv-sofforna och fått en hel värld att bildgoogla Dennis Rodmans galnaste utstyrslar under 90-talet. När Dennis Rodman själv skulle förklara hur Chicago Bulls under mitten av 90-talet blev ett av de mest framgångsrika lagen i historien var hans förklaring enkel. 

– Du har världens bästa basketspelare på planeten, sa han om Michael Jordan, och den näst bästa i Scottie Pippen.

– …  and then you got the devil.