Ren och skär dödsångest

"I min telefonbok har langare och tveksamma partypolare fått ge plats för naprapater och psykoterapeuter." Hugo Rehnberg om den smärtsamma processen vissa kallar att åldras.

Redaktionen  |  Publicerad 2013-06-12 09:00  |  Lästid: 2 minuter
Ren och skär dödsångest
”Innerst inne känner sig alla som 25”, förklarade Amelia Adamo. Evigt unge Rod Stewart torde instämma.

Innerst inne känner sig alla människor som 25, förklarade tidningsdrottningen Amelia Adamo på ett seminarium jag besökte för några år sedan. Det är förstås en kraftig generalisering, men hon har definitivt en poäng. Själv har jag alltid varit livrädd för att bli gubbe. Med växande fasa har jag noterat varje litet ålderstecken hos mig själv. 

Mitt bankkonto är aldrig övertrasserat längre. I stället får jag allt svårare att hitta fritiden att bränna mina pengar på. I min telefonbok har langare och tveksamma partypolare fått ge plats för naprapater och psykoterapeuter. Jag har utvecklat en vidrig form av vardagssnålhet som gör att jag går i taket när min fru handlar den dyra sockerfria ketchupen. Dekadent nattklubbsmiljö ger mig akut ångest och jag har extremt svårt att dricka sprit två dagar i rad. När mina yngre kollegor höjer volymen på kontorssystemet börjar jag gorma om blippblippmusik och sätter på Chet Baker på en beskedlig volym. Jag äger två näshårstrimmers, fyra tweedkavajer och kan redogöra för skillnaden mellan Londonshoppinggatorna Savile Row och Jermyn Street. 

Lyckligtvis har jag ännu inte lärt mig uppskatta humorn i ”roliga historier” men det är förstås bara en tidsfråga. Hipstermänniskorna försöker frenetiskt göra gubbigheten cool, men jag har förtvinat svårt att omfamna den. 

Varför?

Fundamentet i all åldersnoja är förstås dödsrädsla. God tvåa är skräcken över att inte längre vara viril. Det ena hänger förstås ihop med det andra. Första gången jag skyllde på huvudvärk för att slippa ha sex låg jag vaken i timmar efteråt – ren och skär dödsångest varvades med självföraktande tankar om hur mycket jag just svikit mitt sexhungriga tonårsjag. 

Men enligt två biografier jag läst måste man inte gråta över en tynande libido. Det finns tydligen uppsidor. 

Den spanske filmregissören Luis Buñuel – som bland annat gjort surrealistklassikern Den andalusiska hunden – ägnade större delen av sitt liv åt att försöka älska med så många vackra kvinnor som möjligt. På ålderns höst befann han sig på en mexikansk strand. Han satt i en solstol och studerade några intressanta insekter under en sten när två vackra kvinnor kom fram för att prata med honom. Normalt hade han omedelbart övergett sina entomologiska övningar för att i stället ägna all kraft åt att utöka sitt redan massiva berg av sexuella erövringar. Men till sin förvåning märkte han inget ”pirr”. Han var betydligt mer road av småkrypen än av tjejerna. Så han ignorerade kvinnorna tills de tröttnade och gick därifrån. I sin självbiografi Min sista suck beskriver Buñuel händelsen som ett uppvaknande. Han hade befriats från könets boja – helt plötsligt kunde han följa sitt intellekt i stället för sin könsdrift. 

Den ryske mästerförfattaren Lev Tolstoj var av en liknande åsikt. Som ung levde han ut alla sina köttsliga lustar, men med tiden blev han allt mer irriterad över vilket hinder sexdriften utgjorde för hans tankeförmåga. I Tolstojs biografi finns en lång drapa om hur många fler mästerverk han hunnit skapa om han inte tvingats lyssna till sitt skrev. 

Alltså: Nästa gång ni drabbas av en galopperande åldersnoja, tänk på de här två giganterna. Jag lovar att det hjälper.

Hugo Rehnberg är journalist och entreprenör i mediebranschen. 

Dela på Facebook
Tweeta