Powerkostymen – den osannolika historien om ett av modevärldens trendigaste plagg

Den nervige David Byrne vandrade omkring i Manhattans smutsiga downtown-kvarter en dag under slutet av 70-talet. Hans band, Talking Heads, höll på att slå igenom på New Yorks feberheta punkscen och bandet behövde scenkläder. För David Byrne var målet tydligt: Han skulle hitta så tråkiga och neutrala plagg som möjligt. På en av alla herrbutiker på Manhattan som sålde billiga kostymer till svarttaxichaufförer och brännvinsadvokater hittade han till slut rätt. 

– Jag köpte en billig kostym i polyester, grå med subtila rutor, från en av alla butiker downtown som sålde rabatterade plagg. Jag bar den på scenen några gånger men blev svettig under scenlamporna. När jag slängde den i tvättmaskinen så krympte den och blev omöjlig att bära. Innan dess brukade jag hänga på CBGB’s i en vit regnrock i plast och solglasögon. Jag såg ut som en blottare, sa David Byrne själv senare. 

När Talking Heads slog igenom med sitt debutalbum och hitlåten Psycho Killer sågs David Byrne kliva upp på scenen i kläder som fick honom att se ut som en litteraturstudent, eller dennes lärare, i oxfordskjorta, kofta, välpressade slacks och ett par nätta skinnskor. Bandet hade bildats några år tidigare på en konstskola, Rhode Island School of Design, under början av 70-talet då David Byrne träffade trummisen Chris Frantz och hans flickvän Tina Weymouth som kom att bli bandets basist. 

– Vi drog en gräns vid skinnjackor och säkerhetsnålar. Inom ett par år började jag bära oxfordskjortor och kavajer i ett konstigt försök att smälta in. 

Till skillnad från samtida kollegor som Ramones, Blondie och Patti Smith så stod David Byrne och hans bandkollegor ut genom att inte sticka ut, de tog medvetet pressbilder som skulle se tråkiga ut. 

Det torftiga receptet visade sig fungera: Talking Heads slog igenom på ett sätt som var omöjligt att förutspå. Efter ett par kritikerhyllade album nådde man kanske sin kreativa höjdpunkt på 1980 års Remain in Light, samtidigt som bandets låtar började slingra sig uppför topplistorna. 

Singeln Once in a Lifetime blev en tidig MTV-hit och utsågs senare till en av historiens viktigaste musikvideor av Time Magazine. Snart fick man sin första top-10-hit med Burning Down the House. Den intellektuelle, inåtbundne David Byrne hade blivit 80-talets mest oväntade popstjärna. 

Men det var med Jonathan Demmes Stop Making Sense som saker blev supersizade på riktigt. Den amerikanske regissören (som senare kom att göra filmer som När lammen tystnar och Philadelphia) filmade bandet under tre kvällar i Los Angeles 1983. Konserten är allmänt sedd som en av de främsta konsertfilmerna genom tiderna, den inflytelserika kritikern Pauline Kael på The New Yorker menade att filmen var i det närmaste perfekt. För ett par år sedan valdes filmen ut av USA:s kongressbibliotek till landets nationella filmregister, och senare i år släpper hippa filmbolaget A24 (bakom Uncut Gems, Euphoria och Moonlight, bland annat) en uppdaterad variant av filmen. 

– Jag tror att filmen visade att en popkonsert kunde vara en form av teater – inte på ett pretentiöst sätt, utan att det kunde vara visuellt och nästan dramatiskt sofistikerat, samtidigt som man kunde dansa till det, sa David Byrne senare. 

Citatet ovan är troligtvis sant, och samtidigt som Stop Making Sense är odiskutabel ur såväl musikalisk som visuell synvinkel så är det svårt att tänka sig filmens ikonstatus utan den gigantiska jumbokostym som David Byrne bär i filmen och, kanske framför allt, dansar maniskt i. 

Den har parodierats av både Saturday Night Live, The Simpsons och grodan Kermit, och om du googlar för att få reda på exakt varför David Byrne valde att dra på sig en så stor kostym så hittar du tonvis av klipp, där alla från David Letterman på 80-talet till Jimmy Fallon för bara några år sedan försöker ta reda på svaret. Bara häromåret gjorde Byrne en fejkad reklamfilm för ”David Byrne’s Giant Suit Emporium” på Stephen Colberts talkshow, och när en trailer tidigare i år släpptes för den uppdaterade versionen av filmen så bestod den helt och hållet av David Byrne som gått till kemtvätten för att hämta ut den överdimensionerade kostymen. 

Vid tiden menade David Byrne att det hela inte var så svårt att förstå (”jag ville att mitt huvud skulle framstå som mindre, och det enklaste sättet att göra det var att göra kroppen större”). Idén hade han fått i Japan, där han hade fått upp ögonen för traditionell japansk teater. När han promenerade omkring och diskuterade scenkläder med Jurgen Lehl, modedesigner, så sa Lelh att allt på teaterscenen behöver vara större för att synas. Byrne tog rådet bokstavligt och lät kostymören Gail Blacker sy upp den grå, fyrkantiga kostymen. 

40 år efter att filmen kom ut är det svårt att inte slås av hur moderiktig David Byrne ser ut. Det märkliga med kostymen är att den i dag kastar en ännu större skugga än 1983: Googla bilder på Balenciagas senaste visningar eller Justin Biebers slashasiga framträdanden på Hollywoods röda mattor och du hittar kostymer som ser mer eller mindre exakt likadana ut som David Byrnes. Stop Making Sense föregår också powerkostymerna som Wall Streets finanshajar bar under slutet av 80-talet. 

Oversizemodet är sedan några år norm i modevärlden, och trots att passformen på en kostym är i ständig förändring så undrar man vad som är den stora kostymens lockelse – vad förenar Gordon Gekko, Justin Bieber och David Byrne? 

Balenciagas designer Demna Gvasalia, troligtvis den mest inflytelserika designern i världen de senaste tio åren, har i intervjuer menat att hans enorma silhuett inte handlar om något slags postmodern ironi.  

– Mina jackor var alltid för stora för mig eftersom de behövde hålla i två–tre år. Jag tror att anledningen till att jag tycker om de proportionerna och formerna kommer från det, berättade Gvasalia om sin barndom till Women’s Wear Daily. 

Ett annat svar gav David Byrne själv för tio år sedan då han intervjuades i samband med att han släppte en bok. Till skillnad från den billiga polyesterkostym som inledde hans karriär hade den enorma kostymen en tydlig fördel: Man svettas inte i den. 

– Den har enorma axelvaddar och en sorts gördel som du bär runt midjan som ger dig extremt breda höfter och ingen rumpa. Själva kostymen nuddar knappt kroppen.