Per Morberg: Svensk tv är bara smörja

Texten publicerades ursprungligen i King nr 12, 2015

Per Morberg plutar med munnen. Spelar slirig cocktailcharmör för kameran. Svassar och levererar oneliners. Hela rummet skrattar. Om fotostudion på Södermalm i Stockholm hade varit en scen hade Per Morberg ägt den. Nu får han nöja sig med uppmuntrande ord från ett gäng mediehipsters i 30-årsåldern. Mobilen ringer. En välprofilerad innerstadsmäklare. Per svarar:

– Du jag kan inte prata just nu. Jag plåtas för King, den där larviga tonårstidningen för hipsters, du vet. Det är så oerhört barnsligt alltihop. Hej!

Ännu mera skratt.

Den yvige mångkonstnären är på strålande humör, men ingen vet hur länge det så kommer att förbli. Det Morbergska lynnet är väl dokumenterat. Vissa journalister beskriver honom som besvärlig: en tickande bomb som när som helst kan brisera. Fel fråga och du är stekt, idiotförklarad på några sekunder. Andra beskriver honom som världens snällaste: en charmig provokatör med glimten i ögat. Enligt egen utsago har han under alla sina yrkesverksamma år endast gjort en handfull läsbara intervjuer. Resten: skit.

– Jag har svarat på samma frågor och rapat samma svar i 35 år. I dag gör jag så lite press jag bara kan. Ingen kan längre tvinga mig att göra något som jag inte vill, och det är helt underbart, kan jag säga.

På’t igen. Per drar på sig en smokingkavaj och beklagar sig över sin påstådda övervikt. En biverkning av det elakartade chikungunyavirus som satt sig på lederna och gjort det svårt för tv-kocken att motionera. I sminket avsätter han några minuter åt att, på bästa Dramaten-maner, läsa högt ur sin senaste kokbok Maten, drycken och konsten att kombinera. Den nionde i ordningen.

– Det här kapitlet hade jag verkligen kunnat anstränga mig mer med, men jag orkade inte. Fy fan så uselt.

Skratt.

– Med mig på omslaget kommer ni att dubbla er upplaga. Det är knappast en slump att jag har sålt en miljon kokböcker.

Ännu mera skratt.

I bilen på väg till vår lunchintervju suckar han djupt och sjunker långt ner i förarstolen.

– Jag har gjort det här i så många år nu: underhållit och spelat apa. Så fort man får en publik så bjuder man på en show. Jag går i fällan varje gång. Man blir rätt trött på det till slut.

Per var knappt 20 när han första gången stod på en scen. En egenskriven pjäs döpt till Två, framförd tillsammans med en vän på Södra Teatern i Stockholm. Tanken om en skådespelarkarriär föddes i krogsvängen på 80-talet, då en oförlöst Morberg slet som nattklubbskock i köken på kroginstitutioner som Riche och Café Opera. En sen natt på inneklubben Alexandra mötte han filmregissören Roman Polanski, som förkunnade: ”I want you in my next movie.”

– Tänk bort 30 år och 30 kilo så förstår du säkert varför. Jag var en snygg kille med långt hår, höga kindben, samiska drag och en jävla karisma.

Det blev aldrig någon film med Polanski, men väl en ansökan till scenskolan. Per, som ledsnat på krogkökets anonyma tillvaro, ville åt de stora applåderna. De stående ovationerna. Han kom in efter tredje försöket, i Göteborg 1984. Efter examen blev Per erbjuden en roll i Carin Mannheimers Svenska hjärtan, en tv-klassiker sedd av över två miljoner tittare. Sedan handplockades han till den borgerliga Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm. Han blev inte långvarig.

– Jag var ung och känslig och miljön på Dramaten var tuff. Jag var begåvad och såg bra ut, och det är klart att jag skulle sättas på plats av en och annan äldre kollega. Min personlighet och husets hierarkiska tradition inbjöd till det.

När Per blev erbjuden rollen som den svartsjuke överklassonen Bengt i storfilmen 1939 från 1989 sa han upp sig från teatern.

– Jag gjorde fem sex föreställningar i veckan på Dramaten. Att dessutom axla huvudrollen i Sveriges största filmproduktion någonsin skulle bara bli för mycket. Cheferna på Dramaten var så klart fullständigt oförstående. Sådan är mentaliteten på de stora teatrarna.

1939 blev Pers stora genombrott. En jätteproduktion med en budget på 30 miljoner kronor. Per åker tidsenlig limousin till ett nybyggt Globen där filmen premiärvisas på Europas största filmduk inför en publik på 2 600 personer.

– Pormaskarna var stora som fotbollar på den där duken. Där och då var jag fullständigt övertygad om att jag skulle lyckas internationellt.

Är det ledsamt att det inte blivit så?

– Än är det inte för sent. Jag har gjort lite grejer i Tyskland och Danmark och provfilmat för några riktigt stora deckare som senare blivit exportvara. Hade jag fått de rollerna så hade jag antagligen jobbat utomlands i dag.

Varför tror du själv att du inte får rollerna du vill ha?

– Ja du. Vad fan svarar man på det utan att det låter fel. Varför tror du att jag inte får några filmroller?

För mycket mat-tv-konnotationer?

– Of course. Många som är hälften så gamla som du tror att jag endast är kock till yrket. Må så vara. Frågar du mig är det obegripligt att jag inte får de rollerna jag har provfilmat för. Jag är ju tveklöst bäst. Det måste man försöka inbilla sig i alla fall. Annars orkar man inte med.

Har du alltid haft gott självförtroende?

– På senare år har jag fått lite riktigt självförtroende, men jag har spenderat större delen av livet med att spela bra självförtroende. Det är oftast det skådespelare gör. Många skådisar jag känner är blyga och tillbakadragna, men med ett behov av att uttrycka sig och bli omtyckta.

Vi svänger in på en välbesökt gågata. Kryssar fram mellan irriterade fotgängare som hytter med näven.

– Här får man absolut inte köra, konstaterar Per utan antydan till att byta färdväg.

– Häromveckan satt jag och drömde på Essingeleden och buffade in i bilen framför mig. Föraren gick ur bilen och jag förberedde mig på en rejäl utskällning. När killen såg vem jag var ropade han: ”Det är ju Morberg, för fan! Nu glömmer vi det här” och körde vidare.

Per är en person som väcker känslor. Vissa älskar, andra hatar. Kanske är det de gamla rolltolkningarna som spökar. Per har med åren samlat på sig ett brett register av karaktärer, men det är ärkesvinen – som våldtäktsmannen Viggo i såpoperan Rederiet och hustrumisshandlaren Conny i Kay Pollacks Oscarnominerade Så som i himmelen – som satt djupast spår i det kollektiva medvetandet. 25 år i yrket ger skinn på näsan, men Per tycker fortfarande att det är jobbigt när skitstormen kring honom blåser hårt.

– Jag är som en struts som stoppar huvudet i sanden. Skulle jag ta del av allt som skrivs och sägs om mig så skulle jag gå sönder. Jag har sagt till min fru: ”Läser du något elakt om mig, säg ingenting till mig. Jag vill inte höra skiten.” Jag blir så fruktansvärt ledsen när folk skriver illa om mig och säger dumma grejer.

Det sägs ju mycket positivt också.

– Ja. När jag signerar böcker på stan får jag mycket värme. Det är sällan någon kommer fram och säger ”ditt jävla äckel”. Då är det vanligare att jag får höra: ”Jag älskar dig.” Och tur är väl det.

Vi parkerar bakom Grand Hôtel, intill ett glimrande Strömmen. Lunchen inmundigas på stjärnkocken Mathias Dahlgrens lyxbistro Matbaren, enligt Pers önskemål. Huvudpersonen slår sig ner vid fönstret (”eftersom jag är stjärnan får jag välja plats”) och beställer in en vildfångad röding med pepparrot och forellrom.

– Passa på nu när tidningen betalar. Kaviartoasten är dyrast, tipsar Per och ler avväpnande mot den nervösa servitrisen.

Han växte upp i en HSB-lägenhet i Stockholmsförorten Hökarängen. Långt från fina salonger som denna. Mamman var daghemsföreståndarinna och talpedagog. Pappan var rörmokare.

– Min morbror, som var poliskommissarie i Norrbotten, brukade säga: ”Den där pojken kan klättra på kala väggar.” Jag var ett hyperaktivt barn, med enorma koncentrationssvårigheter. Jag har aldrig varit någon akademisk typ och hade svårt att ta in informationen i skolan. Däremot har jag alltid varit bra på att göra saker med händerna. Min talang låg snarare i att sticka lovikkavantar och bygga hyllor i slöjden än att rabbla franska glosor.

Under Pers tonår flyttade familjen till en bostadsrätt i Sköndal. Per började tävla i judo, fick svart bälte innan han blev byxmyndig och vann det mesta han ställde upp i. På en egensnickrad trähylla hemma i pojkrummet hängde medaljerna på rad. Tio SM-guld, ett NM-guld, ett EM-brons och ett inofficiellt EM-guld senare gick armbågen ur led.

– Jag kan fortfarande inte sträcka ut armbågen helt, säger Per och böjer demonstrativt armen över fisken.

Han var 19 år och idrottskarriären var över. Dags att bli vuxen. Per utbildade sig till kock på Kristinebergs hotell- och restaurangskola och levde sturm und drangliv på Stockholms innekrogar. I en soffa under trappan på klubben Alexandra hittade han läkarstudenten Inese. Ett år senare födde hon deras första dotter. Per, då 21, slet på i krogköken och extraknäckte som modell. När han väl kom in på scenskolan 1984 lämnade han Stockholm för Göteborg medan Inese tog hand om vardagen och tre döttrar i det gemensamma hemmet i Mälarhöjden.

– Det var kärva tider. Vi pantade tomburkar för att få mat till barnen. Vi har kämpat, jag och Inese, och har aldrig fått något gratis. Det vi har byggt upp har vi byggt upp själva, från grunden, utan ärvda pengar. Det kan jag känna en oerhörd stolthet över i dag.

I dag har Per och Inese varit tillsammans i 35 år och uppfostrat fem döttrar.

– Vi är själsfränder. Det är ett slitet uttryck men jag kan inte förklara det på något annat sätt. Jag blir glad varje morgon jag ser henne, och jag tror att det är ömsesidigt. Vi har roligt tillsammans och vi gillar samma saker. Hon är den klokaste människa jag känner.

I dag jobbar paret tätt ihop med alltifrån kokboksprojekt till tv-produktioner. Deras kanske största framgång, TV4:s långkörare Vad blir det för mat, spelades in under åtta säsonger i parets hyrda rättarbostad på Tullgarns kungsgård i Sörmland. En högoktanig tittarsuccé (det populäraste avsnittet sågs av 569 000) där en spontan, svettig och spillande Per skalar potatis med högtryckstvätt och styckar kyckling med yxa på uppfarten. Ingen gör rollen som den yvige tv-kocken Per bättre än Per själv. Det må se lätt ut på tv, men Morberg försäkrar motsatsen.

– Det är inte så att jag längtar efter att spela in de där programmen. Det är så sjukt jobbigt så du anar inte. För mig är det blod, svett och tårar, precis som med allt annat jag gör. Hela min yrkesidentitet bygger på att göra ett så bra jobb som möjligt, oavsett om det är en Strindbergpjäs, film eller mat-tv. Mitt jobb är att göra rollen som den där tv-kocken så rolig och underhållande som det bara går. Och vi lyckas! Av 90 program så är kanske 78 klockrena. Folk älskar det! Det bästa som gått på tv sedan Hylands hörna, sägs det.

Per blir agiterad. Hamrar med fingrarna i bordet så att diktafonen skakar.

– Sedan finns det så klart ett gäng som fullständigt hatar mig. Tack och lov, sjukt vore väl annars. Jag skulle aldrig orka se mig själv på tv. Fy fan. Jag skulle spy. Men jag ser ju samtidigt att det är bra, det jag gör. Det är så bra så att jag blir överraskad själv ibland. Men det ökar också hela tiden pressen på att leverera och fortsätta sätta de där perfekta servarna. Det är därför jag har skjutit på det här i fem år.

Han lutar sig tillbaka i stolen. Blir oväntat eftertänksam.

– Jag befinner mig i ett jättefint läge i livet där jag är efterfrågad från alla möjliga håll. Nu är frågan hur jag ska ta detta vidare. Jag har inte lust att göra hundra program till som en kanal äger för resten av livet och som de kan göra precis vad de vill med. Program som jag har skapat och som folk sopat in mångmiljonbelopp på. Och det är fine. Jag är inte bitter. Jag har fått ut mycket av det också. Men när jag nu börjar om på ny kula så ska jag åtminstone se till att få min beskärda del av kakan varje gång programmen visas.

Ska man tolka det som att det pågår förhandlingar om en ny säsong?

– Ja. Jag tror att jag kommer att bli tillmötesgången, även om jag inte kommer att få precis som jag vill. Det är en för bra affär för att sumpa, för båda parter.

Hur är din relation med TV4 i dag?

– Den är som den är. Hela tv-branschen bygger på att man ska vara glad för att man får vara med i tv. Pengar får man tjäna någon annanstans. Skillnaden mellan mig och många andra tv-profiler är att mina program har en attraktionskraft som genererar en jävla massa pengar. Det har tv-bolagen ingen som helst förståelse för. Målet är att hitta en fair deal och göra en omgång eller två till i mat-tv-svängen och ge folket vad folket vill ha. Ibland tänker jag att jag ska göra programmen själv. Om det är någon som ska göra egen tv så är det jag. Jag behöver inte någon som ska komma och lägga sig i och säga att jag ska göra si och så. Släpp lös mig och låt mig sköta mig själv i stället. Det blir bäst så. Och så privilegierad har jag faktiskt varit genom åren. Jag har slagits för min rätt att vara den jag är i den där lilla mat-tv-djungeln och det har visat sig gå jävligt bra. När jag började stod mitt program för något helt nytt och crazy. Nu springer alla jävlar omkring och ska vara så naturliga.

Per böjer sig fram över bordet och spänner blicken i mig.

– Ärligt talat: Vet du någon som är bättre än jag?

Jag svarar ärligt och Per verkar nöjd. Skrockar och skakar på huvudet åt sitt eget utfall.

Är det någon som kommit i närheten av din egen briljans?

– Jag känner några, men de gör inte tv. Vilket jävla bra svar, va?

Vad tycker du om svensk tv?

– Det är bara smörja. Det går knappt att se på nyheterna längre. Där sitter alltid någon jävel med talfel som säger ”håstväder” i stället för ”höstväder”. Fy fan. Om jag som 55-årig man tyckte att tv-utbudet i dag var kanon hade jag varit utvecklingsstörd. Och det säger jag inte för att jag vill vara fin i kanten, utan för att jag genuint tycker det. Det är en fullt normal utveckling när man blir äldre.

Du har inte varit nådig i din kritik mot Sveriges mästerkock. Ångrar du att du ställde upp?

– Absolut inte. Jag älskar både Markus och Leif. Men Sveriges mästerkock var för mycket format-tv för min smak. Jag är för stor individualist för den typen av program som, om du frågar mig, både är fördummande och fruktansvärt förutsägbara. Dessutom fick jag inte tillräckligt bra betalt för att fortsätta.

Vi beställer in äppelpaj och kaffe. Servitrisen kommer förbi med en personlig hälsning från Mathias Dahlgren. De känner varandra väl, berättar Per.

– Riktigt duktiga kockar och krögare ska inte stå och fnaska i tv. De ska stå i köket där de hör hemma. När vi diskuterade vilka som skulle vara med i Sveriges mästerkock var Mathias den första som jag frågade, men han tackade mycket artigt nej. Det är för att han är klok och har integritet.

Vänta nu, tänker vän av ordning. Nu kastar väl ändå Sveriges mest berömde tv-kock sten i glashus. Visst gör han det. Och Per är den förste att påpeka det.

– Jag gör ju inte annat än att fnaska i tv, men jag vill ändå tro att jag har integritet, fast på mitt sätt. Om det har kommit något gott ur att ha krängt lite böcker och vinpavor så är det att jag själv kan välja vad jag ska syssla med. I dag gör jag bara det jag själv vill göra och det jag tror är bra för mitt bolag och mina affärer.

En god strategi, skulle det visa sig. Få personer har slagit mynt av sitt personliga varumärke med samma framgång som Per Morberg. Med hjälp av ett jätteimperium bestående av alltifrån kokböcker och vin till husgeråd och jaktkläder har Per byggt upp en väloljad mångmiljonindustri kring sitt namn och persona. Epitetet ”affärsman” bär han med stolthet.

– Jag blir alltid lite mallig när folk kallar mig det. Det känns vuxet.

Du känner aldrig att konstnärskapet hamnar i skuggan av entreprenörskapet?

– Jag tycker snarare att det ena boostar det andra. Men vad har jag å andra sidan för val? Att stå och slita ut inälvorna på en teaterscen varje kväll för 28 000 kronor i månaden? Vad fan är det? Jag gillar att jag ena dagen kan gå runt i mina trasiga manchesterbyxor i Sörmland och mata grisarna och andra dagen vara på omslaget av King. Att jag ena dagen kan göra rollen som Sveriges bästa tv-kock och andra dagen göra en stark filmoll som Conny i Så som i himmelen.

Vad gör dig till en bra affärsman?

– Jag har en personlighet som intresserar folk. Det är personligheten Morberg jag förvaltar och till viss del odlar myten om. Jag är även envis och noga med att hålla mitt ord. I takt med att affärerna har gått bättre och bättre så har jag även vågat ställa högre och högre krav på min omgivning. Om jag behöver en ny köksmaskin, ett par förstaklassbiljetter eller ett par nya skor så är det oftast bara ett samtal bort. Det är fördelen med att ha gjort sig ett namn som folk gillar.

Och miljonerna, de fortsätter att rulla in. Förra året omsatte Pers aktiebolag Dramab över 20 miljoner kronor, med en vinst på 9,5 miljoner. Mest pengar gör han på vinerna. De två senaste åren har Morbergs vin utklassat de andra kändisvinerna på Systembolaget, med en försäljning på 2,5 miljoner liter, enligt Expressens kartläggning. Per själv är högst delaktig i alla led i produktionen, från provsmakning till formgivning. Han blindtestar ett trettiotal så kallade tank samples av varje presumtiv vinsort i sortimentet. Den han gillar bäst blir Morberg-märkt, kosta vad det kosta vill.

– Om jag inte kan dricka mitt eget Morberg-vin till kalops och pannbiff fyra kvällar i veckan så ska jag inte hålla på.

Hur ofta konsumerar du dina egna viner?

– Det händer, men jag brukar föredra lite dyrare viner. Jag har en källare full med gamla proffsviner från Bordeaux som vi gärna korkar upp även till vardags. Morbergs röda tycker jag är lite sådär, även om det fortfarande är bra mycket bättre än många andra viner i prisklassen. Rosévinet är däremot inte alls dumt att sitta och smutta på en varm sommardag.

Vad har du för förhållande till alkohol?

– Jag mår alltid bäst när jag inte dricker. Bakfyllorna är betydligt jobbigare än glädjen av att dricka, i alla fall i min ålder. Det är inte värt ruset längre.

Har du vita perioder?

– Jag är inne på min sjätte vita vecka nu och det märks, inte minst på mina blodvärden. Det finns en njutning i att leva sunt, äta vegetariskt och hålla sig kritvit, precis som det finns en njutning i att fyllna till över en roséluch med någon man tycker om.

Har du någonsin känt att du befunnit dig i riskzonen för att trilla dit?

– Varje dag sedan jag var 18. I dag har jag svårt att se att jag skulle hamna i en situation där jag måste dricka. Hade så varit fallet så hade jag hamnat där för länge sedan. Jag skulle inte våga sätta mig i en situation där jag måste ta till flaskan för att fungera. Jag är alldeles för feg för det.

Per slår händerna i bordet och ber mig ta in notan. Nu får det vara slut på intervjun, menar han. Vi har pratat tillräckligt och Per vill hinna hem till Tullgarn innan eftermiddagsrusningen.

– Var bor du? Jag skjutsar dig.

I tvär kontrast till mediebilden är Per Morberg en god lyssnare, med överraskande stort intresse för sin omgivning. Flera gånger under intervjun riktar han frågorna åt motsatt håll, och verkar genuint intresserad av svaren som ges. Hans burdusa charm gör sig bra i tv men sämre i skrift, menar Per, och han känner sällan igen sig i de få intervjuer han så motvilligt ger. Själv beskriver han sig som en snäll och omtänksam tidsfascist, om än lite överkänslig, med svår bacillskräck. När jag frågar om han har ånger i sitt liv tystnar Per och sänker volymen på bilradion.

– Jag kan fortfarande gräma mig över att jag inte fått göra några större roller utomlands. Kanske borde jag ha varit lite mer aktiv och hängt i på den fronten när jag fortfarande var ung och snygg, men jag valde att prioritera barnen och Inese och det ångrar jag inte för en sekund. Hollywood har alltid varit en dröm, det har jag aldrig mörkat. På scenskolan ville alla andra göra barnteater eller politisk teater. Jag ville åka till usa och bli filmstjärna. Det är klart att man hellre gör Pianot och vinner en Oscar än att springa runt i Skogås och spela Herr Kantarell. Alla som säger något annat är hycklare.

Än lever Hollywood-drömmen. I oktober släpptes pusseldeckaren Regissören, författad av Angelika Braun, med en gravallvarlig Per Morberg på bokomslaget. Huvudkaraktären i boken, kriminalpsykologen Björn Fors, är specialskriven med Per Morberg i åtanke. Förhoppningen är att den påtänkta boktrilogin ska filmatiseras med Per i huvudrollen.

– Vi gjorde en liten kupp, kan man säga. Filmrättigheterna förhandlas för fullt, både i Sverige och i usa. Det har alla möjligheter att bli av och bli bra. Jag skulle gärna göra några bra roller till på film. Kanske tvinga mig upp på teatern någon gång, om rollen är rätt. Och regissera.

När är du som mest till freds med tillvaron?

– När man är gammal som jag så börjar man uppskatta de små grejerna i livet, som att plocka kantareller i skogen med Inese, dricka morgonkaffe, fiska gädda, se en ko med dubbelkalv eller dela en bra flaska vin med någon man gillar. Det är livskvalitet för mig.

Blir man lyckligare med mycket pengar på kontot?

– Absolut. Allt blir så mycket smidigare med ett gäng meloner på banken, det vore bara löjligt att säga något annat. Har du däremot djupa psykologiska problem så kan inga pengar i världen hjälpa dig.

Hur förvaltar du alla dina miljoner?

– I den mån det blir något över så har vi varit kloka nog att köpa saker man kan bo i. Vi har aldrig varit några materialister och äger inga fina bilar eller båtar, men vi tycker att det är trevligt att bo hyggligt. De har ett par hem att välja emellan. Utöver den hyrda bostaden på Tullgarn äger de torp i Sörmland och lägenhet i Gamla stan. De senaste åren tillbringar Per och Inese tre–fyra månader om året i Karibien, i en egensnickrad ”hydda”.

– Det är fint där nere, men ingenting går upp mot svensk höst. Det är den bästa tiden på året. Då får jag jaga och gå runt i naturen med mina knickerbockers och skrota. När jag var yngre fanns det inte på kartan att bo på vischan. Nu älskar vi det mer än någonsin.

Per parkerar utanför porten, tackar för lunchen och lämnar mig med en uppmaning:

– Skriv nu inte vulgärt och häng inte ut mig som ett svin. Skriv i stället vilken fin människa jag är. För det är jag.