Bokaktuelle Pascal Engman i stor intervju: ”Jag satt på ett vägmotell och såg hur de blandade ut kokain”

Restaurang Riche i Stockholm är en hel vetenskap. Pascal Engman kliver in och får, efter ett presidenthandslag av hovmästaren, bordet längst ut på ”bananen”. Det är stans bästa bord, i slutet av den banan­böjda soffan i krogens epicentrum där man ser (och syns) mest. Faktum är att bananen är en egen vetenskap i sig; bordet längst ner på bananen, närmast entrén, är bra. Du sitter inte i Sibirien borta i fönsterkorridoren eller i den familjevänliga delen längst in i restaurangen – du är med i matchen, du är på bananen. Ju högre du stiger i graderna, desto högre upp på bananen placeras du. Pascal Engman tronar inte bara i toppen av bananen, i hans innerficka vilar det sägen­omspunna Richekortet som bara en utvald Illuminati-­skara tilldelats som ger 30 procents rabatt på notan livet ut (inklusive alkohol). Att få Richekortet är finare än att få medalj av Kungen.

När valet fallit på kycklingburgaren och en Cola Zero sänker Pascal menyn och flyttar diskret på min diktafon för att ljudupptagningen ska bli klarare i lunchsorlet. Som luttrad gammal Expressenjournalist har 38-åringen gjort otaliga personporträtt – varför jag börjar med att fråga honom hur man bäst inleder ett sådant.

– Min bästa inledning var när jag intervjuade GW Persson och frågade om han skulle kunna komma undan med att mörda mig där och då. Antingen en offensiv fråga eller någonting som får läsaren att känna: ”Det här vill jag läsa.” När jag skriver mina böcker försöker jag ge läsaren sympati för karaktären jag skildrar. Det kan vara något dilemma eller att han eller hon är illa ute. Jag tror det är viktigt att ge personen någon sorts sympati eller särdrag. Men det är skitsvårt att börja bra.

Undertecknad började med en lång harang om ”bananen” på Riche, och kanske är det just därför Pascal Engman är en prisbelönt författare som sålt nästan 2 miljoner böcker i 25 länder och jag själv är dömd till ett liv som simpel magasinsskribent.

Men gud ska veta att jag har haft en deckaridé i mitt liv, inspirerad av en verklig händelse, som skulle kunna göra att rollerna var de omvända; att det var Pascal som intervjuade mig och att det var jag som satt längst ut på bananen med en Acne-­t-shirt för 3 000 kronor. Handlingen: En lyxig klockbutik i centrala Stockholm utsätts för inbrott, och när personal och polis genomsöker lokalen upptäcker man att inga klockor är stulna, i stället saknas kundregistret som med tanke på de skyhöga klockpriserna torde bestå uteslutande av mångmiljonärer. Snart börjar listan, som utgör själva framåtrörelsen i berättelsen, betas av och miljonärerna utsätts en efter en för grova brott.

I min bok skulle miljonärerna mördas, längre hann jag inte komma innan en vän påpekade att det jag beskrev var handlingen till det omtalade stjärnskottet Pascal Engmans då senaste roman Eldslandet: ”En exklusiv klockbutik i Stockholm rånas, men inga armbandsur försvinner. En tid senare kidnappas framgångsrika finansmän medan deras familjer pressas på pengar för att få dem fria. I Sydamerika pågår omfattande organhandel. Man tvingas söka sig till Sverige för att hitta kroppar till verksamheten, som bedrivs i en av de mäktiga nazistkolonierna i södra Chile.”

– Varför skulle de mördas? frågar Pascal roat när jag berättar om ”min” idé. Thrillerredaktören i honom vaknar till liv.

– Alla karaktärer måste ha sina motiv. Du måste förklara varför de här rika personerna ska mördas. Det är det här som är det svåra med att skriva böcker. Jag började exakt som du med den där idén: En klockbutik rånas. Inte en enda klocka försvinner. I stället saknas kundlistan. Men varför skulle någon ta kundlistan? Där har jag början på en bok. Sedan måste jag hitta på resten.

Jag kan bara svara som Peter Dalle i Lorry: Tänkte inte på det.

Pascal ursäktar sig och tar ett telefonsamtal på spanska. Det är hans chilenska pappa.

– Jag försöker få chilenskt medborgarskap, säger han när han lägger på luren.

Pascals pappa flydde militärkuppen i Chile 1973 och hamnade i Stockholm där han träffade en svensk kvinna. Hennes pappa var Gary Engman, ­programledare för SVT:s Kvällsöppet på 70-talet
och senare chefredaktör för Aftonbladet på 80-talet. Medielegendaren gav släkten ett visst kulturellt kapital – något kapital i monetär mening var det inte tal om, med undantag för några år. 

– Min familj gjorde en klassresa. Först snabbt uppåt och sedan lika snabbt nedåt. Vi förlorade vår ekonomi, kan man säga. När jag föddes hade pappa olika jobb; han jobbade i hemtjänsten, var städare och hade egen pizzeria – Pizzeria Professorn i Lappskärsberget som fortfarande finns kvar. Mamma pluggade till socionom. För att ge mig en bra utbildning satte de mig i Östermalmsskolan. Min familj hade inga pengar, medan mina klass­kompisar hade elvarummare på Strandvägen och egen helikopter. Men när jag var i tolvårsåldern startade mina föräldrar ett företag, hotellhem för personer som behövde hjälp med boende av kommunen, vilket gav oss jättebra ekonomi. När jag var 15 flyttade vi till Chile, men jag återvände själv till Sverige efter ett år där jag så ­småningom började skriva och ta mina första steg i mediebranschen.

Två av Pascals förläggare, båda vid namn Ebba, kommer förbi Riche i omgångar. Den första Ebba vill småprata om den stundande semestern och passar på att beskriva Pascal som ”en extremt disciplinerad person som alltid håller deadline”. Den andra Ebba vill överlämna det eldröda omslaget till den kommande boken Ingen, den sjunde i serien om den egensinniga polisinspektören Vanessa Frank, som kommer ut i höst. Eftersom boken ännu inte har gått till tryckeriet gäller det att vara kreativ, därför har hon fäst omslaget på Annika Norlins bok Stacken som hon precis varit och köpt på Hedengrens Bokhandel för att Pascal ska kunna tipsa sina följare på sociala medier om att förhandsbeställa boken.

Pascal Engman har gjort det där som så många av oss drömmer om – han har skjutit sig ut ur ekorrhjulet. Han slipper ta del av det olidliga karriärskrytet på LinkedIn eller störa sig på kollegan som mikrat lax i lunchrummet. När vi andra trängs på morgonbussen i ett kolsvart februari sitter Pascal i ett hemingwayskt hus på den sydamerikanska Stillahavskusten och ägnar sig åt det roligaste han vet: att hitta på berättelser. Han är en av omkring 100 författare i Sverige som enligt branschorganet Svensk Bokhandel kan försörja sig på sitt författarskap. Han tillhör i sin tur den försvinnande lilla del som därutöver kan leva gott på sitt skrivande. För att satsa på ett liv som heltidsförfattare är som att drömma om att bli rockstjärna eller fotbollsproffs.

Pascal har samlat stafettpinnarna från Jan Guillou, Liza Marklund, Henning Mankell och paret Kepler och springer för livet sedan debutromanen Patrioterna såldes till åtta länder och han kunde säga upp sig från Expressen, 2017. Både recensenterna och läsarna tycks älska honom, vilket inte är helt vanligt för en spänningsförfattare. Nyligen tog han emot det brittiska deckarpriset Petrona Award för bästa skandinaviska kriminalroman och det norska litteraturpriset Glass­kniven för bästa översatta krimroman (han är större i Norge än i Sverige).

– Det är en väldigt privilegierad position i livet att ha. Jag märker att jag blir mer och mer introvert för varje år. En gång i tiden var jag fantastisk social. Jag spelade fotboll, jobbade som reporter på Expressen och kunde gå in på vilken fest som helst och få människor att verkligen känna sig sedda. Nu, sju år in som författare, vet jag inte hur jag ska prata med människor längre. Nu tycker jag att det är väldigt, väldigt påfrestande att ha mycket folk omkring mig.

Med högpulserande språk, filmiska miljöskildringar, korta kapitel, aptitretande cliffhangers och nitisk research blandar Pascal Engman sina starka thrillercocktails. Varje roman angriper det senaste samhällsproblemet: dödsskjutningar, lyxprostitution, drogkrig, högerextremism, 3D-printade vapen, pengatvätt, incels eller – som i nya romanen Ingen – människohandel. Alltid med ett snår av lösa trådar och spretiga förgreningar som skickligt binds ihop på slutet.

I den kommande boken utnyttjas papperslösa flyktingar som barnsoldater i de brutala svenska gängkrigen, en utveckling som snart kan vara verklighet i Sverige vilket skulle få förödande konsekvenser då gärningsmännen är totalt identitetslösa och inte går att spåra.

Men för att dröja lite vid själva skrivandet. Hur skapar man egentligen tempo i en text?

– Man jobbar på kvällstidning. I kvällstidningsbranschen lär man sig att skapa ett oerhört högt tempo. Varva långa och korta meningar. Det låter töntigt, men hela tiden när jag skriver tänker jag: ”Nu får läsaren inte bli uttråkad.” Jag tänker likadant om jag stannar till vid en kompis bord här på Riche. Jag vill aldrig tråka ut någon eller vara till besvär. Så jag skriver med andan i halsen av rädsla för att någon ska tröttna. Sedan är författare i regel ganska dåliga på att lägga tråkiga scener på roliga platser. Späcka scenen med något visuellt för läsaren. Tänk som en filmscen. Något minnesvärt som får scenen att sticka ut. För handlingens skulle måste läsaren bara ta sig igenom kapitlet, låt då en alkis med en guldfisk i en plastpåse kliva in i scenen. Sådana saker skapar underhållning och tempo.

Det finns andra områden i skrivandet som kräver fingertoppskänsla och hantverksskicklighet. Enligt Pascals författarkollega och tidigare förlags­kollega på Piratförlaget Jan Guillou är sex ett sådant territorium. Det ska vara erotiskt men aldrig pornografiskt, tycker Guillou, och Pascal håller till viss del med.

– Jag tror att det är bra om man som författare blir lite kåt när man skriver sex. Sedan är det inga avancerade grejer jag jobbar med. Det är inga långa sexutvikningar i mina böcker.

Men den största fallgropen för dagens författare är varken sakta tempo eller sex, utan det är mobilen som konstant försöker sno uppmärksamheten.

– Telefonen stör jättemycket. Det är idiotiskt att jag lägger den på mitt skrivbord när jag jobbar. Jag tar upp den minst en gång i halvtimmen och skrollar. I början av skrivprocessen tänker jag på boken 24 timmar om dygnet och arbetar mer koncentrerat, men när jag färdigställt slutet och blivit uttråkad av historien som jag har läst 150 gånger tar jag upp mobilen hela tiden.

Som tidigare kvällstidningsjournalist har Pascal kontakter inom både rättsväsendet och den undre världen och lägger enormt mycket tid på att läsa material och intervjua källor och experter. I takt med att Pascal har blivit känd har författarskapet öppnat många dörrar som gör att allt från yrkesmilitärer till tungt kriminella vill ställa upp på samtal. Research­arbetet har försatt honom i bisarra situationer, som att sitta i ett billigt hotellrum utanför Stockholm och se knarklangare mixa kokain.

– Jag satt på det där vägmotellet och såg hur de blandade ut grejerna med mixpulver som de sedan mätte upp på vågar. Om jag var rädd? De visste att jag var där som författare och inte journalist. Jag ville inte åt deras namn, bara deras kunskap.

om med stjärnor i alla branscher är det ingen slump att just Pascal Engman har blivit så framgångsrik – han jobbar helt enkelt hårdare än alla andra. Han slår upp sin laptop, vars kliniskt rena skrivbord skvallrar om en välorganiserad person, för att visa hur han under sex månader förbereder varje bok med bakgrundsfakta, persongalleri och en noggrann storyline. Dokumentet utgör skelettet till romanen och beskriver utförligt (och med omsorgsfullt valt typsnitt) vad som ska hända i respektive kapitel. Synopsisen till kommande boken Ingen är 32 sidor långt. När förberedelsefasen är slut tar Pascal med sig flickvännen Linnea och parets treårige son Benjamin till släktgården i norra Chile – två vita ­kolonialhus med tegeltak omgivna av olivlundar och berg i södra Atacamaöknen – mellan december och mars och skriver bok­manuset. Tack vare storylinen vet han exakt vad han ska skriva varje dag. Den ­inrutade arbetsprocessen ger mellan en och två böcker om året, dels egna, dels tillsammans med tidigare Expressenkollegan och bästa vännen Johannes Selåker. Totalt har det blivit elva böcker, varav tre ­tillsammans med Johannes, på sju år.

Pascal har redan påbörjat arbetet med nästa boksvit: Klanen och Kriget, två episka romaner i en fristående serie där läsaren får följa ett klansamhälle under lång tid.

– Det kommer att bli långa böcker med många olika karaktärer. Jag hörde Fredrik Backman säga någon gång att innan han skrev Björnstad innehöll hans böcker ungefär tre, fyra personer, som ett rockband. Sedan blev det så många karaktärer att det snarare liknade en symfoniorkester och då var det svårt att få det att lira. Så känner jag med det här projektet. Det är extremt ansträngande att få alla att synka och spela harmoniskt.

Med tanke på den aldrig falnande crimefebern och Pascals cinematiska språk är det märkligt att hans böcker ännu inte har filmatiserats, men det verkar bli ändring på den saken inom en inte alltför avlägsen framtid.

– Jag har sålt rättigheterna till alla mina böcker. På så vis har jag noll konstnärlig integritet. Just nu skriver två av Sveriges absolut bästa manusförfattare en tv-­serie, baserad på min och Johannes 90-talsthriller Till minne av en mördare, för en av världens största streamingsajter. Vi får green light i höst. Det är klart att det är en pojkdröm, samtidigt som jag vet att det tog två veckor innan min debutroman Patrioterna såldes till Hollywood och sedan hörde jag aldrig mer av Holly­wood. I dag är de rättigheterna tillbaka hos mig. Det är så dyrt och så långa väntetider i tv- och filmindustrin – så jag har slutat hoppas, om jag ska vara ärlig.

En skandal har han hunnit med också. Det var tidskriften Kvartal som hösten 2023 bestämde sig för att gå till botten med de långlivade ryktena om att Sveriges deckardrottning Camilla Läckberg höll sig med spökskrivare. Med hjälp av ett AI-verktyg specialiserat på så kallad stilometri (”statistisk dataanalys som avslöjar skribenters stilistiska fingeravtryck”) lät Kvartal granska hela Läckbergs katalog som de sedan jämförde med andra deckarförfattares verk för att därigenom slå fast att två av böckerna inte var skrivna av Läckberg själv, utan av hennes mångårige redaktör och kompis Pascal Engman.

– Jag har tyvärr inte skrivit Camillas böcker. Det har hon gjort helt själv, säger Pascal och rycker på axlarna.

Med en prisbelönt författarkarriär, ett välfyllt bankkonto och blå Sinatraögon skulle de flesta vara mätta och belåtna, men Pascal vill använda sin röst till att hjälpa andra. 2020 skapade han Pascal Engmans ­Stiftelse med målet att stötta, uppmuntra och inspirera unga att börja läsa mer. Tillsammans med en rad tungviktare inom mediebranschen, som Gunilla Herlitz, tidigare vd för Dagens Nyheter, Dagens industri och Expressen, och förra SVT-chefen Eva Hamilton, delar Pascal ut ett stipendium om 25 000 kronor till en person eller organisation som främjat läsning bland unga i Sverige, och missionerar för läsning genom olika egna aktiviteter. Senast vann Sundsvallsbon Eivor Schultz som bland annat delat ut barnböcker på asylboenden, infört att pensionärer läste högt för barn på förskolor samt haft ett projekt där pappor var läsande förebilder för sina barn.

– Det började med att jag pratade inför en gymnasie­skola i Sundsvall och frågade hur många i publiken som läser böcker. Av 300 ungdomar var det en person som räckte upp handen. Det kändes så fruktansvärt mörkt att jag bestämde mig för att starta en stiftelse. Först tänkte jag dela ut stipendier till unga skribenter och författare, men sedan insåg jag att det finns tusentals, eller i alla fall hundratals, som redan gör det. Jag tänkte att det måste finnas en massa varma och äldre själar runt om i Sverige som jobbar stenhårt med de här frågorna och som aldrig ens får en klapp på axeln för det. Så jag riktade mig mot dem i stället och bestämde mig för att dela ut priset för Årets läsfrämjare. Det kan vara en lärare, bokhandlare eller bibliotekarie som har gjort mycket för unga människors läsning. Det hela har gått över förväntan. I går träffade jag kulturministern som bjöd in mig att berätta om stiftelsen. Jag vet inte hur mycket klokare hon blev av att träffa mig, men jag tror att den här frågan hänger ihop med mobilen. Allt fler människor inser hur fördummande telefonen är. Bara den här trenden att folk slutar skaffa smarta telefoner. Det kanske bara är min magkänsla, men det känns i alla fall som att fler och fler låter telefonen vara och plockar upp en bok i stället. Jag hoppas det.

De mest ovilliga läsarna i dagens samhälle är de unga killarna. Pascal tror inte att det behöver vara så svårt att fånga upp dem.

– Först och främst måste man skriva böcker som unga killar faktiskt vill läsa. Jag kan bli vansinnig när jag ser på nätet hur man försöker få 15-åringar att läsa och folk skickar in förslag som Doktor Glas. Om du inte är en läsande person ska du inte läsa en sådan bok. Jag älskar att läsa Utvandrarna, men en person som aldrig läser ska börja med tempostarka och actionfyllda äventyrsböcker. Jag är väldigt stolt över att unga killar läser mina böcker. Jag träffade en snubbe som jobbade i en tobakskiosk i Fittja som sa att han älskar mina böcker, vilket gjorde mig så otroligt glad. Han tyckte att jag skrev om deras verklighet och det tror jag är en viktig nyckel till att få unga människor att läsa. Det måste handla om saker som känns på riktigt. För läsning kan vara så jävla roligt. Innan jag hade pengar var läsandet det enda sättet för mig att resa. Jag öppnade en bok och fick veta hur det var i Senegal eller hur livet var som riddare.

Mätt och belåten är Pascal Engman åtminstone på restaurang Riche för den här gången. Tills han är tillbaka på bananen i morgon igen. Kaffet är uppdrucket och han ska vägen om gymmet innan han sticker hem till sin Linnea och lille Benjamin.

– Förutom min familj är skrivandet det enda som håller mitt liv samman. Jag vet inte vem jag skulle vara om jag inte fick skapa de här fantasivärldarna. Det är ett enormt privilegium att få leva i den här tillvaron. Som barn kände jag mig alltid så låst. I hela mitt liv har jag strävat efter frihet och nu har jag äntligen nått dit. Varje dag är jag orolig över att förlora den här friheten. Jag är livrädd för att förlora det jag byggt upp.

Intervju: Rasmus Blom
Foto: Morgan Norman
Styling: Lalle Johnson
Grooming: Jessica de la Torre