Päron till farsor

Sensommareftermiddag. Min kompis Pontus och jag traskar runt i hans villaträdgård. En bit bort på gräsmattan sitter hans ettårige son Nils i en sparkdräkt och tittar kärleksfullt på sin pappa. Några meter framför honom ligger en tygfotboll. Mitt i en mening tar Pontus sats, siktar rakt på det gurglande lilla knytet – och drar i väg en stenhård sträckt vrist. Bollen touchar Nils blonda hjässa och han tittar förvånat på sin pappa. 

– Vad i helvete gör du? frågar jag.  

– Det är ingen fara, jag håller på att jobba bort hans bollrädsla. Du såg ju själv, han blinkade knappt. 

Pontus min uppvisar inte ett spår av ironi, och egentligen borde jag inte bli förvånad: När Nils sexåriga storasyster Nina gick i simskola var Pontus fullständigt bedrövad över att hon visade större intresse för att dricka poolvattnet än att lära sig bröstsimmets grunder. 

Pushigt föräldraskap är inte vackert. Darwins teorier om den starkes överlevnad blir sällan tydligare än längs sidlinjen på en pojklagsmatch, där äregiriga fotbollsföräldrar driver på sina små telningar i hopp om att just deras gener ska triumfera. Det är inte precis en studie i människans inneboende godhet.

Problemet med hetsiga fotbollsföräldrar gör att det blir allt svårare att få fram vettiga svenska fotbollsdomare. I Malmö förra året stängdes ett lag med åttaåringar av från allt seriespel efter att hormonstinna fotbollspappor – som var missnöjda med ett domslut – hotat och jagat den sextonårige domaren. I Östergötland fick en match mellan två lag födda 2003 avbrytas efter att föräldrar tagit sig in på planen och börjat puckla på varandra. 

Det finns en tydlig korrelation mellan personliga tillkortakommanden och pushigt föräldraskap. För låt oss vara ärliga: Mycket handlar om att få en andra chans. Pontus spelade fotboll i Blåvitt som ung men hans talang räckte inte hela vägen upp i juniorlaget. Lille Nils eventuella spelarkarriär skulle kunna radera ut de misslyckanden som legat och skavt i honom i över 20 år. 

Folksjukdomen med pushiga föräldrar spänner över fler områden än idrott. Miljoner tv-tittare har garvat åt Solsidan-Freddes kamp för att boosta sonen Viktors akademiska färdigheter. Johan Rheborgs streberaktiga yuppiepappa är förstås dråplig, men i verkligheten är det inte alltid lika kul.

Britten Samuel Alexander, en lätt desillusionerad före detta universitetslärare, styrde sonen Marks liv med järnhand för att denne skulle maximera sina akademiska resultat. Bland annat förbjöds Mark att umgås med jämnåriga kompisar eftersom de kunde ha ”distraherande effekt” på studierna. Metoden fungerade. Mark spetsade vartenda prov och fick stipendier från flera framstående skolor. Inombords brann dock en svårkontrollerad längtan efter ett eget liv. Och vid 22 års ålder, efter att pappan försökt förhindra Mark att flytta ihop med sin flickvän, slog han ihjäl Samuel och begravde honom i cement. I stället för att bli börs-vd eller professor kan mönstersonen nu se fram emot ett helt liv bakom galler. 

Själv har jag inte blivit pappa än, men när det väl sker hyser jag inga förhoppningar om att bli särskilt mycket bättre än exemplen här ovan. Gissningsvis slumrar det en liten Joe Jackson i mig. En fullständigt misslyckad artistkarriär bara väntar på att projiceras på ett stackars barn – som ska drillas i piano, sång- och danslektioner i stället för att leka med sina jämnåriga kamrater.