Nikolaj Coster-Waldau om sin Game of Thrones-lön

Det har sagts att Game of Thrones på grund av sin kolossala skådespelarstyrka – nästan femtio namn bara i huvudensemblen – är den perfekta serien för dig som letat efter ett sätt att kombinera ditt intresse för fantasy med ditt intresse för folkbokföring. Icke desto mindre hör Nikolaj Coster-Waldaus roll till Game of Thrones mer minnesvärda karaktärer. Seriens Jamie Lannister är en fruktad svärdsman tillhörande det fiktiva Westeros motsvarighet till renässansklanen Borgia, vida avskydd efter att ha begått majestätsbrott genom att sätta svärdet i ryggen på en före detta monark. Han är även förälskad i sin syster, och i lönndom far till hennes tre barn, extra komplicerat med tanke på att systern ifråga är rikets drottning då seriens handling tar sin början. Hemligheten om tronarvingarnas egentliga härkomst utgör katalysatorn för seriens första säsong, under vilken Nikojas frisyr och allmänna framtoning gör honom intill förväxling lik Prince Charming i den andra filmen om träsktrollet Shrek. Under ett av seriens första avsnitt defenesterar han en tioårig fönstertittare med helkroppsförlamning som följd. Med ett leende på läpparna.

Trots att alla dessa faktorer pekar på motsatsen börjar man sakta men säkert betrakta Jamie Lannister som en rätt sympatisk figur. George RR Martin, som skrivit seriens telefonkatalogtjocka förlagor i romansviten A Song of Ice and Fire, är ökänd för de umbäranden han utsätter sina stackars fantasifoster för, och tumregeln är att det varje karaktär värderar högst kommer att fråntas vederbörande under förnedrande former. Jamie Lannister är inget undantag. Den tredje säsongens tredje avsnitt avslutas med att han får sin högerhand – en vital del för någon som i hög grad definieras av sin fäktningskonst – brutalt amputerad av ett kringresande sällskap mordiska vettvillingar, som även tvingar honom att bära den avskurna kroppsdelen som hängsmycke. Identitetskris följer. Tillfället gjordes extra minnesvärt då man klippte till svart när dolken föll och lät eftertexterna rulla till en röjig pubrocksversion av en av seriens (två) frekvent förekommande ballader. Detta stilgrepp blev en vattendelare bland fansen, där många ansåg att musikvalet var olämpligt. Ett argument plockat på måfå från ett internetforum där kverulanterna samlades: Det fanns inte distade gitarrer på medeltiden. Någon kvicktänkt djävulens advokat påpekade snabbt att inte heller drakar, som förekommer ymnigt i serien, fanns på medeltiden. En diskussion enkom för de enfaldiga och arbetslösa, kan tyckas, men låt oss inte glömma hur Snoop Dogg förbluffade världen i maj i fjol genom att i en intervjusituation hävda att han gillar att kolla på Game of Thrones för att ”lära sig om vår historiska bakgrund” och ”få reda på hur vi kommit hit”.



I alla fall: Efter fem säsonger har Jamie Lannister alltmer antagit rollen som en moraliskt tvetydig antihjälte. Du kommer på dig själv med att formulera ursäkter för hans beteende. Den där kungen hade mycket fuffens skit för sig, det kan man läsa spaltmeter om på seriens dedikerade wiki. De faktorer som gör att vi har hindersprövning i dagens samhälle kanske inte var lika välkända i seriens fantasivärld. Inavel kanske inte alls är ett problem i en värld där döda kan återuppstå med assistans av en eldfängd gudom. Preventivmedel har de säkert inte heller. Han växer på en, Jamie Lannister, och rollen har besatts med stor fingertoppskänsla. Ändå var det nära att Nikolaj Coster-Waldau inte fick den. Detta på grund av hans näsa.


– När det tillkännagavs att det var jag som skulle spela rollen var det ett antal fans till böckerna som blev sura och hade invändningar. I George RR Martins romaner beskrivs Jamie Lannister som väldigt stilig, och de menade att min näsa var för stor, för krokig och för ful i största allmänhet. De tycks sedermera ha lärt sig att leva med den. Men jag är van, jag har hört värre förr: När jag var på Island och spelade in en film som hette Villospår hade vi avslutningsfest, och plötsligt kom ljussättaren raglande fram till mig. Han var islänning och rejält packad. ”Jag ska erkänna”, sa han, ”att när jag först fick syn på den där näsan tänkte jag att fuck, den där kommer jag aldrig att kunna lägga bra ljus på. Men det gick!”. Själv är jag stolt över min näsa. Jag råkade bryta den som ung. Jag tycker att den har karaktär.



När HBO först började visa Game of Thrones i april 2011 var det få utanför inbitna fantasykretsar som kände till Martins böcker. HBO tycktes dock vara idel självförtroende, och var inte rädda för att slå på stora trumman, redo att både fånga in den publik som gjort Peter Jacksons Sagan om Ringen-filmer till ett globalt fenomen och att uppvakta en målgrupp redo för någonting mer vuxet. Sopranos i Midgård, löd en tidig tagline, och Martins värld var gångbar mark att exploatera i det syftet: Inspirationen hämtades företrädesvis från det engelska fjortonhundratalets Rosornas Krig, där ätterna Lancaster och York intrigerade om makten. De exotiska inslag och övernaturliga fenomen som annars kännetecknar genren hölls någorlunda välbeskurna. Man lyckades bortom all förväntan. Den första säsongen nådde en amerikansk tittarskara kring två och en halv miljon per avsnitt under den tablålagda sändningen. Den siffran har ökat för varje säsong, för att i fjol toppa på mellan sju och åtta miljoner. Globalt är samma siffror givetvis mångfaldigt större.


– Uppmärksamheten var rätt hysterisk redan första året, och sedan dess har det bara blivit värre. Vi spelar in i Belfast, och det har ändå varit ganska lugnt till i fjol, då det började komma turistbussar fulla med folk från hela världen som kommit för att titta på våra inspelningsplatser. Till säsong fem filmade vi några scener vid kusten i Portstewart, och vi var tvungna att ha säkerhetspersonal som patrullerade sanddynerna. De haffade två norrmän som hade gömt sig i buskagen natten före i hopp om att fastna på kameran.


Får man fråga hur mycket du tjänar per avsnitt?


– Visst får man det, men något svar ska man inte räkna med.


Men typ?


– Nej. Men så mycket kan jag säga som att min största ekonomiska dröm är att kunna betala av lånet på vårt hus i Lyngby. Det är inget dyrt hus, ska jag erkänna. När jag spelade i en serie som hette New Amsterdam träffade jag en dansk kollega som berättade att han hört att jag tjänar 30 miljoner dollar om året samt att mitt kontrakt garanterar min fru en roll i serien. Källa: Någon konstig sajt som försörjer sig på att hitta på dylikt trams. Min lön har aldrig varit så värst hög, och inte i Game of Thrones heller. Vi är över 300 medverkande. Det är en jätteensemble som ska avlönas, även om många stryker med på kuppen.



Fjorton stycken per avsnitt, närmare bestämt, enligt en studie på ämnet som genomfördes 2012. Endast Spartacus: Vengeance lyckades klämma in fler dödsfall det året, och då den serien har upphört lär det inte finnas någon konkurrens längre.

Nikolaj Coster-Waldau fick sitt stora genombrott med Game of Thrones. Som så ofta är fallet har du antagligen sett honom vid ett flertal tillfällen tidigare, om än mer i bakgrunden. Han har spelat roller i båda Ridley Scott-filmerna Kingdom of Heaven och Black Hawk Down, likaså i den fjärde och hittills sista Pirates of the Caribbean-filmen. På hemmaplan kom genomslaget med indieskräckisen Nattvakten 1994, en roll som gick till Ewan McGregor i den amerikanska versionen. Däremellan en uppsjö filmer och tv-serier av hejvilt varierande kvalitet, både hemma och i Hollywood.

– Jag har ju fått träna en hel del för att bli av med min danska brytning, vilket var en förutsättning för att kunna jobba utomlands. Viktigast av allt för att komma någon vart är att verkligen vilja det. I tio år efter Nattvakten tackade jag i princip ja till allt, även till sådant där man bara behövde läsa manus för att inse att det inte skulle förändra världen. Jag tog små roller, stora roller. Lärde mig mycket. Det är det bästa råd jag har till den som vill bli skådis: Var inte kräsen. 


Vad är det konstigaste du gjort som skådespelare?


– Efter Guy Ritchies genombrottsfilm Lock, Stock and Two Smoking Barrels gjordes en uppföljande tv-serie som hette Lock, Stock an Four Stolen Hooves. Jag spelade en nederländsk pundare som snor en häst. I en scen skulle jag springa näck längs en gata i Hackney i London. Snorren var skyld under en bit tyg fäst med gaffatejp för att undvika åtal för förargelseväckande beteende. Det var en rätt liten produktion, så sidogatorna var inte avspärrade. När jag rundade ett hörn i full fläng höll jag på att kuta rätt in i en liten tant. Hon blev aningen paff. När jag senare skulle avlägsna tejpen tog den en generös del av mitt könshår med sig. Det var en sådant tillfälle när man frågar sig vad man håller på med egentligen.

Kände du någonsin att du höll på att misslyckas som skådis?


– Ja. 1999. Det var lågvattenmärket. Jag flyttade till London för att satsa på riktigt, och kände att nu lyfter det äntligen. Istället hände inte ett skit på ett helt år. Jag gjorde en reklamfilm för tysk korv i Sydafrika, det var allt. I efterhand begriper jag inte varför jag inte gav upp och åkte hem. Två år senare provfilmade jag i Los Angeles för en film som heter Vertical Limit. Jag visste att om jag skulle få rollen skulle de betala mig massvis. Direkt efter audition gick jag ner till Lisa Kline-butiken på Robertson Boulevard och shoppade upp en liten förmögenhet. Dagen därpå satt jag på hotellrummet och tittade på alla kläder jag köpt. Jag samlade ihop rubbet, gick tillbaka och bad att få lämna tillbaka allting. Det var förbannat pinsamt. Jag visste att jag inte hade råd. Jag hade köpt kläderna i frustration över att jag visste att min provfilmning gått åt helvete och att jag aldrig skulle få rollen.


För ett tag sedan publicerades paparazzibilder där du sitter på en bänk i Central Park och hånglar med Cameron Diaz.


– Jo. De kommer från inspelningen av en romantisk komedi som heter The Other Woman. Jag minns krigsrubriker som ”Är detta Camerons nye man?” Längst bak i det finstilta nämndes att bilderna kom från en filminspelning. Faktum är att min fru fick ett brev från en bekymrad kvinna i Italien som kunde berätta att Cameron minsann saboterat äktenskap förr, och att min fru var välkommen att komma ner och bo hos henne under separationen.


Vad tyckte din fru om det?


– Hon tyckte det var kul. Och rätt irriterande.


Vad kan du berätta om att kyssa Cameron Diaz?


– Jag kysste henne bara. Det är väl inget mer med det.


Borstade du tänderna före?


– Jag åt väl inte direkt makrill till frukost i alla fall. Det påminner mig om en historia om Michael Caine, som alltid hade med sig munsprej till sina många kysscener. Han höll alltid på med burken så att motspelerskorna såg det, och nio av tio frågade vad det var för något. Munsprej, vill du pröva, sa han, och på så vis garderade han sig själv mot dåliga erfarenheter.


Du har spelat mot Tom Cruise i Oblivion. Är han ett varnande exempel på vad extrem berömmelse kan göra med en person?


– Jag har aldrig sett någon jobba lika hårt och självuppoffrande som han. Han vill verkligen göra bra film. Jag såg hur Katie Hudson kom förbi och störde honom under inspelningen, vilket han inte alls gillade, man han vet ju att 250 pers står och väntar på att han ska leverera, så han ser till att hålla humöret uppe och göra det. Jag frågade honom hur han bär sig åt för att hantera pressen. Äh, så här har det varit i trettio år nu, sa han. Superprofessionell. Som jag ser det fungerar berömmelse lite som ett förstoringsglas för din personlighet. Om du var en snäll och trevlig kille innan du blev känd är du det ännu mer efteråt. Och om du var ett rövhål… tja, jag har hört många historier om folk som uppför sig som idioter.


Blivit personligt utsatt, rentav?


– Jo, men jag vill inte prata om det. 


Bara i förtroende mellan dig och läsarna.


– Det är klart jag träffat min beskärda del av stollar. De är lätta att lägga på minnet eftersom de är så få. De lyser som båtlanternor i natten.


Vad är det bästa råd du fått som skådespelare?


– Jag träffade Harrison Ford när vi spelade in Firewall 2006. Jag lade märke till att han jämt stod och läste en tidning eller pillade på någon pryl precis innan regissören ropade tagning. Sen gick han in och gjorde scenen. Först tänkte jag att han kanske var blasé, men efter ett tag märktes det att det var en mönster. Jag frågade honom om det, och han berättade att det var hans sätt att rensa hjärnan, vilket lät honom var mer spontan framför kameran. Jag har gjort samma sak sedan dess. Ibland funkar det, ibland rensar jag hjärnan så grundlig att jag glömmer vad det var jag skulle göra.


I samband med kommande Gods of Egypt såg du till att din totala mängd kroppsfett hamnade på sju procent, detta enligt tillförlitliga källor…


– Jag älskar att den sortens information finns tillgänglig.


Kämpigt?


– Bristen på mat var lite påfrestande. Eller nja, jag åt ju som en galning, men bara enligt diet. Och så tränade jag förstås en hel del.


Hur förbereder man sig för att spela rollen som en forntida egyptisk gud, bortsett från att deffa ordentligt?

– Jag testade så kallad method acting, där man aldrig lämnar sin roll ens på fritiden, och informerade min fru och mina barn om att jag under en period framöver skulle bete mig som en gud som levt ett extremt privilegierat liv, och att jag förväntade mig att behandlas som en sådan. Inte.


Du har spelat i Martina Haags Underbar och älskad av alla, men finns det några svenska skådisar du drömmer om att få jobba med?

– Jag verkar vara en av de få i branschen som inte jobbat med Alicia Vikander än, som gjort runt 4 000 filmer nu, eller hur? Ni har så många fantastiska skådisar: Alexander Skarsgård, Joel Kinnaman och alla de andra i Hollywood. Och den där killen från Beck – Persbrandt! En av de bästa filmerna jag sett de senaste åren är hans film Dag & Natt. Jag har träffat honom, väldigt rolig man. När jag var ung fanns det väldigt få danska skådespelare utanför Danmark, och det gjorde att jag tittade på bland andra Max von Sydow och tyckte att vi också borde kunna göra det där.

Finns det några skillnader mellan danska och svenska skådespelare?

–När man befinner sig i Skandinavien är skillnaderna mer påtagliga tycker jag. Utanför Danmark och Sverige är det betydligt mindre. Danskar tycker nog att svenskar är lite präktiga och politiskt korrekta. Det roliga är att jag aldrig upplevt det när jag jobbat i Sverige, utan tvärtom är de flesta väldigt öppna och glada. 


Tack för din tid. Vad händer härnäst?


– Nu ska jag kila iväg till talpedagogen och träna dialekt.