Netflixaktuelle Ardalan Esmaili om mötet med helikopterrånarna

Motorbladen dånar över det fula industriområdet i Västberga. En helikopter stulen från en hangar i Norrtälje hovrar över värdedepån G4S, där de anställda just vid den här tidpunkten arbetar med att placera 100 miljoner kronor i säkerhetsboxar. De 20 följande minuterna är finalen av tio månaders minutiös heltidsplanering som inkluderar 20–30 personer som har sysslat med allt från att sy om postsäckar så att de går att vinscha upp för stegar till att lägga ut fotanglar – kedjor med fastsvetsade skruvar spända över vägbanor som säkrats med hänglås – som trasar sönder polisens bildäck. Inte heller polisens egna helikoptrar kan stoppa det som sker, på flygbasen på Värmdö möts utryckningspersonalen av en blinkande väska som inte kan tolkas som något annat än en sprängladdning.

Det är en tidig höstmorgon 2009. Obama är inne på sin första mandatperiod, Reinfeldt på sin andra. Michael Jackson har precis dött och på den nya musiktjänsten Spotify spelas Swedish House Mafia och nykomlingen Lady Gaga. På nyheterna visas bilder från Thomas Quick- och Pirate Bay-rättegångarna. På bio rullar The Hangover och snart har James Camerons hajpade Avatar premiär. Världen skakas av den globala finanskrisen och arbetslösheten är den högsta sedan IT-bubblan. Men just den här dagen ska allt handla om en enda sak.

Värdetransportrån är inte ovanliga i Sverige i slutet av 00-talet och varenda rånare värd namnet känner till G4S Cash Service. Tillsammans med Riksbanken och värdedepån i Bromma utgör den en sorts helig graal och våt feberdröm för kriminella vad gäller stora mängder kontanter. Men ett rån av den magnituden kräver insiders, resurser, förberedelser och ett visst mått av tur – ändå har polisens spanare fått nys om att något är i görningen. Polisen vet, rånarna vet att polisen vet, polisen vet att rånarna vet. En katt- och råttalek pågår i det tysta fram till att det smäller den 23 september 2009.

För att göra berättelsen ännu mer filmisk i stil med Mission Impossible, Ocean’s Eleven eller varför inte Jönssonligan har bunkern i Västberga som förvarar dessa hundratals miljoner i cash ett upplyst pyramidformat glastak. Byggnadens komiskt uppenbara akilleshäl påminner om Dödsstjärnans dito i Star Wars, och det är hit på sant Luke Skywalker-maner som helikopterrånarna riktar sitt fokus.

Som en noga orkestrerad militärövning hoppar tre beväpnade män ut ur helikoptern, slår sig in genom glaskupolen med slägga, klättrar ner med stegar, spränger sig in i valvet och börjar som i Robin Hood hissa upp pengarna i säckar. De poliser som lyckas ta sig förbi fotanglarna kan bara betrakta operationen på avstånd i väntan på nationella insatsstyrkan. Chanslösa.

Rånarna flyger i väg med minst 39 miljoner kronor och det dröjer inte länge förrän händelsen är en världsnyhet. Både CNN och BBC sänder live från Stockholm. The Guardian skriver att rånet är Hollywoodartat. Time Magazine kallar det för ett av världens mest spektakulära rån genom alla tider, i paritet med den legendariska stölden av Mona Lisa 1911 och det stora tågrånet i England 1963. Det beskrivs i eleganta termer som en modern rififikupp, det vill säga ett inbrott via taket, hämtat från den franske författaren Auguste Le Bretons 50-talsroman Du rififi chez les hommes.

Det mest sofistikerade av allt: inte ett enda skott avlossas, ingen av de 21 anställda som befinner sig i lokalen skadas fysiskt och pengarna, som aldrig återfunnits, stjäls från en anonym värdedepå i ett gudsförgätet industriområde. Rånarna målas upp som antihjältar i världsmedia, skriver omedelbart in sig i historieböckerna och brottet är så utsökt till sin natur att det är som om folket står på skurkarnas sida.

Nästan på dagen 15 år senare, ett stenkast från brottsplatsen i lummiga Vinterviken, promenerar Ardalan Esmaili, 38-åringen som ska spela en av rånarna när helikopterkuppen äntligen ska bli Netflixserie. Han slår sig ner med en svart bryggkaffe utanför Alfred Nobels gamla dynamitfabrik, i dag kafé och restaurang i regi av kändiskocken Markus Aujalay, med utsikt över koloniträdgårdar och en småbåtshamn.

– Det är alltid svårt att förutse hur saker ska landa. Jag har varit med om en massa projekt man tror på som aldrig blir något, men det här var speciellt. Det var bland det roligaste och mest utmanande jag har gjort, med helt otroliga människor. Och när det är så här mycket hjärta i ett projekt tror jag att det smittar av sig på publiken. Sedan går det inte att komma ifrån att det är en stark story, säger Ardalan om Helikopterrånet, med global streamingpremiär den 22 november.

Redan 2016 stod det klart att Netflix hade köpt rättigheterna till Jonas Bonniers då outgivna bok om dådet. Det ryktades om att Jake Gyllenhaal skulle stå som huvudrollsinnehavare och producent. När serien nu blir verklighet består teamet av en rad svenska tungviktare. Manuset är skrivet av prisbelönte Ronnie Sandahl som ligger bakom filmer som Borg och Tigrar. För regin står Daniel Espinosa som slog igenom med den första Snabba cash-filmatiseringen med Joel Kinnaman från 2010 och som sedan dess gör Marvelfilm med miljardbudget i Hollywood. I samma Snabba cash syntes även skådespelaren Mahmut Suvakci som gör en av huvudrollerna i Helikopterrånet jämte Ardalan.

– Daniel har betytt mer för mig än vad han vet om. Han var en av dem som fick mig att vilja bli skådespelare. När jag såg Snabba cash-filmen kändes det som första gången jag såg en plats för mig i svensk filmindustri. När jag pluggade teater fanns det ingen tanke på att hålla på med film eller tv. Det var att förhoppningsvis få gigga på någon teater, kanske starta en fri grupp. Det fanns inget Netflix, ingen streaming. Det fanns några kanaler på tv och jag såg inte var min plats där skulle vara. Jag var en iranier från Norrland. Det var svårt att navigera. Var passar jag in? Josef Fares gjorde fantastiska grejer, men när Daniel kom satt jag helt golvad i biografen. Det var något helt nytt för mig i Sverige. Hur filmen var plåtad och regisserad, hur karaktärernas psykologi utvecklades. Det var kittlande. Då kände jag att jag ville vara med och göra svensk film. Att Daniel så många år senare ville jobba med mig är så fett och magiskt. Och att dessutom få spela mot Mahmut Suvakci som var med i filmen och se dem återförenas för första gången sedan 2010 var ett enormt ögonblick för mig.

Fick du tillfälle att berätta för Daniel Espinosa hur mycket han har betytt för dig?

– Jag tror jag har berättat det för honom. Annars märkte han det nog när jag stod och stirrade på honom på set. Jag försökte studera hur han arbetade. För mig är Daniel en pionjär inom svensk film.

Serien bygger bland annat på helt ny research om helikopterrånet. Hur såg din egen research inför rånet ut?

– Först och främst satte jag mig in i berättelsen igen och försökte ta mig tillbaka till den tiden. Vem var jag då? Hur var Stockholm? Tiden har förändrats så drastiskt sedan dess. Man hade knappt Iphone då. Sedan träffade jag den person som jag spelar i serien. Han var väldigt hjälpsam. Vi hade långa samtal och sågs ungefär som du och jag gör nu. Man måste komma ihåg att detta är en serie som är dramatiserad, så karaktären är delvis fiktiv. Den är baserad på och inspirerad av honom. Jag kan egentligen inte prata mer om honom, men han lever ett fullt normalt liv i dag. En fantastisk och jättesmart individ. För mig var det viktigt att förstå psykologin. Vilka typer vågar göra det här? Den här personen är högst intelligent och hade kunnat bli världens bästa entreprenör eller extremsportare. Det är en mentalitet som bygger på att inte vara rädd och våga vara i adrenalinet. Fight or flight. Flyger du i väg eller stannar du kvar? Det var otroligt intressanta historier att få ta del av som stannar mellan mig och honom. Det är den överenskommelse vi har.

Men om man pratar i mer generella termer och inte om honom specifikt. Vad är psykologin bakom något sådant här?

– Helikopterrånet händer i en värld som är ganska komplex. I ett Sverige som är extremt segregerat
och orättvist på många sätt. Vi har inte alla samma förutsättningar, och för mig handlar Helikopterrånet om överlevnad. Att man har varit tvungen att kriga, överleva och försöka existera i det här samhället så länge i sitt liv att man till slut har slipat fram en skill. Kanske omedvetet. Det vet alla som är bra på någonting och som har fått uppmärksamhet eller bekräftelse för det, det kan antingen bli en hobby eller ett levebröd. Utifrån hur deras tärningar i livet kastades lyckades de bli bra på det här. Extremt bra till och med. Det här är inga mördare eller gangsters på gatan. Det här är något större. Det här är en utmaning.

Kan vi prata om glastaket på värdedepån?

– Glastaket är kvar där fortfarande. Jag hoppas de har bytt glas.

Det ryktas om att själva rånet är filmat i en tagning. Vad kan du berätta om det?

– Jag kan tyvärr inte gå in på detaljer om hur avsnittet är gjort, men jag kan garantera hög puls, stress och en upplevelse som gör att det känns som att man som åskådare är på plats med oss.

Hur verklighetstrogen skulle du säga att serien är?

– Den ligger väldigt nära verkligheten, skulle jag säga. Sedan har ingen alla svaren förutom de som gjorde det. Det finns många hemligheter och mycket mystik kvar kring det här. Men det som är så fett är att vi har fått gå i de människornas fotspår. Vi fick följa den resan de gjorde. Eller åtminstone uppleva en promille av det. Vi filmade rånet i Budapest där de byggde upp en exakt replika av G4S och återskapade Stockholm runt omkring med hjälp av stora skärmar. Man glömde snabbt bort att det var skärmar och det kändes som att stå där på taket på värdedepån. Jag kunde nästan se min lägenhet
därifrån. Det var otroligt mäktigt.

Har den där segregationen och orättvisan som fanns för 15 år sedan vid tiden för helikopterrånet blivit bättre i dag, upplever du?

– Det har definitivt blivit bättre, men jag kan fortfarande se att det är någonting som inte fungerar. Ett slags kulturellt glapp. Jag vet inte hur jag ska förklara det bättre än så. När jag gjorde I dina händer och Snabba cash såg jag extremt bra skådespeleri. Alltså verkligen helt otroligt. Och jag känner att de här människorna som levererar på den där höga nivån inte får den kredd de faktiskt förtjänar. Bara det att jag inte ser dem någon annanstans. Ibland känns det som om folk ser nya unga ickevita skådespelare och tänker ”Det där är bara som de är”. Som om det inte ligger hårt jobb bakom eller finns en djup förståelse för skådespeleri. Då tar man ifrån dem deras självkänsla. När jag träffar de där ungdomarna ser jag samma frustration som jag hade år 2000 och 2010. En känsla av att man har gjort något bra, men att inte bli nämnd i en enda recension. Och det är inte recensionerna som är poängen, men det handlar om att känna sig osynliggjord. Varför hör inte regissörer, rollsättare, agenter och media av sig till de här personerna? De borde kasta sig över dem.

Ardalan föddes i Irans huvudstad Teheran under Iran–Irakkriget, men flyttade som tvååring med familjen till Malå och sedermera Skellefteå i Västerbotten. Föräldrarna, som var arkitekter och lärare, drev den lokala pizzerian där Ardalan tidigt övade repliker efter stängning. Han drömde om att bli som Al Pacino.

– Det är en lång väg från att vara invandrarungen i Malå i Lappland till att stå med Daniel Espinosa i en filmstudio i Budapest. Men i dag förstår jag också att det är mycket tack vare just de platserna jag har lyckats bli skådespelare. Det var inte alltid lätt, jag har fått kämpa mycket. Att vara barnet till dem som äger pizzerian i en by full av raggare lärde mig att hela tiden navigera och koda av de rum jag klev in i. Det var viktigt att aldrig upplevas som annorlunda eller hotfull, jag behövde smälta in och uppfattas som en i gänget. Det skapade en sorts kameleontstyrka. Jag lärde mig mycket om hur människan fungerar och beter sig. Hade jag inte fallit in i skådespeleri vet jag inte hur det hade gått för mig. Jag kanske hade varit med och gjort helikopterrånet.

Den västerbottniska arvet lever kvar i Ardalan än. 

– Folk tror att det är lätt för en kille som mig att spela en lärare i en förort i Snabba cash. Men det ligger mig mycket närmare att spela en raggare från Norrland.

Efter gymnasiet lämnade han Västerbotten för Fridhems folkhögskola i skånska Svalöv innan han sökte till Scenskolan i Stockholm. Medan de andras ansökningsprov bestod av tunga Strindbergmonologer läste Ardalan en scen ur favoritfilmen Scarface (han gör fortfarande en klockren Tony Montana). Han kom in på första försöket, och tio år senare jobbade han med filmklassikerns legendariske regissör Brian De Palma i thrillern Domino.

I dag bor Ardalan Esmaili som många andra kulturpersonligheter i den intilliggande söderorten Aspudden. Sedan snart tio år tillbaka lever han tillsammans med skådespelerskan Evin Ahmad, som han spelade mot i serieversionen av Snabba cash på Netflix. De träffades 2009 när de jobbade ihop med satirprogrammet Lilla Al-Fadji i P3 och blev tillsammans några år senare på ungdomsteatern Unga Klara.

I våras välkomnade paret sin första son Adiél, och de båda arbetsnarkomanerna stortrivs i bebisbubblan. 

– Det är det bästa som finns. Han är så fin och så ren. När man har hittat sin partner i livet och gått igenom en förälskelse tror man aldrig att man ska få uppleva den där förälskelsen igen. Men att få barn är att få uppleva det på nytt. Jag är förälskad i honom. Du pratar med en nykär man. Han ligger mellan oss i sängen och i morse gnällde han lite, så jag tog honom i min famn. Han är liten som fan. Sedan sov vi så där i två timmar innan jag gick upp för att träffa dig. Den känslan var otrolig.

Hur var det att spela mot Evin i andra säsongen av Snabba cash?

– Det var jätteroligt. Jag var själv ett fan av hennes första säsong. Jag tyckte hon var helt fantastisk i sin rolltolkning av Leya och jag såg ju hemma hur hårt hon arbetade och vad hon faktiskt bidrog med till hela det projektet. Det var fett att få äntra Evins värld på något sätt. Det kändes som om jag klev in i hennes bubbla och det ville jag göra så respektfullt som möjligt och känna att jag verkligen bidrog med någonting. Så till slut hittade vi den där karaktären Jamal som jag kände mig glad över.

Vad föll du för hos Evin?

– Allting. Det var så många saker med henne. Hennes nyfikenhet. Att vi delade samma intresse.
Att hon var så extremt vacker. Det känns som om hon hajade mig som person. Och jag tror att hon kände samma sak, jag förstod henne på något sätt. Men sedan tog det många år innan vi blev tillsammans. Vi träffades 2009 och blev inte ihop förrän 2015. Vi var på olika platser i livet innan dess, antar jag.

Vem jagade vem?

– Om jag ska vara ärlig var det nog hon som jagade mig. Jag spelade lite svårare än vad jag faktiskt var. Jag visste någonstans i bakhuvudet att jag inte var mogen än. Det var många grejer jag behövde sortera i skallen innan jag kunde gå in i en relation. För jag visste direkt att det här skulle bli en seriös relation. Jag kände att går vi in i det här så är det för livet. Och jag var inte redo för någonting så fint. Jag var nog rädd för att sjabbla bort det på något sätt.

Precis som Daniel Espinosa och Joel Kinnaman har makarna Esmaili-Ahmad fått smaka på Snabba cash-franchisens trollspö och slungats ut i den internationella hetluften. Evin spelar huvudrollen i den brittiska Netflixserien Who is Erin Carter? och medverkar i den kommande amerikanska actionfilmen Den of Thieves 2 – Pantera med Gerard Butler. Ardalan kommer ha haft fem premiärer bara under 2024: långfilmen Jakt, dramaserien I dina händer, nämnda storsatsningen Helikopterrånet, brittiska jätteproduktionen Lockerbie med världsstjärnan Colin Firth och miniserien Scener efter ett äktenskap med Eva Röse. Han har tidigare arbetat med ikonen Suzanne Osten (”en milstolpe i mitt liv”), gjort flera uppsättningar på Dramaten och frontat fjolårets svenska Oscarsbidrag Motståndaren.

Han har fortfarande sporadisk sms-kontakt med Colin Firth efter inspelningen av Lockerbie, som baseras på Lockerbieaffären på 80-talet om sprängattentatet på ett passagerarplan över den skotska byn med samma namn, vilken han filmade direkt efter Helikopterrånet i våras.

– Det var fantastiskt. Colin är en extremt generös skådis med jättemycket humor. När Evin fortfarande väntade barn skämtade han om att han krävde, ”I demand you”, att han måste vara den förste som får se barnet. Så när jag skickade en bild på min son svarade han ”You may now tell your parents”. Vi hade svåra scener ihop där jag skulle spela en gammal gubbe och även att vi var jämngamla. Först var jag jättenervös, men så fort jag träffade honom i sminkbussen var vi bara två skådisar som skulle göra vårt jobb. Vi klickade direkt. Jag hoppas det blir ett bra projekt. Det är en väldigt politisk berättelse.

Ardalan nominerades nyligen till Sveriges finaste tv-pris Kristallen för sin roll som frustrerad polis i den plågsamt realistiska förortsskildringen I dina händer, även den en svensk originalserie för Netflix, om den pågående gängkriminaliteten och dess barnsoldater. Som med Snabba cash låg den så språkligt och visuellt nära verkligheten att det var svårt att inte bli deprimerad över tillståndet i dagens Sverige. Teamet hade gjort sin research grundligt.

– Jag kommer alltid vilja tro på de goda krafterna, att godheten är större än ondskan, men det var svårt att se ljuset då. Vi lever i en tid där ondskan får väldigt mycket utrymme, både bland befolkning och beslutsfattare. Men jag tycker mig se ljuset igen.

Ardalan avslutar sin andra kaffe i Vinterviken som badar i begynnande höstfärger och föreslår att vi promenerar tillbaka till Aspudden. Han längtar hem till mammalediga Evin och lille Adiél.

– Jag kan inte bo i stan. Jag ville det förut, men i takt med att jag blir äldre gillar jag att gå ner till vattnet och vara nära naturen. När jag var yngre hade jag så svårt att identifiera mig som en naturkille, då ville jag vara något av en rebell. Men i dag behöver jag lugnet. Jag tror att den norrländska sidan av mig börjar komma tillbaka mer och mer.

Intervju: Rasmus Blom
Foto: Morgan Norman/Rockson
Styling: Natalie Olenheim
Grooming: Jessica de la Torre