Test: Rakkniv Edwin Jagger – Cut Throat

Rakspecialen fortsätter!

Detta är den enda rakkniv jag någonsin försökt att raka mig med, så att jämföra den med andra rakknivar är såklart uteslutet. Men jag kan säga detta – Det är ett fantastiskt verktyg.
För visst blev det en liten förälskelse när jag packade upp min Edwin Jagger – Cut Throat. Svart ebenholts och ohyggligt vasst stål i en förföriskt enkel konstruktion. Lika vacker som skrämmande utan några säkerhets- eller skyddsåtgärder.

Saken var klar – ska man raka sig med stil är det rakkniv man ska ha. Så hur gör man då? Jag kastade mig över den enkla instruktionen från Gents som följde med. Mycket snart upptäckte jag dock att den var helt värdelös och till och med innehöll en del direkta felaktigheter. Nu påpekar dock Gents själva att det inte är någon instruktionsbok och att man istället bör söka upp en skicklig barberare som är villig att lära ut konsten till dig.

Dessa barberare är dock rätt svåra att hitta. Jag bestämde mig till slut för att försöka bemästra kniven själv. Vad jag hade förstått från sköna maffiafilmer var att förberedelserna är allt. Varmt vatten, rakolja och gel och låt det verka. Sedan var det bara att sätta igång. Lagom långa drag medhårs.

OK, det funkade inte så bra som jag tänkt mig. Vinkeln mot huden, skäggriktningen och sträckningen med den andra handen. Det är inte lätt. Tankar på vilken genial produkt Gillette tagit fram dyker upp i huvudet. Hur vass är den egentligen? Den avlägsnar ju det kraftigaste skägg med ett enkelt och smärtfritt drag. Dessutom nästan helt utan risk för blodspillan.

Efter ett tag börjar man få lite kläm på det. Det är inte längre lika smärtsamt som torrakning med engångshyvel, men nästan. Och jag har jag bara försökt mig på kinderna. Att sätta kniven under näsan är än så länge bara att glömma.

Rakkniv ska ju ge den närmaste rakningen. Men detta kan bara bero på att det är det enda rakverktyget som man efter den första rakningen medhårs, ska gå över ansiktet en gång till. Denna gång mothårs.

Jag tror att jag håller mig till min Mach3 ett tag till, men jag kommer att fortsätta att försöka bemästra rakkniven. Förälskelsen har inte släppt helt. Nästa steg får bli ett besök hos den där svårfångade barberaren. Till dess rakar jag vidare – men nu betydligt mer medveten om mitt skäggs växtriktning. Kanske ska jag utveckla en teknik för mothårsrakning med hyvel.