Manolo besöker Loka brunn

Ända sedan början av 1700-talet har man åkt till Loka Brunn för det välgörande vattnets skull. Nu, nästan 300 år senare, gör Manolo ett besök.

Långt in i skogen, mitt i Bergslagen. Mellan sjöarna norra och södra Loken ligger en hälsoanläggning som inte alls är vad jag hade väntat mig. Istället för vad jag ser framför mig när jag tänker på modern hälsoanläggning ligger här inte mindre än 52 byggnader, några mycket gamla, några mycket nya. Plötsligt inser jag att det inte bara har varit en källa man har rest hit för, detta har varit ett fullfjädrat spa i århundraden. Och trots att det inte är det enklaste att ta sig hit kan jag mycket väl förstå varför. Luften känns otroligt ren och man piggnar liksom till bara genom att andas in den. Läget, långt från stora vägar och flygplatser, gör säkert sitt tillsammans med de djupa skogarna och de nästan svarta skogssjöarna.


Utöver vattnet har Loka även en gyttja som används i spat. Den grävs upp mitt på området och läggs i ett stort kar där det hettas upp och hålls vid en konstant temperatur.

Förr i tiden blev man masserad med den varma gyttjan, men idag packar man istället in den i handdukar som man sedan ligger på, inpackad i filtar.

Eftersom detta är en riktig Loka Brunn-klassiker var jag såklart tvungen att prova. Dessutom har mitt stillasittande jobb gett mig en ganska kass rygg och detta verkar vara medicinen. Gyttjan har alltså inget med en lerinpackning, som har till uppgift att rena oren hy, att göra. Här är det istället värmen som långsamt tränger in i stela muskler man är ute efter.

I ett litet litet rum läggs man på en brits där den varma gyttjan i handdukar ligger.
Det känns varmt och fuktigt. Det luktar inte tårta precis, men känns välgörande på nåt sätt. Lite ”är det äckligt måste det vara nyttigt” känsla. Sedan packas man in i några lager handdukar, filtar och täcken. Är du klaustrofobiskt lagd är detta inte att rekommendera.

Min inpackare lämnar mig sedan ensam i halvdunklet tillsammans med den där hissmusiken som tydligen alla spaanläggningar har. Den verkar inte ha någon början eller slut och är bara snäppet bättre än valsång. Efter ett litet tag känns det som om jag svävar mellan medvetande och medvetslöshet. Doften, musiken, värmen, den mumifierade känslan. Jag kan inte bestämma mig för om de tjugo minuterna jag låg där kändes väldigt långa eller väldigt korta. På något märkligt sätt både och. Men jag känner mig pigg och varm när jag får kliva upp. Inpackaren räcker mig en flaska vatten, Loka naturligtvis, och jag blir ombedd att dricka mycket. En inte allt för obehaglig upplevelse. Inte illa alls faktiskt.

Naturligtvis erbjuder idag Loka Brunn alla de vanliga behandlingar som andra span har. Massage, olika kurer och bad. Även ansikts-, hand- och fotbehandlingar finns naturligtvis. Men arvet som gammal kurort gör att tyngdpunkten ligger på hälsa mer än på skönhet.

Vad jag blir lite förvånad över är att vattnet inte har en mer framträdande roll. Visserligen finns det små skyltar på rummen som berättar att allt vatten i alla kranar kommer direkt från samma tappställe och alltså att allt vatten man duschar i, badar i och dricker orenat är det brunnsvatten som Loka är känt för.

Om sanningen ska fram känner jag dock ingen större skillnad från mitt vanliga kranvatten här hemma, även om Lokavattnet tydligen innehåller mer mineraler. En text av Linné får mig dock att förstå lite bättre. Han skriver om vattnet att ” Loka Källa är av helt annan art och äger varken smak, lukt, hinna eller ockra och har alltså hel annor kraft”

Det är alltså inte med dagens mått som vattnet i Loka Brunn är så fantastiskt. Det är kanske snarare så att det vatten man var van vid på den tiden var riktigt dåligt.