Glädjen med kavaj
Det råder en mycket märklig uppfattning kring kavajer. Att det skulle vara ett stelt plagg, närmast synonym med kontorstvång och avsaknad av inspiration. Det står tydligt klart att den svenska kavajmentaliteten måste dö.
Det går att identifiera tre nyckelfaktorer till varför rädslan för kavajer är så stor. Den första punkten handlar om hur kavajen skall sitta. Det finns tusentals av förvirrade regler kring korrekt ärmlängd och bredd på kavajens axlarna. Det kan tyckas att den som slaviskt följer alla dessa regler når perfektion. Sanningen är ofta den omvända. Att förstå hur en kavaj skall sitta är snarare som att uppskatta gott vin. Det tar tid att förstå och upptäcka vad som tilltalar ens egen smak. Det finns inga universella regler, utan det handlar om en djupare förståelse. Om att själv ta sig tiden att uppskatta.
Den andra punktens spinner vidare lite i ämnet kring regler, men snarare då den stora respekt som finns för kavajer när det kommer till kombinationer. Många väljer att totalt såga t-shirt eller sneakers till kavaj. Detta är att göra det allt för enkelt för sig. Allt handlar nämligen om hur det görs. En rak kavaj som är tänkt till kostym med skjorta och slips kanske inte passar till t-shirt, men en något kortare modell med smal siluett kan absolut göra det. Det väsentliga är inte avfärda något utan att ge det en chans och se bortom de dåliga exemplen.
Den sista punkten och den kanske allra värsta är svensk kavajmentalitet. Svenskens kavajvanor sammanfattas enklast i svart och mörkgrått i ull. Inte sällan med totalt avsaknad av glädje för plagget, vilket leder till ett obekvämt intryck. Allt fler måste inse att kavajutbudet är sträcker sig betydligt längre. Den som vågar ta steget från formella ullkavajer till lediga bomulls eller linnekavajer kommer se en helt ny värld öppna sig. Steget från en vårjacka och en ofodrad bomullskavaj är faktiskt sällan särskilt långt, varken hos herrekiperaren eller mentalt.
