Försvarstal för Tweed
Krönika: Det klassiska herrmodet fortsätter att uppröra. Snobbigt, konservativt och cementerande av könsrollerna. Inget tycks så provocerande som ett par randsydda skor eller en kavaj av klassiskt snitt. Men vart finns egentligen viljan att se bakom plaggen?
I artikeln välklädda unggubbar som publicerades på Aftonbladet Kultur 25/8 kallade skribenten David Nyman Manolo för en ”falang av reaktionära unggubbar”, som gör vad vi kan för att ”cementera mannen som vi minns honom”. Som en kommentar till min replik på artikeln som publicerades tre dagar senare publicerade Sydsvenskan artikeln skräddarsydd klassfråga där artikelförfattaren Rakel Chukri skriver följande:
”En av anledningarna till att jag tröttnade på att bo i Lund var att bratsmodet blev så påträngande – det kändes som att leva i ett nyfeodalt samhälle. Ser man inte klassdimensionen i mode har man porrsurfat en gång för mycket efter handgjorda skor med lädersulor. ”
Jag är uppriktigt förvånad över den snäva syn på klassiskt herrmode som allt för ofta uppvisas. Ovan nämnda artiklar speglar väl de fördomar som detta stilideal måste utstå. Att tweedkavajer och putsade brogues per automatik följs av konservativa åsiktsideal. Att avfärda personer med intresse för klassiskt herrmode till ett så vagt definerad begrepp som brats visar på en lika inskränkt som förlegad syn.
Detta är ingen blogg som skall gå djupare in på klassbegreppet, men det som gör mig konfunderad är hur begreppet används inom just detta ämne. Det kan knappast syfta till en objektiv klassindelning där en person då skulle kategoriseras i överklass eller medelklass utifrån om deras kavaj är skräddarsydd eller fabriksproducerad konfektion.
Att begreppet brats skulle representera en subjektiv syn på klassbegreppet och mode där vår klädsel speglar den klass vi själva identifierar oss med ter sig också aningen främmande. Inte minst grundar det sig i att individen själv accepterar klassbegreppet. Det förutsätter dessutom att kläder faktiskt kan agera klassmarkörer, vilket i en värld där kopior av Louis Vuitton-väskor går att köpa runt hörnet och Palestinasjalen varit en modefluga verkligen kan diskuteras. Och sinnebilden av just brats är ju snarare att de diskuterar priser på helrör än Bourdieus tankar kring kulturellt kapital.
Jag är övertygad om att det går att analysera kläder ur ett bredare perspektiv utan att generalisera. Faran ligger i att använda ett för snävt perspektiv och felaktiga referensramar. Kläder är ju heller inte den enda produkt vi konsumerar. För mig är det fullständigt obegripligt hur en investeringen i ett par kvalitetsskor skulle vara en starkare politiskt ställningstagande än att köpa en HD-TV eller en ny köksinredning.
Detta är ett stilideal som attraherar många på grund av kombinationen mellan estetik och hantverk. Liksom andra vill klä sig i plagg från de stora modehusen ser många tjusningen i ett mindre tids- och säsongsbundet mode, där många med mig faktiskt är beredda att prioritera sin klädsel framför andra intressen. Men det innebär inte att vi därför föraktar människor som inte gör det eller att vi förespråkar snobbism. Det finns självklart de som gör det. Men låt inte tweedkavajen agera slagpåse åt deras vägnar.
