Don´t mess with J.Press
Även om det värsta har lagt sig har riktigt initierade preppyfantaster inte riktigt accepterat att deras livsstil blivit kapad och exploaterad. Det började för ett par år sedan då modemärken anammade stilen och dessutom enligt många hade fräckheten att ändra och uppdatera plagg som alltid sett likadana ut. Men hur kommer det sig då att de riktigt inbitna entusiasterna av detta stilideal reagerade så kraftfullt?
Låt oss börja med att göra en tillbakablick. För preppymodet, som här får representera stilar som Trad, Ivy League och just Prepp, är verkligen inget nytt utan har varit omåttligt populär från tid till annan hos både de stora modehusen som de mindre men väldigt hippa märkena. Att livsstilsmärken som Ralph Lauren, Tommy Hilfiger och Gant lever på att sälja den amerikanska drömmen är inget nytt. Preppyfansen har vant sig och vissa till och med klätt sig i dessa märken. Nej, upproret fick sin kulmen när traditionella klassiska amerikanska märken som alltid levererat samma sak år ut och år in valde att ta steget in i 2000-talet och skapa nya linjer, ofta i samarbete med moderna designers med bakgrund från något som preppyanhängarna uppfattar som avantgarde. Alternativt att någon mindre designar valde att våldföra sig på de amerikanska klassikerna och dessutom få stående ovationer för det av modeeliten. Detta sammantaget var svårt att stå ut med.
Det hela började egentligen med att Thom Browne fick i uppdrag av Brooks Brothers att skapa deras satsning i form av en modern spjutspetslinje. Satsningen blev en egen linje inom Brooks Brothers, Black Fleece. En satsning som tagits emot med öppna armar av de modemässiga förstå-sig-påarna. Den urgamla och traditionella institutionen Paul Stuart skapade linjen Phineas Cole. Hickey Freeman skapade den modernare linje Hickey. Medan Alex Carleton, mannen bakom det lite ruffigaa preppymärket Rouges Gallery, fick i uppdrag av L.L Bean att göra en trendigare linje än deras vanliga uramerikanska katalogmode vilket resultaterade i L.L Bean Signature. En linje som snabbt blev favoriten för hipsters från Seattle till Tokyo. Som ni märker kan listan göras lång.
Designers som Michael Bastian och mannen bakom Band of Outsiders Scott Sternberg utgår i mångt och mycket i sina kollektioner från preppyn men med lite smalare passform, lättre och lyxigare material samt mönsterkombinationer som inte är comme il faut hos traditionalisterna. Men den utlösande faktorn kan trots allt ha varit när den största av preppyinstitutioner, J.Press, lät Mark Mcnairy ta över som kreativ chef. You don´t mess with J Press! Något Mark vackert fick erfara när han tog det djärva steget att en säsong uppdatera seersuckerkavajen en aning genom att göra den något mera figursydd och dessutom förse den med spetsiga slag. Detta blev ingen succé och den kom tillbaka i ordinarie utförande säsongen därpå. Mark har själv klagat över att på J Press inte kunnat ta ut svängarna. Istället gällde det att gå tillbaka till östkustens rötter och verkligen leverera klassiska preppyplagg. Kort efter J Press fick han dock chansen att ta ut svängarna lite när han fick det kreativa ansvaret att väcka liv i det klassiska skomärket Bass och då främst pennyloaferns Weejuns. Han provade sig fram genom att lansera loafers i olika mockafärger, päls etc. Oavsett vad man tycker om skons design så ökade kvaliteten då han åter lade tillverkningen av skorna i USA istället för Latinamerika.
Hur skall man summera det hela? Var det verkligen bättre förr? Ja säger vissa och absolut inte säger andra. Utveckling kan dock vara bra och vad man än tycker så kan vi konstatera att efterfrågan på ett modernt snitt och dessa nya linjer som har uppstått har medfört att några klassiska märken vars framtid inte såg allt för ljus ut numera har en bredare publik och tjänar mer pengar. På detta sätt kan man förse traditionalisterna med chinos med dubbla gångveck, kabelstickat och madrasrutigt i många år framöver. Alla är alltså vinnare.
