Krönika: Stockholms sorgligaste plats blir nöjeskvarter

Om konsten att sminka ett lik

Brunkebergstorg kan vara en av Stockholms fulaste platser. Torget, om man nu kan kalla det så, och dess omgivande byggnader har förmodligen slitit ut generationer av motståndare mot kall och hård brutalism. Det skamliga arvet av ett rivningsivrigt 1960-tal som många nog vill glömma blev till slut en ickefråga och platsen har levt sitt eget liv, så gott det nu går.

I en skymningszon mellan monumentala Gustav Adolfs torg, som minner om fornstora dar, och stadens odiskutabelt mest kända speakers corner Sergels Torg, har Brunkebergstorg hostat lungsjukt i mellanrummet.

Under de 15 år jag vandrat som en vanlig man på stadens gator och torg har jag nog inte passerat platsen mer än en handfull gånger. Noll gånger har jag haft ett ärende i området. Och det har nog inte så många andra heller. Till slut tröttnade till och med en av storbankerna på sitt palats vid torget och drog till förorten istället.

Och det ska nog Brunkebergs torg vara tacksamt för. För då, 2014, fick den sjuka patienten vård.

Vårdplanen såg ut som följer. Konceptutveckla området (läs fixa folkliv till platsen genom att öppna hotell och restauranger), dra om trafikflödet, plantera några japanska körsbärsträd på det nyanlagda torget i bohusgranit – och framför allt – skapa historier och skapa miljöer där det finns utrymme att skapa historier.

Det finns de som hävdar att i slutet av länders och imperiers storhetstid så blir mat och idrott upphöjda konstarter och dess utövare blir hyllade stjärnor. Det är den yttersta signalen som talar om att vi i övrigt har så lite att oroa oss över, så därför kan vi enbart hänge oss åt lättja, förströelse och underhållning. Men det är också ett järtecken på att yttersta domen är nära. Hundrameterslöpare och matkreatörer blir våra husgudar som vi offrar allt till. Så även jag själv, då jag vid tillfälle stått på knä och spytt upp dussinet av de 24 serveringar jag alltför glupskt inmundigat på tvåstjärniga Michelin-krogen.

När jag nu står i det gastronomiska hjärtat av nyrenoverade och pånyttfödda Brunkebergstorg, ett kluster av hotell, restauranger och barer, känns det smått ironiskt att restaurangen vi står i heter Tak. För när det gäller ambitionsnivå, svansföring och detaljfetischism här i kockstjärnan Frida Ronges rike så finns det sannerligen inget tak.

Allt medan vi i den samlade presskåren med blicken zoomar ut över taken och storögt konstaterar att Stockholm förbanne mig är vackrast från ovan och drömmer om en liten studiolägenhet med Riddarfjärden och Söders höjder i fonden, så får vi sippa på ett japansk grönt te – som vuxit i skugga de sista 20 dagarna innan det skördats.

Detaljnivån på japantemat är abnorm. Den egenframtagna saken dricks så klart i sakeglas som sägs vara de första svensktillverkade någonsin. De produceras av Orrefors. I botten på glaset reser sig mount Fujis snöklädda topp.

Sådana här excesser är ju förstås fullständigt livsfarliga för mänskligheten. Ingen behöver det här. Men hej, vem är jag att förstöra festen. Kan man få påfyllning på teet?

Det nya komplexet, som fått namnet Urban Escape, består än så länge av restaurangen Tak och de två hotellen Hobo och At Six. Och direktören för det hela är så klart Petter S Stordalen, hotellnordens största excentriker.

Strax före rundvandringens crescendo i musikloungen på hotel At Six gör han också lika oväntat som uppskattat ett framträdande. Likt en Willy Wonka-figur ler han brett och stolt när han sveper med handen mot ljudanläggningen som kostat 1,7 miljoner kronor – och bara kan spela vinyl.  

Jag kommer aldrig hasta förbi Brunkebergstorg igen, jag blir kvar till sista beställningen. Och vem vet, kanske går jag på pressvisning här igen – när man inviger statyn av Petter A Stordalen.

Händerna i taket Petter, nu ska vi riva hela haket.