King träffar Jens Lapidus: ”Vad fan ska jag göra sen?”

Det är ett mycket glamoröst jobb jag har, och jag skäms inte för att erkänna det.

Ta en vanlig dag på jobbet som denna: Jag sitter bakom ratten på min sedan ett kvartal otvättade V70. I passagerarsätet bredvid mig sitter Jens Lapidus, miljonsäljande författarfenomen tillika svärmorsdröm, med knäna i höjd med tonsillerna till följd av den barnstol modell Britax som är monterad rygg i rygg med sätet bakom honom. 

Vi har bråttom: Från omslagsplåtning på Odengatan ut till PostNords monolitiska glaskomplex i Solnas utkanter, där några för ändamålet hyrda lokaler förvandlats till den fiktiva advokatbyrå som Jens kokat ihop tillsammans med författarkollegorna Hans Rosenfeldt och Michael Hjort (den förstnämnde även skapare till den inte helt obekanta tv-succén Bron) och som inom kort kommer att bli skådeplats för Viaplay-satsningen Advokaten. Inspelning pågår, och har så gjort sedan klockan sju i morse. Tanken är att Jens under dagen ska figurera i en statistroll. Kanske är det med detta i åtanke han ber mig om en servett. Av den lilla buffé av mackor och wraps som jag blott en halvtimme tidigare inhandlat på Coop – eftersom vi inte har tid med någon egentlig lunch och stod i valet mellan att käka i bilen och att svälta – har Jens valt den kladdigaste. En hängdriva av curryfärgad kycklingröra har under de senaste tuggorna börjat utgöra ett allt mer konkret hot mot Jens byxor, och jag känner en kall kåre av underlåtenhet klösa sig upp längs ryggraden.
Situationen räddas genom ett fynd under baksätet: Den tillplattade rulle hushållspapper med vilken jag regelbundet för en förlorande kamp mot mina avkommors diverse utsöndringar. 

Klockan är mycket. Jag kontrar med gaspedalen. Vi pratar om James Ellroys Perfidia – en besvikelse, enligt konsensus – och de kvarvarande parallellerna mellan de båda författarnas alster, i dag kanske tydligast under maniska perioder där huvud-karaktärerna grottar ner sig intensivt i sina respektive utredningar och håller sömnen på avstånd med kemiska hjälpmedel. Skov, kallar Jens dem. Så långt allt väl, tills Google Maps sätter en dolk i ryggen på mig genom att uppmana till en u-sväng över heldragen linje mitt på Pampaslänken, då vi redan varit på väg i destinationens rakt motsatta riktning i drygt en kilometer. Genom en mun full av kyckling går Jens rakt på elefanten i rummet:

– Niklas, hur kör du egentligen?

Om en omslagsfotografering rör sig med en snigels hastighet kan en filminspelning snarare liknas vid en glaciär. Efter att ha språkat med regissören Geir Henning Hopland och producent Nicklas Wikström Nicastro – den sistnämnde nyss hemkommen från den Oscarsgala där han sånär fick ta emot en statyett för En man som heter Ove – finner vi oss placerade bakom de monitorer där kamera A och B visas i realtid. Det är fem stolar som står på rad, upptagna av, i tur och ordning, Jens Lapidus, undertecknad, huvudrollsinnehavaren Alexander Karims elvaåriga dotter Alba på studiebesök från plugget samt två av Albas jämnåriga kompisar. Jag sitter med min anteckningsbok från Moleskine med kustomiserat och namnpräglat läderomslag i knäet: Tjejerna antecknar också, och för en kort stund sträcker jag på mig i tron att mitt anteckningsmateriel är överlägset, innan jag märker att den bortersta elvaåringen sitter och skriver i ett tokpimpigt block klätt i blått fluff som får mina grejer att se ut som skit. Snyggare handstil har hon också.

Under timmen som följer görs åtskilliga tagningar av en scen där Alexander Karim promenerar nedför en korridor och knackar på en låst dörr.

– Sven-Erik? Sven-Erik?

Efter ett tag kommer en kollega och upplyser Alexander om att Sven-Erik inte är inne. Eftersom processen upprepas åtskilliga gånger hinner den passive åskådaren läsa in saker i sammanhanget som förmodligen inte är avsiktliga. Tidigare samma morgon hade nyheten om vokalisten i Sven-Ingvars, Sven-Erik Magnusson, bortgång kablats ut över landet, och då min mor har rötter i värmländska Grums och under det glada 60-talet var bekant med karln ifråga fylls jag av vemod vid tanken på att det är just Sven-Erik Magnusson som inte kommit in till kontoret denna dag av det mest tragiska av skäl.

Mellan tagningar hinner vi också besiktiga ett av advokatkontoren. Jens låter undslippa sig ett gillande läte vid åsynen av Martin Borgekes, Catharina Månssons et al drygt 1 300 sidor tjocka lunta Studier rörande påföljdspraxis med mera.

– Den här känner man igen.

Bredvid ligger en uppslagen lagbok.

– Av den här kommer det ju en ny upplaga varje år, och även om jag alltid har köpt den senaste av ren princip väljer de flesta av mina yngre kollegor att inte göra det. Allt det där finns samlat i databaser nuförtiden, komplett med länkar till prejudikat och relevanta fall.

Kanske kan man ana någonting bitterljuvt i rösten, ty från och med januari kan Jens Lapidus inte längre titulera sig advokat. Sagt upp sig från byrån, gått ur samfundet. Den succéförfattare som så länge valde att trots sjusiffrig försäljning förbli vid sin läst har till slut accepterat konsekvenserna av sina framgångar och, med sex romaner på meritlistan, valt att börja skriva på heltid.

– Jag har trappat ner över tid, tills jag nådde en nivå i fjol där jag jobbade kanske 30 procent som advokat. Advokatjobbet är som många andra, inte minst inom idrott: Vill man hålla sig på elitnivå krävs det att man är väldigt aktiv. Tränar advokatmusklerna. Jag kom till en punkt där jag kände att jag inte gjorde det tillräckligt, och att jag antingen måste gå tillbaka till att jobba full tid eller att sluta med flaggan i topp. Jag valde det sistnämnda.

När vi ses är det femton dagar kvar innan Jens nya roman, Top Dogg – som vi ska återkomma till – ska gå i tryck, och till följd av detta har de senaste veckorna gått åt till ett sådant intensivt skriv- och redigeringsarbete att han inte riktigt hunnit ta in vidden av sin livsstilsändring. Själv har jag gått igenom någonting liknande, då jag för åtta år sedan över en natt bytte intensiva arbetsdagar mot hemlagat frilansande. Även för den som har minimalt med umgängesbehov kan sådant bli en utmaning: Du börjar såsa runt i morgonrocken hela dagarna. Gränserna mellan arbetstid och fritid blir med veckorna så diffusa att de inte kan urskiljas alls. Skägget växer, håret blir flottigt. Sociala normer faller i glömska. Man förvildas. I väntan på inspiration skjuter du upp förmiddagens jobb till kvällspass, tillbringar dagarna med att dricka kaffe och spela tv-spel och har lagom till din partners hemkomst hunnit bygga upp prokrastineringsrelaterade stressnivåer som snart får hela förhållandet att knaka i fogarna.

– Med bara två veckor kvar till lämning har tanken börjat slå mig: Vad fan ska jag göra sedan? Då kommer det att märkas skillnad, smack in my face. Inget manus att jobba med, inte advokat längre. Visst, jag kan börja fundera på nästa bok, men det är inte alls samma strukturerade arbete som att skriva mot en deadline.

Lyckligtvis har Jens fler järn i elden, om än inte heltidskrävande. Utöver tv-serien Advokaten är han involverad i en podcastsatsning för Sveriges Radio.

– Har du hört Spår? De följer upp gamla rättsfall. Vår variant är drama, en sorts mockumentary som låter som om en tjej har en podcast om gamla fall, men allt är manuskripterat. Så lite sidogrejer har jag på gång. Men det är ingenting som kräver särskilt mycket tid. Jag vete fan vad jag ska göra, alltså.

Lyckligtvis har Jens vidtagit den viktigaste av åtgärder, det vill säga att skaffa kontor, en faktor som inte kan överskattas som strukturskapande fenomen. Skrivarlyan består i ett hyrt bord i anslutning till en fotografverksamhet. 

– Men ändå: Vad fan ska jag göra? Jo, vissa grejer vet jag: Läsa böcker. Titta på tv-serier. Hitta inspiration för kommande romaner. Det är vad jag ska pyssla med. Men det kommer att vara en väldigt annorlunda tillvaro. Inga rättegångar, inga klienter som sitter på häktena med fasta besökstider.

Identitetskris under uppsegling?

– Beslutet har väl snarare föregåtts av en treårig identitetskris. Jag har ändå varit jurist och advokat i femton års tid. Lägger du studierna till det blir det ännu längre. Det är någonting som jag väldigt starkt har identifierat mig med, och jag har funderat mycket över hur jag ska kunna sluta att göra det. Varje gång någon har frågat mig om jag verkligen är advokat fortfarande har jag kunnat svara ja, och känt stolthet över det. Det finns inte kvar längre. Kanske kommer jag att sakna jobbet så mycket att jag går tillbaka till det, men just nu testar jag i alla fall. Det kanske kommer att sluta med att jag börjar gå till tingsrätten och sätta mig på åhörarplats. Sitta och muttra för mig själv: Så där hade jag aldrig gjort! Den frågan hade jag aldrig ställt!

Kan du göra bokslut över din advokatgärning på något sätt? Har du gjort samhället till en bättre plats, eller har du till följd av din duglighet som försvarare sett till att befolka Stockholm med frigivna gärningsmän?

– Jag tror att jag har åstadkommit det som en skicklig advokat ska göra: Jag har stått upp för allas rätt till försvar. Jag har i den mån det gått sett till att oskyldiga personer inte dömts, eller att anklagade inte dömts på felaktigt sätt. Det är också viktigt: Även om någon har en inblandning i det som åklagaren påstår krävs att det bevisas med korrekta metoder. Jag tror att de
klienter jag haft har varit väldigt nöjda med det biträde de fått.

Du har inget Exceldokument någonstans där du kan sammanfatta ration mellan vunna och förlorade ärenden?

– Vi har under perioder snackat mycket om det där på byrån, om vi skulle redovisa sådant. Problemet är följande: När vinner du? Säg att åklagaren yrkar på försök till mord och fängelse i tio år. Din klient blir visserligen dömd för brottet, men får bara fängelse i tre år. Har du vunnit eller inte? Det är väldigt svårt att säga, och i slutändan har vi alltid valt att skippa den typen av tabeller och rankningar. 

Jens Lapidus böcker har alltid särskiljt sig inom vad som brukar kallas det svenska deckarundret – Nordic noir för globalisten – på flera sätt: Dels genom ett nydanande språk, dels genom val av bärande karaktärer, miljö och handling. Genrenormen är annars en mörk parallellvärld med löst avstamp i den skandinaviska kulturen, där offer för barndomsövergrepp hämnas på hemlighetsfulla pedofilringar genom ritualiserade seriemord, vilka nystas upp av en (då) alkoholiserad manlig kommissarie med livsleda eller (nu) en kvinnlig kommissarie med bokstavsdiagnos: företeelser som i stort saknar motsvarighet i verkligheten. En vanlig läsarreaktion är att Jens Lapidus böcker tvärtom känns autentiska, vilket som mervärde gör den samhällskritik som också hör till genrens adelsmärken mer 

relevant. Verklighetsförankringen i Jens Lapidus prosa har i regel härletts till författarens egna insikter i det svenska rättssamhället. Frågan är i så fall hur det blir med den saken framöver: Räcker femton år som advokat för att samla material för livet, eller måste andra lösningar till stånd framöver?

– Jag tror inte att jag sitter på tillräckligt stoff, nej. Och jag vill inte bli som James Ellroy, begränsa mig till en viss tids-period och sätta mig i ett mörkt rum och lyssna på Latin Kings och enbart skriva om det sena 90-talet och tidiga 00-talet. Till Top Dogg har jag också gjort en medveten researchinsats bland annat kring en karaktär som jag kallar Roksana: Jag har sökt upp och träffat rätt många personer i hennes ålder, som lever i en liknande tillvaro, och jag hoppas därför också att många kommer att känna igen sig i det liv hon och hennes polare lever. Så jag har inte nog med stoff. Däremot har jag instrument att tillgodogöra mig information från den kriminella världen och från polistillvaron, jag känner många där. Men inte heller det räcker livet ut, och det vill jag heller inte att det ska göra: Jag vill förnya mig.

Top Dogg är den tredje och avslutande – fristående delen av en trilogi som inleddes med 2014 års VIP-rummet och året därpå fick en andra del i form av Sthlm Delete. I centrum står liksom förut advokaten Emilie, numera sin egen efter avsked från Stockholms mest prestigefyllda byrå, och Teddy, kåkfarare med jugoslaviska rötter som efter avtjänat straff bestämt sig för att vandra den raka vägen, men som i egenskap av återkommande hjälpreda åt Emilie finner sig tillbaka på fel sida om lagen, om än i regel av de bästa av skäl. Återkommer från förr gör också Teddys systerson Nikola, i ständig risk att hamna fel i det förortsliv där de enklaste möjligheterna att komma någonvart går via kriminaliteten. Boksläpp: juni.

– Man kan ju tycka att jag borde lärt mig vid det här laget, men min metod för att skriva är väldigt baktung. I stället för att planera allt in i minsta detalj så skriver jag, märker efter det första utkastet att saker och ting inte riktigt blivit vad jag siktade på från början, stryker och skriver om. I Top Dogg slutade det med att jag strök kring hundra sidor – ett halvårs arbete – och skrev nytt. Det strukna materialet hamnar i ett mappsystem varifrån jag kanske kan återanvända någonting om jag har tur, men mer sannolikt är att allt slängs.

Hur känns det att lämna persongalleriet därhän?

– Lite nostalgiskt. Men nu när det ska vara mitt heltidsjobb är det viktigt att skrivandet får vara lustfyllt, och jag vill inte fastna i någon slentrian där jag plötsligt sitter och skriver bok nummer elva om Teddy och Emelie. Jag stänger inte dörren för att återvända till den här miljön, men just nu är det dags för annat.

Hur känner förlaget inför det? Optimalscenariot vore väl att du fortsatte att skriva samma bok om och om igen med bibehållen kommersiell framgång i stället för att riskera något nytt.

– Jag har väl viss hävstång gentemot förlaget numera, men jag tror också att de har förståelse för att en författare kan bli uttråkad om man låser in vederbörande för hårt. Personligen tycker jag att det här är det bästa jag skrivit. För några veckor sedan kom det ut en bok som i grund och botten är en big data-analys över vad en bestseller ska innehålla: x antal actionscener, karaktärer av en viss typ, si och så många sexscener. Det där är livsfarligt: Jag har alltid varit orolig för att bli för instrumentell när jag planerar mitt skrivande, men ändå känner jag att det var lite där jag hamnade med VIP-rummet. Med den här boken sket jag i allt det där och bara skrev. Sprang på bara. Rusade fram. Jag tycker att det blev ett jävla tryck i boken.

Det finns en karaktär vid namn Billie i Top Dogg, som är en polyamorös radikalfeminist med politiska dietideal och som gör en tjänst åt en av huvudpersonerna enkom i utbyte mot att hon lovar att börja använda menskopp. Tror du att du kommer att få skit för den karaktären?

– Jag har ju skildrat stekarna kring Stureplan, killar i gängkriminalitet, spelmissbrukare, advokatvärlden, och försöker alltid skoja till det lite. Det där med menskoppen fick jag av en person jag intervjuade i researchsyfte; det var en viktig grej för henne. Jag är fascinerad av hur folk som är födda på 90-talet implementerar saker i sina liv som på min tid bara förekom som slagord.

Hur ser det ut med filmrättigheterna för böckerna?

– Det finns planer på en tv-serie, Filmlance. Jag vet inte hur mycket jag kan prata om det. Under bearbetning.

En tv-serie som nu lämnat bearbetningsfasen därhän är där-emot Advokaten, som först såg dagens ljus i form av en återkommande idé under en handfull snack mellan Jens Lapidus, Hans Rosenfeldt och Michael Hjort, och som på tv-seriers vis fått fermentera i en handfull år innan en produktion till slut kommit till stånd. Ingen av författarna är personligen inblandad i manusarbetet, och Jens egen roll har främst kommit att bli i form av en sorts autenticitetskonsult, med råd om det juridiska. Han har även coachat Alexander Karim – tidigare känd från en av 10-talets underligaste populärkulturella kontroverser, Vanheden-gate, som kretsade kring hur ikoniske Jönssonliganmedlemmen Ragnar Vanheden verkligen kunde gestaltas av någon annan än en arier – med goda råd och studiebesök på rättegångar. 

Hur känner du nu då, när en premiär ändå börjar komma i sikte?

– En viss rädsla, men jag är också full av tillförsikt. Men också medveten om hur svårt det är att höja sig över mängden av allt som produceras i dag. När jag går in på Netflix eller HBO får jag nästan panik över hur stort utbudet är, även av helt nyproducerade grejer: Var ska jag ens börja, liksom? Också i Sverige har det fullkomligt sprutat ut kriminalserier, och ändå kan ingenting mäta sig med Bron. Jag tror att de kommer att lyckas bra med Advokaten, men jag vill se allt först, klippt och klart.

Vill du inte börja skriva manus själv då?

– Kan jag väl pröva någon gång. Men vet du vad jag inte gillar med det? Att det är så många som ska tycka och ändra. Helt plötsligt kan ett tv-bolag komma in och säga att de helt enkelt inte har råd med så många scener av en viss typ. Sådant hör man inte i bokvärlden: Vi har inte råd med att du skriver en actionscen till.

Och hur känns det med en andra säsong?

– Om det blir bra är det klart att vi ska göra mer. Sedan finns det ju många exempel både på serier som tappat och som vunnit på att förlängas: Ta Homeland, som jag tycker har lyckats fantastiskt bra. Å andra sidan, Prison Break – hur många gånger ska de rymma från fängelset, liksom? Lost, samma sak. Där finns det för övrigt en karaktär som heter Lapidus. Första och enda gången jag har sett det: Frank Lapidus.

I höstas kunde gatuflanören mötas av stora reklamtavlor signerade Åhléns, på vilka Jens Lapidus blickade ner iklädd rosa kaftan, med en uppmaning att klä sig över könsgränserna.

Vad var grejen med det?

– Jag tyckte ändamålet var behjärtansvärt och de betalade bra. Jag var lite orolig över att advokatkollegor och klienter kanske skulle reagera negativt för att de uppfattade det hela som utmanande, så jag blev rätt förvånad när de enda negativa reaktionerna kom från rakt motsatt håll: Varför har han inte högklackat på sig? Varför inget läppstift?

Slutanförande?

– Top Dogg är så jävla mycket bättre än Snabba cash.

Av: Niklas Natt och Dag. Foto: Andreas Johansson. Styling: Claes Juhlin. Grooming: Alexandra Aronsson/Agent Bauer