King hyllar ikonen: Marcello Mastroianni

Stilmässigt har Marcello Mastroianni gått till historien som ett lysande exempel på hur stor effekt kan nås med små medel: Hans stil var alltid klanderfri, men aldrig överdriven. Svart kostym, svart slips, välkammat hår och en cigarett nonchalant hängande i mungipan på ett sätt som endast stjärnor tycks kunna göra utan att få ögonen fulla av rök. Kläderna satt givetvis perfekt, men Marcello hade aldrig behov av några andra stilmässiga excesser: ingen gräll bröstnäsduk, inga krystade strump- eller skotokerier. Rent stilmässigt är det lätt att spåra hans inflytande: Hans självklara pondus kom att bli förlagan för den maffiastil som på 60- och 70-talet blev så populär hos den japanska yakuzan att de sedan dess aldrig sett något behov av att byta kläder.

Mastroianni fick sitt stora genombrott under 50-talet och är främst ihågkommen för sina samarbeten med den italienska filmens gigant Federico Fellini. Det första av dem, La dolce vita, blev ett världsfenomen. Mastroianni fick rollen som av en händelse: I sina tidigare filmer hade han typecastats som en helyllefigur med sunda familjevärderingar och var därför långt ifrån ett självklart val till filmens manliga huvudroll, en bitter och cynisk journalist med stort kvinnotycke. 

Än i dag är filmens klassiska scen med Anita Ekberg och Marcello Mastroianni tillsammans i Fontana di Trevi-bassängen en av filmhistoriens mest ihågkomna. Verkligheten var mindre glamourös: Det tog en hel vecka av nattliga tagningar att få allt rätt, och Fellini, som tyckte att vattnet i fontänen såg smutsigt ut, fick låna mängder av grön färg från självaste SAS (ursprungligen avsedd att markera ett flygplans nedslagsplats efter nödlandning i havet) att färga fontänen med, vilket för all del inte syns i den svartvita filmen, men måste sett väldigt surrealistiskt ut på plats. Vidare var det rätt kallt, tyckte vissa. Anita Ekberg, iklädd balklänning med generös urringning, hade tydligen inga som helst problem med att vada runt i fontänen i timmar, men Marcello gillade det inte alls. Som en första åtgärd fick han dra på sig en våtdräkt under sin kostym, och när inte heller det hjälpte halsade han i sig en hel flaska vodka inför den slutgiltiga tagningen, och även om det inte märks är han näst intill redlöst berusad på det material som syns i den färdiga filmen. Men slutet gott, allting gott: Marcello Mastroianni totalrenoverade sitt rykte och blev en internationell världsstjärna. 

Marcello Mastroianni var en man med starka principer: Trots att han rimligtvis hörde till sin generations mest otrogna män vägrade han bestämt att skilja sig från sin grundligt bedragna hustru Flora. En separation var allt han kunde gå med på i egenskap av katolik, och detta underliga arrangemang blev en garant för att ingen av hans många affärer utvecklades till mer seriösa relationer. Faye Dunaway, en av hans mest kända älskarinnor, lämnade honom efter att ha ställt ultimatumet att han skulle skilja sig så att de två skulle kunna bilda familj. Hon fick nej, liksom alla andra – även om det kom att bli en dotter på sidan av tillsammans med Catherine Deneuve – och Marcello förblev gift med sin övergivna Flora i närapå femtio år fram till sin död 1996. Att Flora kom att acceptera situationen anar man av att hon 1976 erbjöd sig att adoptera Marcellos och Deneuves dotter, eftersom ingen av föräldrarnas karriärer medgav någon vidare småbarnsskötsel. Till Marcellos andra namnkunniga erövringar räknar vi Ursula Andress, Anouk Aimée, Claudia Cardinale och Lauren Hutton. 

Marcello och Fellini sammanstrålade på nytt 1963. Projektet såg dödsdömt ut från första början: En till stora delar improviserad film om Fellini själv, med en handling som kretsar kring en regissör på dekis som helt och hållet övergivits av den inspiration han en gång hade i mängder. Något egentligt manus fanns inte, och eftersom Fellini insisterade på att vråla sin regi åt skådespelarna medan kameran gick valde man att inte göra någon ljudupptagning alls och i stället dubba all dialog i efterhand, vilket syns rätt tydligt i det färdiga resultatet, 8 ½, som fick sin premiär i Cannes 1963 inför en lyrisk publik. Fellini utropades till ett geni och Mastroianni likaså, och de stenhårda solglasögon som Fellini tvingade honom att bära blev en ikonisk look.

Marcello Mastroianni fortsatte att vara aktiv ända fram till sin hädanfärd. Han nominerades till en Oscarstatyett för Bästa manliga huvudroll tre gånger utan att någonsin vinna, men är en av tre skådespelare som prisats för en huvudroll mer än en gång vid filmfestivalen i Cannes. När han avled visade Rom sitt deltagande genom att stänga av vattnet i Fontana di Trevi och täcka dess statyer med svarta skynken.