Jocke Åhlund: ”Allt är fult, allt är tråkigt, alla är dumma i huvudet”

Nya Teddybears-låten ”What’s Your Problem?” är en motreaktion på SD:s uttalanden om vilka som är svenskar och inte. Vad tycker du om Sverige i dag?

– Just nu tycker jag att det suger på jävligt många sätt. Jag kan titta mig omkring i min samtid, i Sverige och hela världen, och inte känna igen mig i någonting. Allting är fult, allting är tråkigt, alla är dumma i huvudet. All musik är dålig, alla klär sig fult, alla säger dumma saker. Men det är en sida av det, jag kan hitta vackra och bra saker i världen också. Man kan sitta och klaga på all musik som är dålig eller så kan man vara svinglad att hela den här skivsamlingen finns, jag skulle kunna stänga in mig i den här studion i fem år och inte göra annat än att lyssna på de här skivorna.

2008 och 2010 producerade du två album med Håkan Hellström. Hur var det första mötet?

– Den där jäveln alltså. Första gången jag träffade Håkan spelade han i Broder Daniel, eller om det var ännu tidigare. Vi spelade med Teddybears och sågs backstage på olika festivaler. Man kunde träffas uppe i Umeå, i Örnsköldsvik och Tomelilla nästa gång. Jag minns någon kväll på någon snurrig festival någonstans, mitt ute i nowhere, och de två största banden på den där festivalen var Broder Daniel och Teddybears. Det slutade med en otroligt blöt kväll inne på något hotellrum, alla höll på att hoppa i sängarna, tv:n stod på, pay-tv med någon jävla porrfilm på högsta volym, och med minibaren vält. Vår dåvarande trummis körde i väg med turnébilen och kraschade i en refug. Någon receptionist kom in och försökte dämpa ljudvolymen klockan fem på morgonen och då stod alla med brallorna nere, det såg ut som en gruppsexscen med tio bandmedlemmar från Broder Daniel och Teddybears. Jag kan inte säga att jag har så mycket minnen från Håkan, det är väldigt dimmigt, haha.

Ditt 90-tal verkade rätt stökigt. Hur ser du tillbaka på det?

– Det var rätt kul, men det är också en lost weekend som varade i mer än tio år. Jag tyckte nog inte att det var så jävla stökigt då som jag nu i efterhand inser att det var. Dels var det Teddybears, sedan var det fullt internationellt pådrag med Caesars där vi turnerade över hela världen – Japan, USA, Europa. Det var kul, det var liksom inte ”svåra år”, inte ett dugg svåra år. Men det var snurrigt. Jag hade barn mitt i allt det där och försökte ha någon sorts familj.

Den där bilden av dig som festande och stökig hänger kvar.

– Den sidan är kanske inte helt osann, men det är nog bara ett sätt att försöka trycka bort en annan sida som är mycket mer mörk, grubblande och deppig. Det är nog klassiskt, att festa som en idiot är så ytligt och destruktivt och kan se tokigt och kul ut. Man vill inte stanna upp och tänka efter, utan kör bara på i 190. Men det är lättare att se hos andra. Jag har gått i terapi vilket har gjort att jag åtminstone en timme i veckan varit tvungen att sitta och tänka igenom saker och inte fly från alla problem. Om man aldrig dealar med sina problem och bara super och garvar kraschar man eller går ner sig i missbruk. Eller så blir man bara ett tomt skal utan att våga ta tag i någonting över huvud taget. Verkligheten tränger sig på till slut. Men jag behöver inte gå på AA-möten eller käka Antabus, jag bara bestämmer mig.

Grubblar du mycket?

– Fett mycket. Varje jävla dag. Just nu är det så mycket som är svart. Det känns som om det är en stor vägg av depression, som en depressionstsunami som är på väg att komma men som jag mentalt håller borta. Allting är skit och allting är meningslöst, men man får desperat försöka hålla fast vid ljusglimtarna. Jag vet inte om det är någonting hos mig eller om allting verkligen är skit. Det är så mycket som är kefft; korruption, smuts, girighet, ultrakapitalism, miljöförstöring, köttindustrin, krig, Isis, Ryssland, Ukraina – det känns som en stor annalkande katastrof och alla står med fejset ner i sin jävla iPhone medan det händer. De bara skiter i det och spelar Candy Crush i stället.

Har depressionstsunamin övermannat dig någon gång?

– Inte så att jag legat sängbunden och stirrat in i väggen av det. Man måste bara kämpa på, kasta in handduken är inte ett option. Ibland har jag tänkt ”Hur nära är jag den där kanten nu?” och det vet man kanske inte förrän man ramlar över den. Man kanske har varit sjukt nära, det känns så ibland. Å andra sidan kanske man kan pusha sig själv mycket mer än vad man tror. Jag har inte druckit alkohol på ett och ett halvt år, men det blir inte mycket bättre av det heller. Om jag dricker fyra öl nu, då blir jag glad, en artificiell lycka, det gör inte att alla de där problemen försvinner, men det gör att jag tänds upp inifrån. Men nu har jag inte riktigt den grejen heller.

Varför slutade du då?

– Jag pallade inte att vara bakfull. Vänta tills du blir äldre, de bakfyllorna du får när du är över 40 är inte att leka med. Det är sådan ångest att det inte finns. Man tror att man har varit bakis när man är 25 men det har man inte. Det gills inte förrän man är över 40, då blir det riktig Nasa, 19 g-krafter i bakfylla. Jag orkade inte med det längre så jag sket i det.

Den här studion ser väldigt voodoo ut, det är någon flummig sitarmusik i bakgrunden och dödskallar och fjädrar på väggarna. Röker du gräs?

– Haha, nej. Jag gav just bort mitt sista gräs till Jake Bugg som var här och hängde innan du kom. Den där burken med gräs hade jag haft stående hur länge som helst, för jag röker inte skiten, jag blir bara dålig av det.

Vad bränner du pengar på?

– Skivor och instrument, that’s it. Men jag har inte så dyr smak vad gäller gitarrer. De jag har här är gamla skruttmärken, japanska och italienska 60-talsgitarrer. Mina gitarrer är mer coola än bra. Den där Gretschgitarren till exempel har tillhört Johnny Thunders, han pantsatte den när han var i Stockholm och knarkade på 80-talet. En av gitarristerna i The Hives hade en gitarraffär här i Stockholm, jag köpte den av honom och han i sin tur hade fått den av någon gammal knarkare som var polare med Johnny Thunders. När Håkan kom hit och såg den första gången var hans spontana kommentar: ”För fan, på riktigt? Tror du det finns knark kvar om vi slickar på den?”, ”Ja, gör det”, sa jag, ”Slicka du, det kanske finns något kvar där.” Det var nog mest gammalt piss kvar på den.