Ikonen: Truman Capote – han kom, han sågs, han blev portad för livet

1966 var det bästa året i Truman Capotes liv. Han hade just publicerat In Cold Blood, som kom att bli hans stora litterära eftermäle, ett enormt välskrivet boklångt reportage om ett märkligt massmord på en hel familj i ett lantligt samhälle i Kansas som inträffat sju år tidigare. Capote hade sett nyheten som en liten notis i The New Yorker, rest till Kansas och var på plats bara några dagar efter att dådet uppdagats. Han stannade på orten i sex månader och lärde känna alla inblandade tillräckligt intimt för att vinna deras tillit och förtroende. Sex veckor in i utredningen grips två misstänkta, och Capote tillbringar stora mängder tid också med dessa herrar, och för honom berättar de mer än vad de i slutändan erkänner inför sina förhörsledare. Capote fortsatte att hålla kontakten med dem under de fem år de satt fängslade i väntan på sina avrättningar, vilka verkställdes medelst hängning. Boken kom året därpå, sålde som smör och höjdes till skyarna. Den anses i dag ha varit startskottet för den genre vi numer kallar true crime.

Samma år, 1966, blev det uppenbart att Truman Capote lyckats med något annat som han strävat efter i åratal: att bli en fixstjärna inom New York-societeten. Han hade arbetat stenhårt i mer än ett decennium för att vinna tillgång till stadens finaste salonger, där han kunde gnugga armbågar med supermodeller, miljonärer, skådespelare och konstnärer. 1966 arrangerade han The Black and White Ball, en maskeradbal på temat svart och vitt, förlagd till det stora balrummet i Plaza Hotel. Förberedelserna – och hajpen – pågick i månader, och Truman själv tog för vana att var han än visade sig bära runt en specialtillverkad svartvit anteckningsbok, i vilken den icke offentliggjorda gästlistan ständigt reviderades. Alla som var någon förväntade sig en inbjudan, och att inte få en var en skoningslös bekräftelse på att man inte var någon. Balen gick av stapeln den 28 november och blev känd som århundradets fest. Gästerna möttes av bord klädda i blodröda dukar, prydda av guldkandelabrar omslingrade av rankor med röda bär. 450 flaskor Taittinger stod redo att korkas upp, vilket borgade för att legenderna kring The Black and White Ball skulle leva vidare för tid och evighet: Få mindes med någon större exakthet vad som egentligen inträffat, och kunde därmed inte motsäga ryktena.

Truman Capote var 42 år gammal då han spenderade 16 000 dollar – en furstlig summa då det begav sig – på balen. Det var en miljö få hade gissat skulle bli hans: Uppväxten hade varit kringflackande. Föräldrarna skilde sig då han bara var fyra år gammal, och skapade ett trauma för livet genom att ge bort sitt barn till släktingar hellre än att dela vårdnaden. Trumans enda tröst blev skrivandet, något han tidigt visade sig ha en fallenhet för. Snart skulle han börja vinna priser, och detta skulle i sin tur leda till ett förlagskontrakt och debutromanen Other Rooms, Other Voices, en historia tematiskt inspirerad av Trumans egna upplevelser, och som även tjänade till att outa honom som homosexuell. Boken blev en framgång, men minst lika omtalat blev det författarporträtt som användes i marknadsföringen, där en ung, pojkaktig Capote halvligger på en schäslong med en suggestiv blick rakt in i kameran. Det må vara svårt att tro i dag, men denna fullt påklädda bild orsakade stor kontrovers och moralpanik i det pryda amerikanska 40-talssamhället. Den gav Capote själv stor uppmärksamhet, och han gjorde av denna så mycket han bara kunde. Trots det frenetiska minglande han inledde omedelbart efter sin litterära succé förblev han produktiv, både som författare och som journalist. 1958 kom Breakfast at Tiffany’s, en kortroman till vilken filmrättigheter snabbt såldes till Paramount och som blev en filmklassiker med Audrey Hepburn i huvudrollen. Allt fler och allt mer bemärkta namn flockades kring Truman Capote, som blev en oförglömlig figur i stadens uteliv, alltid i festens epicentrum, kort och pojkaktig, med utagerande klädstil, nasal stämma och udda språkliga krumbukter. Det var där vägen utför började.

Många som spekulerat i var Truman Capotes triumffärd mot New York-parnassen förvandlades till en segdragen tragedi har dragit slutsatsen att Capote helt enkelt tyckte mycket bättre om att berätta historier inför en lyrisk publik än att sitta på kammaren och plita. Efter In Cold Blood skulle han aldrig mer avsluta ett litterärt projekt, och snart höjdes kritiska röster också om hans mest hyllade alster. Med tanke på hur monumental succén blivit kring In Cold Blood, med sina häpnadsväckande insikter i de inblandades motiv och inre liv, var det bara en tidsfråga innan den skulle börja synas i sömmarna. Det visade sig snabbt att Capote skarvat en hel del. Scener, replikväxlingar och erkännanden framstod plötsligt som helt och hållet fabricerade av författarens fantasi, och även om det hela aldrig eskalerade till fullskalig skandal gjorde dessa avslöjanden åverkan på Capotes goda namn och rykte. Han brydde sig inte nämnvärt, då han vid det laget var antingen full eller hög eller både och.

Det ymniga missbruket och de olyckliga kärleksaffärerna började ta ut sin rätt. Capote levde under större delen av sitt liv i ett öppet, icke-exklusivt förhållande med författarkollegan Jack Dunphy, men Capote inledde under det tidiga 70-talet ett förhållande med den gifte trebarnspappan och bankchefen Howard O’Shea, som under decenniet som följde skulle göra allt han kunde för att lägga beslag på vad som återstod av Capotes förmögenhet. Mitt i denna pågående affär gjorde så Truman Capote sitt livs misstag, i ett försök att mjölka den enda efterfrågade vara han kunde erbjuda den breda allmänheten: skvaller. Han sa sig arbeta på ett enormt verk av proustska mått, i vilket han skulle berätta allt han visste om skörlevnaden i New Yorks jetset-värld. Answered Prayers blev arbetstiteln på detta kroniskt försenade verk, ursprungligen schemalagt för publicering 1972. Deadline flyttades ständigt, dock, och allt den hugade läsekretsen fick var några lösryckta kapitel. Det var ett av detta, La Côte Basque 1965, som beseglade Capotes öde. Texten trycktes i tidningen Esquire 1975, och avslöjade intima detaljer om flera av Capotes berömda vänner, däribland Jacqueline Kennedy Onassis. Reaktionen blev omedelbar: Truman Capote blev persona non grata över en natt. Han var inte längre välkommen någonstans.

Inte heller lyckades han omvandla sin plötsliga isolering till kreativitet. Missbruket blev allt värre, och han påbörjade en plågsam och patetisk karriär som tokrolig gäst i diverse pratshower, där hans uppgift var att skvallra och underhålla med påhittade anekdoter. Detta pågick tills hans vardagliga tillstånd av berusning fick honom portad även därifrån. Han dog av en överdos vid 59 års ålder. 

Författarkollegan Gore Vidal, vars karriär uppvisade en hel del likheter med Capotes egen och med vilken Capote låg i en infekterad fejd, fick frågan om vad han tyckte om att hans nemesis gått ur tiden i så unga år. Svaret:

– Ett klokt karriärval.