Pablo Picasso: God smak är en hemsk sak

Dramatiken började direkt. Barnmorskan trodde att den nyfödde Pablo Picasso var död och gav i stället den utmattade mo­dern all uppmärksamhet. Men bebisens farbror Don Salvador, som också var läkare, upptäckte att den lille pojken faktiskt levde, även om det var knappt. För att få Pablo att kvickna till blåste Don Salvador cigarrök i den nyföddes näsborrar. Det fungerade. Pablo började skrika och det var början på ett framgångsrikt 91-årigt konstnärsliv.

Men vänta nu. Var barnmorskan verkligen så slarvig att hon glömde kontrollera att bebisen levde? Varför var farbrodern med under förlossningen? Och rökte han verkligen cigarr samtidigt som krystningen pågick?  I likhet med många andra anekdoter som Pablo Picasso själv har berättat – och målat – är det svårt att veta säkert. Klart är i alla fall att pojken som senare blev en av världens mest hyllade och framgångsrika konstnärer växte upp i Málaga och Barcelona. Fadern José var målare och konstprofessor. Det var också han som lärde sonen grunderna.

Att unge Pablo hade talang utöver det vanliga märktes tidigt. Det sägs att fadern vid ett tillfälle arbetade med en målning som föreställde duvor och bad sonen slutföra arbetet. När Pablo var klar ska José ha konstaterat att det var lika bra att låta honom ta över ateljén, sonen var redan duktigare än sin pappa. Kanske var det den typen av självförtroendeboost som fick Pablo att redan i tioårsåldern börja signera sina målningar. Dessutom med moderns flicknamn: Picasso.

Att det skulle bli studier på konstskola i Barcelona var givet. Därefter flyttade han 1904 till Paris. För honom fanns inga andra alternativ. Staden var som en magnet för konstnärer och bohemer från hela världen, lite som Silicon Valley är i dag för världens unga startup-entreprenörer. Några år senare inträffade något som kom att påverka Picassos konst i hög utsträckning. Den abstrakta stilen kubism gick in i sin storhetstid och gjorde ett bestående intryck på den unge konstnären.

Under sin långa karriär flörtade han med många olika stilar. Dessutom producerade Picasso inte bara målningar och teckningar, han gjorde också hyllade skulpturer som i dag återfinns världen över (lite otippat också bland studentbostäderna i Kungshamra utanför Stockholm).

– Det tog mig fyra år att måla som Rafael, men en livstid att måla som ett barn, sa han en gång.

Kanske var det denna inställning som drev honom till att vara så produktiv.

Efter Picassos död gjordes en inventering där hans fyra barn kunde konstatera att de nu förfogade över 1 885 målningar,
1 228 skulpturer, 7 089 teckningar, 30 000 printar, 150 skissblock och 3 222 arbeten i keramik. Dessutom cirka 45 miljoner kronor i kassan och guld till ett värde av 13 miljoner. En uppskattning som gjordes 1980 kom fram till att det som Pablo Picasso lämnade efter sig var värt cirka två och en halv miljarder kronor, lågt räknat. En summa som idag motsvarar cirka åtta miljarder kr.

Även om det var konsten som gjorde Pablo Picasso förmögen fanns det också plats för annat i hans liv. Politik, till exempel.Under 40-talet blev han medlem i Frankrikes kommunistiska parti och stannade kvar fram till sin död. I takt med att fredsrörelsen växte sig starkare under 50- och 60-talet engagerade sig Picasso allt mer där i stället.

– Einsteins genialitet ledde till Hiroshima, konstaterade han en gång.

I takt med att Picassos konst spreds över världen blev hans privatliv också allt mer intressant för medierna. Kändistidningarna gjorde hemma hos-reportage där Picasso porträtterades i sin stökiga ateljé. Ofta tittade han rätt in i kameran. Blicken var ömsom sorgsen, ömsom hungrig. Men i kläderna fanns alltid en otvungen självsäkerhet.

Många samtida konstnärer klädde sig ganska traditionellt. Georges Braque bar ofta en vit scarf, Henri Matisse drog på sig väst och Wassily Kandinsky verkade sträva efter att förväxlas med en banktjänsteman.

Visst, Salvador Dalí var en dåtida Peter Siepen med vaxad mustasch, pälsar och hallickkäpp med silvertopp, men det var Pablo Picasso som tog riskerna. Klädseln bjöd, precis som konsten, på lekfullhet och tvära kast. I stort sett varje gång en fotograf dök upp hade Picasso en ny outfit.

Den fängelserandiga t-shirten är de flesta bekanta med. Men Picasso kunde också vara dressad i skjorta och rock, ha en rutig skjorta med randig krage eller bylsig bomullströja. Ibland slog han sig ner i gungstolen klädd i skepparkavaj och skotskrutiga byxor. Emellanåt hände det också att Picasso hängav sig åt konstnärsklichéer som basker i kombination med knuten halsduk. Eller för all del tennisshorts, bar överkropp och halvrökt cigarett.

Är det något som återkommer på bilderna så är det just cigaretten, oavsett om Pablo Picasso fotograferas hemma i soffan med familjen, i ateljén eller på stranden.

Till skillnad från tobaken var familjen var ett komplicerat kapitel för Picasso. Han gifte sig första gången 1918 med den ryska balettdansösen Olga Khoklova. Vissa har beskrivit henne som snobbig och neurotisk, andra som Picassos bortglömda musa. Oavsett vilket var det inte lätt att leva med Pablo Picasso. Kändisskap och karisma gjorde att många kvinnor flockades kring konstnären. Och han var inte den som sa nej. Paret separerade 1935, men det dröjde ända fram till 1955 innan skilsmässan gick igenom. Några pengar hade han inte lust att dela med sig av till Olga. 

Under dessa 20 år hade Picasso längre relationer med bland andra fotografen Dora Maar, konstnären Françoise Gilot och keramikern Jacqueline Roque. 

Parallellt med hans officiella förhållanden passerade otaliga älskarinnor revy genom åren. Korta relationer som gav upphov till många målningar av kvinnokroppar med uppfläkta kön.

Under 50- och 60-talen var det få som höjde på ögonbrynen. Men på senare tid har hans kvinnosyn åkt på stryk. När det danska konstmuseet Louisiana 2011 producerade Picassoutställningen Fred och frihet gick konstkritikern Linda Fagerström till attack och jämförde konstnären med bredbent gubbrock:

”Rolling Stones må vara levande lik. Men de lever åtminstone. Det här liket, Picasso, har slutat röra på sig för länge sedan.”

Oavsett åsikt om Pablo Picassos kvinnosyn är konsten i allra högsta grad levande även i dag, 45 år efter hans död.

För arvtagarna är det mer än ett heltidsjobb att ta ställning till förfrågningar om samarbeten. Och det är inte alltid de efterlevande är överens. Det var inte alla som jublade när Citroën – för en prislapp som sägs ha varit cirka 200 miljoner kronor – köpte rätten att använda namnet Picasso. Men det var ett lyckat drag. Citroën Picasso blev en succé.

Vad konstnären själv hade tyckt? Det här är trots allt mannen som vägrade låna ut sitt namn till en stol eftersom ”man inte sätter sig på Picasso”.

Kanske hade han trots allt accepterat de franska bilarna genom att återanvända ett av sina klassiska citat:

– God smak är en hemsk sak.