Historien om när Oasis tog friluftsplaggen in i värmen

De sista solstrålarna från den råa aprildagen reflekteras i den Union Jack-mönstrade gitarren. Bakom fotbollsläktaren går det att se de sotiga tegelbyggnaderna i Moss Side, Rusholme, Hulme och bröderna Gallaghers födelseort Longsight. 40 000 människor vrålar och hoppar upp och ner. Det är Oasis största spelning någonsin och den sker på hemmaplan: Manchester Citys hemmaarena Maine Road. När bandet avslutar konserten med att spela en lagerdränkt version av Slades ”Cum on Feel the Noize” håller fotbollsarenan på att välta. Kanske är det här som bandet når sin absoluta topp. Det är definitivt här som den nordengelska hybriden av musik, fotboll och pubkultur når zenit kommersiellt. 

25 år efter sin första fotbollsmatch stod bröderna Gallagher och resten av bandet i strålkastarljuset – iklädda friluftsjackor, mjukisoveraller och cargobyxor.

Det var när hans pappa tog med honom på hans första match mot Newcastle på Maine Roads Kippax-läktare 1971 som Noel Gallagher lärde sig förstå kraften i melodier som sjungs av tusentals människor. Det var även här han förstod vikten av en vattentät jacka. Man behöver inte spola tillbaka tiden mer än två år innan bröderna Gallagher och resten av Oasis gått arbetslösa i Manchesterregnet. De fördrev tiden med att repa, dricka öl, gå på fotboll och försöka tvinga sig till spelningar. När deras debutalbum släpptes i slutet av sommaren 1994 katapulterades bandet in i en tyfon som inte mattades förr-än flera år senare. 

1996 var bandet störst i världen. De enorma framgångarna vilade på några få ingredienser: Noel Gallaghers elektriska melodier tillsammans med hans lillebror Liams kristallklara karisma och eldfängda sångröst. Och kanske framför allt deras syskonrelation som ständigt hotade att explodera. Men ytterligare en ingrediens bör läggas till bevisföringen: jackor.

Inget band har varit så intimt förknippat med jackor som Oasis – parkas, anorak, kagoul, duffel och kanske framför allt: friluftsjackan. Ingredienserna – hög krage, vattentätt material, luva och praktiska fickor – är annars sådana som man förknippar med geografilärare, ornitologer och scouter, men som under 90-talet nådde modetidningarna. Till skillnad från plagg med mer uppenbart subkulturella konnotationer, som skinnjacka, parkas, bomberjacka, var Oasis läktarlook en balansakt: 1996 poserade bröderna Gallagher på omslaget till heta modetidningen Arena Homme+ i vindjackor från Polo Sport, samtidigt som resten av bandet ofta såg ut som busschaufförer. 

– Det finns något väldigt fint och rörande i hur Oasis klädde sig när de plötsligt för första gången hade råd att köpa vad de ville ha, säger Andres Lokko. 

Som chefredaktör för tidningen Pop och modemagasinet Bibel under britpoppens sötebrödsdagar spenderade han stora delar av 90-talet i norra England. 

– Det är roligare med subkulturella modeteorier, men det går inte att komma ifrån att vädret spelar roll. Regnet, fukten, dålig isolering är skälet till att du även inomhus måste dra upp dragkedjan på Berghaus-jackan ända till hakan. Detta i kombination med en allmän torftighet, där det närmaste man kommer en modecatwalk för män är fotbollsläktaren, gör att man utvecklar ett eget modesystem, säger Lokko. 

Rötterna hittas på fotbollsläktare under skarven mellan 70- och 80-tal då supportrar till Liverpool och Manchester United länsade exklusiva herrbutiker på europeiska bortamatcher och införde ett nytt stilideal på läktarna. Sportplagg från kontinenten blandades med klassiska brittiska herrplagg. Med tiden kom också praktiska friluftsjackor att adderas till rotationen: regnplagg från Peter Storm, bergsbestigarjackor från Berghaus och senare – Stone Island. Vilka märken som var okej att bära ändrades från vecka till vecka. Allt låg i detaljerna: U-nder 80-talet fanns det regionala skillnader mellan vilken byxbredd Manchester fotbollssupportrar bar – Citys fans bar vidare byxor, 25 tum, medan United-supportrarna nöjde sig med 18 eller 20 tum.

I norra England muterade stilen under senare delen av 80-talet. Nattklubben Hacienda förvandlades från ett ekande tomt före detta yacht-showroom till världens hetaste nattklubb när en ny elektronisk dansmusik hämtad från afroameri-kanska gayklubbar – acid house – importerades från Chicago och Detroit samtidigt som den nya drogen -ecstasy anlände via Amsterdam. Stadens popband som The Stone Roses och Happy Mondays började kombinera utsvängda hippiejeans med plagg som annars bars av friluftsentusiaster och amerikanska golfare. 

1991 bodde Noel Gallagher i en lägenhet en kort promenad från Hacienda. I en fotobok som kom ut för några år sedan finns han fångad på bild som 19-åring i beige herrjacka och tefatspupiller. Själv menar han att han fick samma insikt som på fotbollsläktaren: den nya housemusikens refränger handlade om gemenskap och samhörighet.

– Acid house förändrade mitt liv. Allt handlar om gemenskap, ”oss”, kollektivet. Så när jag började skriva låtar skrev jag på samma sätt, på ren instinkt. Det handlade aldrig om mig, det var ”du och jag”, sa Noel Gallagher till The Guardian.

När Oasis tidigare i år annonserade sin enorma återföreningsturné så dröjde det inte länge innan Vogue, Esquire och GQ publicerade guider till hur man klär sig som bröderna Gallagher. 

– Det som händer med alla modeyttringar när de blir gamla är att du slår ihop och generaliserar så till den grad att distinktionen mellan Blurs och Oasis garderob inte längre finns, säger Andres Lokko.

– Egentligen var distinktionerna väldigt stora, det handlar om en enorm klassbarriär mellan just de två banden. Det ena är en mysig, beläst medelklass från södra England och det andra är en obildad underklass från ”the north”. Klassperspektivet försvinner när det bara blir en retrotrend.

Andres Lokko menar att man kanske snarare bör jämföra Oasis klädstil med musikscenen på andra sidan Atlanten under mitten av 90-talet. 

– Likheterna mellan den vita brittiska nordengelska arbetarklassen och hip-hoppen i New York är väldigt många. Det är ganska rörande när du når någon typ av framgång samtidigt som du fortfarande idealiserar samma saker som din publik, säger Lokko.

– Oasis gick inte och köpte Dries Van Noten-kostymer när de blev kända, de köpte de dyraste funktionsplaggen de hade drömt om i femton års tid. Det var inte så dyra kläder. Det var mer känslan av att äntligen ha råd med Clarks Wallabees i alla färger. 

Andres Lokko jämför med dagens mode- och musikscen. 

– Drömmarna var uppnåeliga, i alla fall rent klädmässigt. På något vis inom räckhåll. Som Travis Scotts Louis Vuitton–kostymer i dag absolut inte är.

I en intervju på 90-talet berättade Liam Gallagher förvånat att han misstänkte att anledningen till att amerikaner inte omfamnade hans band var att han inte hade trasiga kläder och använde deodorant.

– Precis som inom hiphoppen handlade det för bröderna Gallagher om rena, nya, fina kläder: box fresh. Tanken på att klä sig i second hand eller att klä ner sig är otänkbar för någon som Liam Gallagher. Men kommer du från aningen mer pengar så kan du slafsa till det: de kan klä ner sig för att de kan, vi klär upp oss för att vi måste – det är hela den brittiska mod-grejen i ett nötskal, drivet av en tydlig klassmedvetenhet. 

Den fuktskadade smältdegeln av droger, psykedelisk musik, fotboll och funktionsplagg präglar fortfarande framför allt norra England. Det är en sorts kosmisk skogsmulle-look för personer som aldrig skulle få för sig att lämna den regnvåta asfalten. På många sätt har den här stilen fått ett nytt uppsving i dagens modebild, där sportmode, eller ”gorpcore” – hajkingsneakers, vattentäta jackor, cargobyxor, fleecetröjor – nu är mer trendigt än någonsin. Med skillnaden att funktionsplaggen i Manchester och Liverpool enbart handlar om funktionalitet och bekvämlighet på rejvfester eller på vind-pinade promenader genom stadskärnan från pub till pub – inga Strava-tider, vandringsresor eller yoga-retreats. 

Cirklarna som slöts tidigare i år gällde därför inte bara ett gäng 50-åringars världsturné. Under hösten publicerades en reklamkampanj för brittiska bergsklättrarmärket Berghaus med Liam Gallagher framför kameran. Bredvid bilderna hittades det första officiella utlåtandet från någon av bröderna sedan återföreningen:

– Mitt första möte med Berghaus var genom min bror Noel. Han köpte en grön jacka under slutet av 80-talet som jag alltid snodde från honom. De var all the rage och jag var tvungen att skaffa en egen. Till slut gjorde jag det.