Henrik Huldschiner: Bostadsekonomi är inte jättekul, det är på liv och död”

”Boendeekonomi är jättekul!” påstår Erik Haag och Björn Gustafsson i en påkostad och långlivad reklamkampanj för det statliga bolåneinstitutet SBAB. Men ingen skrattar. Just nu är det i stället ångest, skräck och panik som präglar mångas tankar kring sin boekonomi. I alla fall de stackare som nyligen köpt sin första bostad för lånade pengar – och nu måste räkna på vad som händer när allt vänds emot dem: fallande bopriser, stigande räntor och höjda amorteringskrav.

Jag förstår att detta kommer som en chock för många. Särskilt för dem under 35 år, som aldrig har varit med om något annat än stigande bopriser och så gott som obegränsade möjligheter att låna pengar till nästan ingen kostnad alls. 

Men nu är det dags att ta konsekvenserna av det sanslösa boprisrally som pågått hela 2000-talet. För tyvärr är ju världen så tråkigt funtad att det som åker upp, måste också komma ned. Den lagen gäller såväl äpplen som bopriser. Och till samma logik hör att ju högre upp man befinner sig, desto större blir fallet.

Jag må låta som en missunnsam jävel när jag skriver detta. Särskilt med tanke på att jag själv bott i hyreslägenheter hela mitt vuxenliv och i årtionden har varit en passiv åskådare till när alla mina kompisars bostadsrätter och villor stigit i värde med miljontals kronor. Alla de i min generation som gjort ”bostadskarriär” är givetvis att gratulera – för många är bostadsköpet den överlägset bästa affär de kommer göra i livet – men för samhället i stort finns inte mycket att fira. 

Prisrusningen under 2000-talet har lett till ett synsätt där köparna inte längre bryr sig om den egentliga prislappen på bostaden. Det enda dagens bostadsköpare tycks fundera över är hur de ska klara månadskostnaden i form av räntor och amorteringar. Jag vill hävda att det är något fundamentalt fel när en tvåbarnsfamilj med vanliga jobb köper en villa för 8 miljoner kronor för mestadels lånade pengar – utan att reflektera över hur de någonsin ska kunna betala tillbaka pengarna. Det är inte hållbart i längden.

”Den som är satt i skuld är icke fri”, sa den förre socialdemokratiske statsministern Göran Persson, och jag håller med honom. Det har byggts upp en farlig lånebubbla i i hela västvärlden som kan brista när som helst. De svenska hushållens samlade skulder har nära nog fördubblats de senaste 20 åren och utgör i dag den största risken för landets ekonomi. Det är inget jag själv påstår, utan varningen kommer från självaste Riksbanken.

Den negativa spiral som vi är på väg att dras in i på bostadsmarknaden – där alla krafter verkar nedåt i stället för uppåt – kan i värsta fall sluta i en rejäl fastighetskrasch. I ett sådant skräckscenario är det inte bara privatpersoner som drabbas utan hela branscher riskerar att dras med i fallet.

Närmast stupet står lyxbostadsutvecklarna, med högprofilerade Oscar Properties i spetsen, som har det minst sagt svettigt nu. Själv älskar jag Oscar Properties extravaganta byggprojekt i Stockholm, och hoppas att de överlever. Men det är tydligt att de blivit fartblinda under det långa prisrallyt – Oscar Engelbert grundade bolaget 2004 och har inte upplevt något annat! – och nu får betala priset för det. 

Krasst måste man konstatera att bostadsutvecklarna har en affärsidé som fungerar utmärkt i högkonjunktur, men betydligt sämre när marknaden viker. För hur många är redo att betala i dag för en bostad som står färdig om tre år i det osäkra läge som nu råder?

Nej, boendeekonomi är verkligen inte jättekul. Det är på liv och död – vilket jag befarar att de närmaste åren kommer visa med all önskvärd tydlighet.