Henrik Huldschiner: I elitfotbollen är det pengarna som styr

Att pengarna styr det mesta i dagens elitfotboll går det att ha många synpunkter på. Det positiva först: Som fotbollsälskare kan jag inte annat än applådera en utveckling som gett oss så vackert spelande världslag som Real Madrid, Barcelona och Manchester City. Men det har också lett till att många fotbollssupportrar inte längre håller på ett lag i första hand, utan på sina favoritspelare. När Zlatan byter klubb så följer världens alla Zlatanfans med och hejar på det laget under säsongen, vilket jag tror var ett tungt vägande skäl för Manchester United att teckna ett nytt kontrakt med den 36-årige svensken. Det finns ju ett börsvärde på över 20 miljarder kronor att försvara.

Låter det själlöst? Vill du ha hjärtan som blöder för klubbmärket så får du välja en annan idrott. Eller gå till vår egen inhemska liga – och vända blicken från planen till läktaren. Det är i mångt och mycket den levande fankulturen som gör att Allsvenskan frodas, trots de ofta mediokra prestationerna på plan. Även här finns förklaringen i pengarna. De jämförelsevis små summorna i svensk klubbfotboll gör att Allsvenskan befinner sig långt ner i näringskedjan. Så fort en spelare höjer sig över mängden försvinner han snabbt ut genom transferfönstret till en liga lite högre upp i kedjan, vilket gör det ganska hopplöst för de allsvenska klubbarna att spela ihop ett slagkraftigt lag. Solskenshistorien med lilla Östersund som kvalade in till höstens Europa League-gruppspel är underbar, men underbart är som bekant kort.

För en sund investerare som vill ha bästa möjliga avkastning på sitt kapital finns det inget som lockar med att äga en fotbollsklubb. Ändå är det inte svårt att se vad som får alltifrån lokala företagspampar till ryska oligarker och shejker från Mellanöstern att pumpa in astronomiska summor i sporten. Återbetalningen kommer i form av makt, publicitet och legitimitet. Hur det gick till i somras när PSG, som ägs av statliga Qatar Sports Investments, köpte Barcelonastjärnan Neymar för rekordsumman 2,2 miljarder kronor säger det mesta. I Neymars extremt lukrativa sidodeal med PSG-presidenten Nasser Al-Khelaifi – som är nära den styrande emirens familj och sitter i organisationskommittén för fotbolls-VM i Qatar 2022 – gjordes det upp att den brasilianske fixstjärnan ska agera affischnamn för det massivt kritiserade VM-arrangemanget i ökenstaten.

För PSG är det omöjligt att räkna hem 2,2-miljardersinvesteringen – hur många Neymartröjor klubben än säljer och även om brassen skulle kunna göra det som Zlatan misslyckades med: att ta Parislaget hela vägen till en Champions League–titel. Men för Qatar – som planerar att spendera ogreppbara 200 miljarder dollar (1 777 552 000 000 kronor!) på fotbolls-VM 2022 – är investeringen i Neymar fullt rimlig för att skapa legitimitet för sitt land och det kommande världsmästerskapet. Hur detta rimmar med Financial Fair Play – Uefas regelverk som i korthet går ut på att klubbarna inte får göra för stora förluster och att ekonomin inte får saneras med hjälp av utomstående aktörer – håller nu på att utredas. PSG-presidenten tycks inte bry sig nämnvärt. Men så är inte heller fair play det första man tänker på när det kommer till fotbollens makthavare. 

Hur Qatar mutade sig till VM-värdskapet har avslöjats i all sin smutsighet i flera rapporter och granskande reportage. Det är så klart galenskap att VM ska spelas i en förtryckande diktatur där termometern inte sällan når 50 grader på sommaren. Det enda rätta vore att Fifa rev upp beslutet. Bara ett skäl hindrar att så aldrig kommer att ske. Det skälet stavas pengar med väldigt många nollor.