Freddie Meadows om Skandinaviens största våg: ”Kändes som att slåss mot Mike Tyson”

Berättelsen om den svensk-brittiske surfaren Freddie Meadows är en Davids kamp mot Goliat. Han är hippiesonen som lämnade elittävlandet i den internationella hetluften för att återvända hem och uppfylla sitt kall: att tämja de bestialiska monstervågorna i norra Europas hänsynslösa ishav. En berättelse med upprinnelse i Storbritannien och Skåne.

– Min uppväxt växlade mellan London och Åhus, säger Freddie. Det var magiskt och otroligt utvecklande med de stora kontrasterna. I Åhus kunde man leka loss hur som helst med vem som helst. Det var bara freedom och natur. I London behövde man vara streetsmart. Det var farligt och ingen freedom över huvud taget. Jag kände mig alltid låst i London. Inte för att jag inte gillade London som stad, men jag tror att jag är menad för att vara 70 procent av tiden i naturen och 30 procent i storstaden. Medan det för andra kanske är 90/10 tvärtom. Jag fick så mycket av allt. Å ena sidan kopplingen till naturen och Östersjön. Å andra sidan konsten att röra sig i en stad – en mäktig storstad som London, dessutom. Jag är tacksam för bägge delarna.

Freddies pappa Peter är engelsman, född i Indien, och handelsresande i baddräkter. Han grundade baddräktsföretaget Hunza G vars blåvita miniklänning bars av Julia Roberts i Pretty Woman. Som barn tittade Freddie storögt på alla vackra modemänniskor och baddräktsmodeller som rörde sig på pappas kontor i London. En av dem var mamma Carlota från Österlen, uppvuxen med svenska föräldrar i Peru, Brasilien och Egypten, som träffade pappa Peter under sina år som fotomodell. På 70-talet var paret fullfjädrade hippies som kuskade runt världen i en van.

– Det finns så roliga bilder på dem från den tiden. De var i Katmandu som var ett klassiskt hippiemecka och de bodde i en trädkoja i Goa i tre år utan kontakt med omvärlden. Om jag får vara med om hälften av allt de har gjort så är jag tacksam.

Den bohemiska livsstilen genomsyrade Freddies barndom.

– Jag och min brorsa fick smaka på det där under uppväxten. Pappa har mediterat två timmar om dagen i hela sitt vuxna liv och mamma har alltid haft en alternativ syn på kost. Hon var tidigt väldigt medveten om mat besprutad med bekämpningsmedel och förespråkade att man skulle ta den naturliga vägen så ofta som möjligt. Meditationen och synen på kost är två verktyg jag har fått av dem.

Surfing förknippar man med Hawaii, Australien, Sydafrika, Kalifornien eller Portugal. Inte med Sverige. Det var på en av familjen Meadows regelbundna resor till Bali som sexårige Freddie för första gången testade att stå på en surfbräda, men sandslotten på stranden lockade mer och det var inte förrän några år sedan under en resa till Portugal som han fick smak för surfgiftet på allvar.

– Vi hälsade på en av pappas kompisar, en cool kille som körde runt oss i sin Cab-Jeep till helt fantastiska stränder där vi sov under stjärnorna. Jag var väldigt intresserad av sport – tennis, fotboll, boxning – som var det enda jag var bra på i skolan. Någon adhd som gjorde att jag bara ville vara ute och göra saker hela tiden. Plötsligt fick jag testa surfing. Det var det mäktigaste och läskigaste jag någonsin gjort. Det fanns inga regler, inga riktlinjer, ingenting. Och det var så konstnärligt. Surfarna var som hjältar som dansade på vågorna. Fascinationen för surfingen, havet och vågorna gjorde att jag såg på min strand i Åhus på ett helt nytt sätt när jag kom hem.

Freddie var frälst.

– Jag var en total rookie, så jag behövde inga stora vågor för att öva på den tiden. Utan att grannen visste lånade jag hans vindsurfbräda som hade legat orörd bland gammal bråte på hans bakgård i 15 år. Jag paddlade ut med den på Äspets strand i Åhus och började surfa. Havet låg platt, så det var i stort sett omöjligt, men jag var tolv bast och fick det att funka.

Övertygad om att han var Sveriges enda surfare fick han en chock när han såg ett 20-tal killar och tjejer på brädor utanför stranden i Knäbäckshusen på Österlen en blåsig dag när vågorna stod ovanligt höga. En helt ny värld öppnade sig.

Freddie levde och andades surfing, men insåg i takt med att han blev bättre att Sverige inte bara saknade rätt väderförutsättningar, utan följaktligen även tävlingar, coacher, konkurrenter, förebilder och all form av infrastruktur för en helhjärtad satsning. 16 år gammal flyttade Freddie själv till södra Portugal, och efter drygt ett halvår i surfcamp gjorde han sin första juniorturnering.

– Sverige har en trevlig surfcommunity, men eftersom vi inte alls är ett etablerat surfland är det svårare att lyckas som svensk. Jag behövde flytta utomlands för att ha en chans. Mina internationella motståndare hade vågor sex dagar i veckan, jag hade vågor tre dagar i månaden. Och inga kvalitetsvågor. Fransmännen hade med sig team med coacher och fysioterapeuter. Jag dök upp själv på mina heat, åt en baguette och bodde själv i bilen.

Mellan åren 17 och 26 levde Freddie som proffs med tävlingar och mästerskap som tog honom till platser som Hawaii, Mexiko, Peru, Brasilien, Australien, Indonesien och runt om i hela Europa. Han blev såväl svensk som nordisk mästare flera gånger om och nådde höga placeringar i EM och VM, däribland en femteplats i junior-EM när han precis hade börjat tävla.

– Hawaii är epicentret för surf. Vill man lyckas som surfare måste man tillbringa mycket tid och klara vissa vågor där. För mig blev det många vintrar i Hawaii. Jag tävlade överallt. Jag var en kid som släpptes ut i världen.

Efter ett decennium som elitsurfare började Freddie tappa tävlingsmotivationen.

– Jag drömde om att hitta en våg i Skandinavien. Den utmaningen fascinerade mig. Jag ville tillbringa år ute i vildmarken och vända på varenda sten för att hitta den. Och till slut vägde den drömmen tyngre än att sitta på ett hotellrum i sydvästra England och vänta på vågor som aldrig kom. Jag började surfa för vågorna, havet och naturen, inte för att bli bättre eller sämre än någon annan. Jag älskar att tävla – att sträva efter mål och se hur man agerar under press är jätteviktigt – men för mig handlar inte surfing om att tävla. 

För Freddie är surfing mycket mer än en sport. För honom är det heligt.

– Surfing är min religion och den väg jag har valt i livet och gett mitt allt för. Det är vem jag är och alltid kommer att vara. Jag har lagt så många timmar på surfing att hela mitt system saknar havet om jag inte är nära det.

Han återkommer till sin stora kärlek för havet.

– Havet har lärt mig allt jag kan. Tålamod, respekt för naturen, respekt för andra människor, både äldre och yngre. Jag har lärt mig att läsa naturen och leva för vindar och tidvatten. Jag har baserat mitt liv och mina dagar runt en naturlig cykel. Jag har byggt en hel karriär på havet och fått alla mina lärdomar därifrån. Havet har varit som en förälder som har lärt mig att hantera och gå emot mina rädslor. Som visat var gränsen går. Jag satt på stranden i går och såg en fyraåring leka vid havskanten och tänkte att havet ger så otroligt mycket hela tiden – varje dag, varje sekund – utan att vilja ha någonting tillbaka. Den där lilla fyraåringen fick så mycket energi och kärlek.

Freddie Meadows bestämde sig för att pausa tävlandet på obestämd framtid och begav sig hem för att hitta sina drömmars våg. Efter att ha kört i otaliga mil och studerat sjökort runt om i Skandinavien lokaliserade han och en kompis ett grund utanför Nordnorge som såg intressant ut. Kompisen tog sig dit först, studerade platsen och sa att Freddie måste besöka den, han också – här fanns precis rätt förutsättningar för en stor surfvåg. Freddie och en fotograf åkte dit året därpå och anlände efter två dagars sömnlös bilkörning på norska snirkliga skogsvägar. De parkerade bilen, sjösatte vattenscootern och körde ut på havet där de möttes av ett gigantiskt sjöodjur till våg.

– Jag hade aldrig sett något liknande. Vi satt och tittade på vågen i en timme, och jag insåg att den var alldeles för farlig att surfa på med den utrustning jag hade med mig. Det var inte läge att hoppa i, särskilt med tanke på att jag inte hade sovit på två dagar. Vi tog oss tillbaka till land och sov i bilen i två timmar och körde sedan ut med vattenscootern igen för att se om vågen hade avtagit något i styrka. Det hade den inte gjort. Vi var mitt ute på okänt hav och vågen var precis lika skräckinjagande som tidigare.

Freddie och fotografen återvände till bilen för natten, båda var helt slut, men Freddie kunde inte sova.

– Jag visste att den där vågen skulle bli mitt öde, och det gjorde mig rädd. Jag hade aldrig befunnit framför en sådan kraft förut.

Under de följande veckorna, månaderna och så småningom åren som följde besökte Freddie den våldsamma vågen med de hemliga koordinaterna i Nordsjön med jämna mellanrum. Han packade in crew, surfbrädor, tjocka våtdräkter och utrustning i bilen och körde från östra Skåne till nordligaste Norge i hopp om att bestiga vågen, men varje gång samma sak: ut en halvtimme på havet med vattenscootern, påminnas om vågens oerhörda storlek och ursinniga kraft och med skräckblandad besvikelse tvingas vända hemåt igen. 

Freddie döpte vågen till Rán, ett namn som härstammar från nordisk mytologi.

– Rán var havsdjupets gudinna som fångade drunknande män och drog ner dem till sina salar på havets botten.

Den 23 november 2023 vaknade Freddie med en krigslysten känsla i kroppen.

– Jag kände det i magen. Jag kunde inte vänta längre. That’s it! Så jag ringde boysen och sa att: ”I mars så kör vi. Jag behöver hjälp, jag kan inte göra det här ensam.”

Boysen i fråga var den brittiske surfaren Andrew Cotton, den portugisiske surfaren Nic von Rupp och den amerikanske fotografen Morgan Maassen. Freddie la sig i hårdträning i två månader innan teamet flög in från sina respektive hörn i världen.

– Det var inte Rockyträning, utan förberedelserna handlade mer om att tillbringa mycket tid i havet, dyka mycket och göra andningsövningar. Allt för att skapa fullt självförtroende i mina färdigheter så att det inte fanns ett uns av osäkerhet när det verkligen gällde.

Det blev mars 2024 – tio år efter att Freddie och hans vän hade upptäckt Rán för första gången – och enligt prognosen skulle vågen ta sats ända från Island och visa sig från sin största och värsta sida under de kommande dagarna. Showtime.

Dagen före surfingen sov Freddie och teamet i en tolvgradig gammal skola med stormen vinande runt husknuten. De blev försedda med byns finaste torsk av en lokal fiskare som även skulle köra ut dem på havet med sin båt för att möta Rán. Det blev inte mycket sömn för Freddie den natten heller. Han låg och stirrade på fullmånen genom gardinerna.

På morgonen låg han i vattnet på surfbrädan. Rán reste sig framför ögonen på honom.

– Plötsligt blir tidvattnet rätt och havet helt stilla med enorma linjer som bara marscherar mot grunden. Jag får tre av mitt livs absolut vågor. Jag har aldrig upplevt något liknande. Efter tredje vågen känner jag att armarna börjar krampa. Jag tar mig upp på vattenscootern och får höra att fler vågor är på ingång och att det är bråttom att hoppa i igen för att surfa dem. Jag berättar om krampen och förklarar att jag precis surfat några av de bästa vågorna i mitt liv, men övertalas att gå ner igen. Drömvågen kommer, men nosen dyker och fötterna tappar greppet på brädan.

Freddie försvinner handlöst in i den brutala vågen.

– Första tanken var: ”Är det möjligt att simma genom det här?” Andra tanken var att jag skrattade åt första tanken. Det var så löjligt att ens tänka tanken på att simma i ett sådant här monster. Sedan kom den tredje tanken: ”Shit, nu befinner du dig i den där situationen som du har drömt mardrömmar om och vaknat kallsvettig av i så många år.” Men så infann sig den absolut vackraste och sjukaste känslan och jag bara släppte taget. Det fanns ingenting jag kunde göra. Jag accepterade  Rán och bestämde mig för att bara åka med. Det var så kraftfullt att bara få överlämna sig till vågen. Det var som att lära känna sig själv på riktigt. Allting var så otroligt våldsamt. Jag var helt viktlös där inne. Den drog mig djupare och djupare ner och jag kände inte riktigt hur fort det gick tills jag träffade botten. Jag studsade och slets fram på botten. Urgammal nordisk granit. Det kändes som att slåss mot Mike Tyson. Jag insåg att wow, det här går fort – riktigt fort. Och grejen med Rán är att i slutet av grunden kommer det ett stup som skapar ett undervattensfall som man kan dras ner i avgrunden med om man inte lyckas ta sig ur vitvattnet i tid. Tack och lov lyckades jag i sista sekund.

Mörbultad lyckades Freddie ta sig upp till ytan. Nic fick syn på honom, men han tvingades vända med vattenscootern på grund av de skoningslösa vågorna som kraschade in gång på gång. När det lugnat sig en aning gjorde Nic ett nytt försök och kunde fiska upp Freddie.

– Det första Nic sa var att han trodde att han hade förlorat mig. Och på båten hade det tydligen blivit helt tyst när jag försvann. Min respekt och kärlek för havet växte otroligt mycket efter den upplevelsen.

På många sätt är Freddie Meadows själva sinnebilden för en surfare. Det långa, saltstänkta håret. Den rippade överkroppen. Den spirituella livsåskådningen. Vagabondtillvaron; han bor gärna i sin bil i väntan på den perfekta vågen. Hans sätt att kalla en för ”dude” och ”brother”. En sådan där med hajtandshalsband som man var rädd att ens första flickvän skulle bli kär i när hon backpackade med sina kompisar i Sydostasien. Men det är inte bara förkärleken för ogästvänliga vatten som gör att Freddie bryter normer i surfvärlden, han har även en entreprenöriell sida som inte är helt vanlig bland hans långhåriga hang loose-gelikar.

– Sponsorer är så otroligt viktiga för extremsportare. De är egentligen anledningen till att vi kan uppfylla våra drömmar. Jag försöker vara smart med mina investeringar och hela tiden bygga vidare. För även om den här världen har förändrats mycket och man nu kan vara influencer fram till att man är 90 bast är jag medveten om att man inte alltid kommer att ha samma energi i livet. Så det gäller att vara smart här och nu, för jag vill alltid leva livet på mitt sätt.

Freddie är ambassadör för BMW och Breitling. Med den tyska biljätten tar han sig till och från sina surfäventyr runt om i världen, ofta i företagets senaste elbil med tält på taket och bagaget fullt av surfbrädor. Med det schweiziska klockvarumärket har han alltid en sportig dykarklocka runt handleden. Tillsammans med sponsorerna gör han även reklamfilmer, kampanjer, event, resor och olika projekt.

– Utan dem hade jag suttit i en skruttig buss någonstans utan klocka.

Triumfen mot Rán har fått svallvågor internationellt och gett Freddie Meadows ett rykte som stenhård vikingasurfare. En råbarkad sjökrigare från norr i så frusna och vindpinade hav att hans hawaiianska och australiska kollegor hellre skulle klippa sig och skaffa ett jobb än att doppa tårna i dem. Under våren ska Rán släppas som film.

– Det här är den största milstolpe jag har passerat i mitt liv. Det har förändrat allt. I en värld som är så snabb och där framgång flyttas fram hela tiden vill jag bara landa i känslan och njuta av det här äventyret.