Från sunk till succé – så blev träningsoverallen modevärldens hetaste plagg

Såväl det kära som okära barnet har många namn. Träningsoverall, tracksuit, WCT-jacka, mjukisdress, Farsta-kostym – få plagg rör upp känslor som en klassisk uppvärmningsoverall i nylon med ränder på ärmarna. Den ansvarige? Världens genom tiderna främste försvarsspelare som tidigare i år gick bort, 78 år gammal. 

Bayern, 1967. Efter att ha legat i fejd sedan andra världskriget hade Adolf ”Adi” Dassler beslutat sig för ett nytt sätt att försöka gasa ifrån sin bror Rudolf och hans firma, Puma. Adis företag tillverkade löparskor och fotbollsskor i Herzogenaurach, en nordvästlig förort till Nürnberg. Efter att ha börjat experimentera med nylon, en syntetisk lättviktsfiber, så väcktes tanken om att börja tillverka kläder. Nylonet var billigt och andades (på sätt och vis). Det första plagget som togs fram höll sig på bekant territorium: Man ville ta fram ett plagg som fotbollsspelare och löpare kunde bära före och efter match och träning. Resultatet är Adidas kanske mest klassiska plagg i historien. 

Företagets tre ränder som prydde skorna tog plats på ärmarna, tillsammans med en dragkedja och en ögla under foten. Det är också här som man för första gången tar fram en logotyp, Adidas ursprungliga trefoil. Några av de första modellerna döps ”Nylstretch-Baumwolle” och ”Inform” innan idén föds om ett namn med något fuktigare reklamarglans – tanken är att marknadsföra plagget genom att låta en spelare trä på sig nylonplagget. Ja, plagget döps till och med efter honom. 

Franz Beckenbauer, ”der Kaiser”, hade allt: Trots att hans utgångsposition var längst ner i banan var han en fri försvarare som med ett fulländat spelsinne, taktisk förfining och en elegant, på gränsen till arrogant, framtoning smekte fram ytter-sidor till sina medspelare. Efter att Beckenbauer på sätt och vis hade uppfunnit sin egen position – liberon – gled han fram genom planen och förde Bayern München och Västtyskland till mängder av pokaler. Efter att de slagit England med 3–1 på Wembley skrev L’Equipe hänfört att det västtyska laget under sin kejsares ledning hade spelat fotboll som hämtad från år 2000. 

I finalen av fotbolls-VM 1974 i Västtyskland ställdes turneringens huvudrollsinnehavare mot varandra: den enigmatiske och tväre Johan Cruyffs Holland mot Västtysklands mer jordnära och eftertänksamme kejsare, Franz Beckenbauer. I finalen möttes Hollands vildsinta totalfotboll mot Västtysklands disciplinerade dito. När lagen ställde upp för nationalsången inför avspark stod hela det västtyska laget i kejsarens (nya) kläder. Även Holland bar Adidas dräkter – med ett undantag. Johan Cruyff hade ett eget reklamavtal med Puma och vägrade helt enkelt att spela om han var tvungen att bära tre ränder på ärmarna. När matchen sparkades i gång bar den trulige Cruyff därför endast två ränder på ärmarna. 

– Jag hoppas alla köper Puma. Se bara på min träningsoverall och matchtröja. Allt är försett med bara två ränder. De flesta andra kör med tre. Tyvärr, rapporterade Dagens Nyheter att holländaren sagt före matchen. 

Västtyskland stängde ner Hollands innovativa totalfotboll och tog hem VM-guldet och blev samtidigt det första land som vunnit EM och VM i rad. Franz Beckenbauer hade etablerat sig som tidernas bästa försvarsspelare. Till Johan Cruyffs förtret flög Beckenbauer-overallerna ut från butikerna. 

Ungefär samtidigt hade Adis son, Horst, börjat marknadsföra träningsoverallen till nya marknader. Det är också vid den här tiden som den blir sinnebilden för det för-slappade familjelivet: ett plagg som bärs på campingsemester, osande av flintastek och en nära förestående skilsmässa. Ett rykte som har följt plagget sedan dess i populärkulturen. I fjärde säsongen av Seinfeld säger Jerry Seinfeld till George Costanza att budskapet dennes mjukisbyxor sänder ut är kapitulation, några år senare citerades Karl Lagerfeld i boken The World According to Karl när han förkunnar att träningsbyxor är ett rop på hjälp.  

– Mjukisbyxor är en symbol för nederlag. Du har tappat kontrollen över ditt liv så köper du ett par mjukisbyxor. 

I andra delar av världen hade nylonplagget från Västtyskland fått en annan status. Samtidigt som Rolf Skoglunds Gösta bar plagget i Vi hade i alla fall tur med vädret 1980 så bar Bob Marley och andra jamaicanska reggae- och dancehallartister Adidas, både på scenen och vid spontana fotbollsmatcher backstage. Ryktet säger att Bob Marley hade en speciell relation till det tyska märket för att det påminde honom om Addis Abeba, huvudstaden i Etiopien, tillika rastafariernas förlovade land. 

Samtidigt hade nylondräkten blivit populär på gatorna i Bronx, där den spirande hiphopkulturen hade tagit plagget till sitt hjärta. Det tunna och följsamma materialet var som gjort för b-boys som var ute efter maximal rörlighet för ben och armar under en headspin. Ytterligare skjuts fick det tyska mjukisplagget några år senare då Run-DMC från Queens slog igenom. Gruppen bar inte bara kläder och skor från Adidas, de spelade 1986 in hitsingeln My Adidas om kärleken till den tyska sport-jätten. 

– Vi turnerade genom Detroit, Boston, Chicago, LA, Virginia: När vi tittade ut genom fönstret på turnébussen så hade alla Adidas-overaller på sig från topp till tå, oavsett vilken stad vi var i. Man satt längst bak i bussen och kände: ”Yo, we gonna get paid!”, berättade Darryl ”D.M.C.” McDaniels. 

Bandets manager tog med sig Adidas–direktörer till gruppens spelning på Madison Square Garden för att de skulle få bevittna det återkommande inslaget då hela publiken höjde sina skor över huvudet. Efter lite förhandlingar, och en video där bandet uttryckligen bad företaget om en miljon dollar, så slutade det just så: ett epokgörande affärssamarbete mellan ett sportföretag och en hiphopgrupp värt en miljon dollar. 

Det märkliga med träningsoverallen är att det är ett sportplagg som rör sig mitt emellan två ytterligheter: sport och slappande, aktivitet och passivitet, borgerligt familjeliv och asocial våldsamhet. Adidas träningsoveraller, tillsammans med varianter från Sergio Tacchini, Fila och Ellesse, var under 80-talet en självklar del av engels-ka fotbollshuliganers garderob. Jackorna bars ofta tillsammans med enkla och prydliga herrplagg: v-ringade tröjor, regnrockar och kortärmade skjortor. På samma sätt har träningsoverallen blivit förknippad med maffian. I Martin Scorseses Goodfellas skar Ray Liottas Henry Hill och hans kumpaner vitlök med rakblad i upprullade Adidas–overaller, medan man i Sopranos bar ett potpurri av velourmjukisar och prass-liga vindtygsjackor. (Uttrycket ”Farstakostym” härstammar också från ”Bensonhurst tuxedo”, döpt efter det ruffiga maffiatillhållet i Brooklyn.) Andra exempel på vita duken: ”Nice Guy Eddie” i Reservoir Dogs, Vincent Cassels Vinz i 90-talsklassikern La Haine eller Bruce Lees gula kroppsstrumpa – vad är det med träningsjackan som lyckas förmedla både mjukhet och hårdhet på samma gång?

– En av anledningarna till att track-suiten är så illa omtyckt är att den bärs av människor som ”hänger”. Det ger intrycket av något som väntar, förklarar Joanna Turney i en artikel i Vice. Hon är docent på Winchester School of Art och har skrivit en uppsats om plaggets sociala betydelse.

– Det är ett bra exempel på ett plagg som tillhör anti-etablissemanget. Plaggets casualness och flexibilitet avvisar formalitet och reglerna för en mainstream-maskulinitet.

Få plagg har samma symboliska betydelse. Träningsoverallen har en speciell status i brittiska hiphopkretsar, där grimeartisten Skepta för några år sedan annonserade att han skulle sluta konsumera från lyxmodehus. I stället, lät han meddela, skulle han enbart klä sig i tracksuits, genrens egen uniform:

– Jag växte upp på gator där unga människor dödade för att kunna köpa dyra saker. En dag insåg jag att märkena som vi dödar varandra över inte bryr sig om oss. Vi är inte med i deras reklamkampanjer. ”Fuck them”, tänkte jag. Jag har velat få folk att förstå att vi från gatan kan bli lika framgångsrika och accepterade utan att behöva döda varandra över lyxmärken. I dag har alla tracksuits, till och med lyxmärkena, berättade han då i en intervju med Café. 

En av samtidens mest hyllade designers, Grace Wales Bonner, har nästan på egen hand tagit plagget in i modevärldens finrum de senaste åren. I hennes egna kollektioner, och slutsålda samarbeten med just Adidas, blandar hon sportplagg som glansiga träningsbyxor med Savile Row-skräddade kavajer, högblanka fotbollströjor med pärlor och handstickade herrtröjor.

– Jag ville använda en skräddad estetik och ta det in i sportvärlden, att ta den typen av skönhet till plagg som du bär varje dag, sa Grace Wales Bonner häromåret till brittiska GQ.  

De senaste åren har plagget fått en ny renässans. Balenciaga har tagit fram varianter som påminner om något en kallsvettig gabber-dj från Rotterdam skulle ha på sig, fotbollsspelare har – i stället för att bära sitt klubblags färger – dragit på sig 70–talsdoftande Gucci-varianter på den lilla promenaden från lagbussen till omklädningsrummet, och Sporty & Rich har lanserat varianter i bleka pasteller som i reklamkampanjerna smälter in bland gröna juicer och smaragdfärgade gua sha-stenar. 

I en samtid som idealiserar hälsa och renlevnad är träningsoverallen hetare än någonsin. Och uttrycker fortfarande mångtydighet: Dra på dig en träningsoverall och utstråla self care och wellness – eller en stank av gabber och ”gabagool”.

Mjukisdressen är lika hemma på en västtysk fotbollsstadion som på Bronx gator eller fuktskadade Manchester-pubar.