Björn Gustafsson: ”Jag försökte stänga ute alla mörka känslor”

Björn Gustafsson strosar omkring i sina hemkvarter på Söder i Stockholm. Han tackar artigt nej till en kaffe på 7-Eleven. Han har med sig egen termos.

– Det är mushroom coffee – kaffe gjort av svamp, helt enkelt. Inga magiska svampar eller så. Man blir fokuserad, men inte lika stissig som av vanligt kaffe, säger Björn och tar sig en sipp.

– Jag specialbeställer det på nätet.

Med egen humorserie på bästa sändningstid, återkommande inslag i Melodifestivalen, nybildat pojkband och stundande krogshow är det lätt att missta Björn Gustafsson för en mainstreamkomiker bland andra. Men sin rekorderliga och svärmorstillvända Kalles kaviar-uppenbarelse till trots är den i dag 38-årige humoristen en oväntat excentrisk typ. En kuf i samma västsvenska andas barn som Peter Apelgren, Håkan Hellström, Carl-Einar Häckner eller Ebbot Lundberg. En flummare förtäckt som bred underhållning. Han svävar gärna i väg i tankar och resonemang på sin karakteristiska göteborgska tills han har glömt vad frågan var, har en lång historia av livsgrubblerier och bangar aldrig för en obskyr hälsometod. Men mest av allt är han vansinnigt rolig. Han kan koppla på det när han vill; en gnista sprakar till i ögonen, en subtil skiftning i rösten, leendet börjar luta och plötsligt viker sig sällskapet av skratt. En improviserad rutin om en kycklingcurrybaguette på 7-Eleven när åtminstone en av oss köper kaffe hade han kunnat ta 495 kronor i dörren plus serviceavgift för. Han har kung Midas gyllene touch, absolut komiskt gehör och den där medfödda roligheten som i branschen kallas för funny bone – en humoristisk energi som inte har med det skrivna materialet att göra. Jonatan Unge, Peter Wahlbeck, Johan Glans och nyss nämnde Peter Apelgren är andra exempel på komiker som kan gå upp på en scen och, så att säga, ställa in skorna (efter att ha fått det utlåtandet gjorde Apelgren just det en gång; klev upp på scen och ställde av sig skorna och gick därifrån).

– Jag är ett stort fan av Andy Kaufman, säger Björn. Han är nog den performer jag har tittat mest på och imponerats mest av. Han bygger upp som en wrestlingvärld och gör en tyst överenskommelse med publiken där alla buar när den onde gör entré och jublar när favoriten kommer in. Han går in i sin kraft och skapar ett helt eget universum.

Den amerikanske 70-talskomikern Andy Kaufman, föredömligt fångad av Jim Carrey i filmen Man on the Moon, hör till humor­historiens mest egensinniga figurer. Han satte en ära i att göra publiken obekväm. Som under ett set när han läste hela romanen The Great Gatsby från första till sista sidan och vägrade sluta ens när folk strömmade ut ur lokalen. Eller som hans ökänt usla Elvis-imitationer som han plågade sin publik med i tid och otid, men som en dag visade sig vara en bisarr bluff när han imiterade Elvis så klockrent att till och med Elvis själv sa att det var den bästa imitationen han någonsin sett. Eller när Kaufman förklarade för publiken på Carnegie Hall att 20 bussar väntade utanför konserthuset så att alla kunde hänga med Kaufman och dricka mjölk och äta kakor efter föreställningen. För att inte nämna hans fäbless för att brottas med kvinnor på scen. Och så vidare, och så vidare.

Andy Kaufman var förstås även djupt intresserad av yoga, meditation och alternativ naturmedicin, och att Björn Gustafsson håller just denna okonventionella kultkomiker så högt känns med ens självklart. Att prata humor med Björn Gustafsson är som att prata vaktel och tryffel med Björn Frantzén. Eller tennis med Björn Hellberg. Han är en finsmakare ut i fingerspetsarna, där ingen referens – vare sig det gäller Varanteaterns Godzilla Hårddisksson eller Norm Macdonalds moth joke – flyger honom över huvudet. I samtalen om humor framgår det att det är den amerikanske komikern Bo Burnhams geniförklarade Netflixspecial Inside, där den deprimerade 30-åringen sitter inlåst under pandemin och framför mästerligt kreativa och tragi­komiska låtar om samtiden och tillvaron, som inspirerade Björn att skriva den nya musikaliska föreställningen Björn Gustafsson Live. Men låt oss återkomma till showen och kort dröja vid Bo Burnham. Burnham var ett tidigt Youtube-fenomen som blev standupkomiker som varvade självförlöjligande humor med egenskriven musik. Han lämnade scenen 2015 när han drabbades av depression och scenskräck. Plötsligt blir det uppenbart varför Björn Gustafsson har även denna komiker som husgud.

Första gången Björn Gustafsson var på omslaget av King var i samband med det galna genombrottet för snart 20 (!) år sedan. Omslagsintervjun har blivit något av en skröna som berättats på redaktionen sedan dess: förlagets dåvarande vd, som basar över en flora av europeiska magasinstitlar och varumärken, vaknar av ett telefonsamtal samma natt som ett kommande nummer av King ska gå i tryck. Det är en 22-årig kille från Kungälvstrakten som, enligt redaktionssägnen, omedelbart vill stoppa pressarna för att göra en ändring i en intervju med honom. Närmare bestämt, han vill ändra låten som spelas i bilstereon i texten.

– Jag minns det inte, men det kan säkert stämma. Eller om det var någon manager som fick ringa. Men jag tror inte att det grundade sig i någon excentrisk sida, det var nog snarare nervositet. Det här måste ha varit precis när jag slog igenom och en akt av desperation. Jag hade blivit citerad i Aftonbladet och Expressen i intervjuer jag faktiskt inte ens gjort. De skrev vad som helst. Det var en kontrollförlust som blev triggande till slut. Jag upplevde det som att jag förlorade mitt ord. I dag kan jag strunta i det på ett annat sätt. Dels för att jag har gjort en hel del intervjuer, dels för att jag levt så pass länge att jag vet att allt man säger inte är på största allvar. Men då var allt så viktigt. Jag var väl hysterisk helt enkelt, så där som man sa att kvinnor var förr. Så det var inte bara en excentriker som ringde den natten, det var en människa i fritt fall.

Lars Björn Gustafsson från det lilla bohusläns­ka samhället Romelanda utanför Kungälv inledde sin komiska bana i de sena tonåren. Han flyttade till Stockholm efter gymnasiet för att pröva sina vingar som standupkomiker på nybörjarklubben Bungy Comedy – en plantskola för komiker som Petra Mede, Kristoffer Appelquist, Aron Flam och Messiah Hallberg – varpå han gjorde en kort sejour på Calle Flygare Teaterskola innan han fick jobb som publikuppvärmare på olika tv-produktioner.

Jobbet som publikvärd ledde i sin tur till en audition för humorprogrammet Parlamentet på TV4. Någonstans där smällde det.

Den som var med under 00-talets andra hälft vet att Björn Gustafssons genombrott saknade motstycke i svensk humorhistoria. Plötsligt var den blonde ynglingen överallt: Parlamentet, Melodifestivalen, Eurovision Song Contest, Guldbaggegalan, Idrottsgalan och framröstad till Sveriges roligaste man av Aftonbladets eniga läsare. Youtube var nytt och hans kärleksserenad till Melloprogramledaren Kristian Luuks dåvarande fru Carina Berg blev något så modernt som viralt. Hysterin som uppstod hade kunnat knäcka den bäste, men den passade vår hjälte särskilt illa.

Kometkarriären kantades tidigt av existentiella funderingar. Möjligheterna som radades upp och omgivningen som började bete sig annorlunda skapade tvivel. Efter ett par år i hetluften försvann Björn Gustafs­son spårlöst från rampljuset, men det som i media kom att stämplas som utbrändhet berodde inte enkom på att Björn jobbade för mycket – bakom kulisserna var det mer komplicerat än så.

– Där och då var det bara toppen på ett isberg. Det var när alla hade fått sin första iPhone med kamera så folk var på både mig och inte minst min kollega Nour El-Refai, som verkligen fick uppleva värre påhopp än jag av människor som skrek saker samtidigt som de filmade bara för att få en reaktion. 

Saker som journalister omöjligen kan ha känt till på egen hand nådde kvällspressen. Varje gång han stod på en standupscen filmade ett glatt fan uppträdandet och lade ut det i sin helhet på Youtube så att hela materialet var bränt. Han kände sig ständigt iakttagen och övervakad, vilket gjorde honom folkskygg.

– Det är som uttrycket: ”Bara för att du är paranoid betyder det inte att de inte är ute efter dig.”

Under standupgigen var det full Beatlemania, eller snarare Björnmania. Fans stormade lokalerna, bankade på fönsterrutorna och hade stora skyltar med hans namn. Vid ett tillfälle föll han illa, en manager ordnade direkt en röntgen av armen och drygt en timme senare stod han med en mitella framför publiken och genomförde showen. Enligt bokarna var det omöjligt att ställa in. Björn var 22 år och kvällens huvudnummer, vilket i sin tur skapade en klyfta mellan honom och andra jämnåriga komiker liksom de äldre, mer rutinerade kollegorna.

Vid ett annat tillfälle skulle Björn uppträda på en skärgårdsö på samma företagsgig som en kvinnlig artist som bad honom om skjuts. När de anlände låg en paparazzifotograf gömd i buskarna. Situationen var unik, eftersom det var första gången som en komiker i Sverige blev smygfotograferad på håll utan sin vetskap. Efter uppträdandet skrev tidningen detaljerat om deras besök på ön och antydde att de hade varit där på en gemensam kärlekssemester.

Björn Gustafsson blev illa till mods när han förstod att någon hade arrangerat situationen och tagit dit en fotograf. Att artikeln dessutom var vinklad som om han och artisten hade en relation fick bägaren att rinna över. Björn hade alltid värnat om sitt privatliv, men aldrig haft några problem med att ta en bild med folk på stan om någon frågade. Men efter händelsen på skärgårdsön kände han sig grundlurad. Vem var det? Hur visste fotografen att han skulle dyka upp där just då? Mattan rycktes under fötterna och Björn slungades in i ett virrvarr av tankar.

Han blev fixerad vid att lösa gåtan. Han ringde den kvinnliga artisten som lät lika förvånad som honom, även om det snart kom fram att det var tjejens agent som hade ordnat fotografen.

– När bilderna på oss publicerades på en löpsedel kände jag mig så naiv och korkad. Hade jag trott att hon bara gillade mig och ville ha sällskap med mig till ön för att jag var jag? Nu kändes det som en kupp, precis som många andra som ringt kvällspress och tipsat om att jag var i en relation med ett tiotal olika tjejer varje månad. Jag ville inte erkänna hur sårad jag var så jag låtsades som ingenting för att dölja min besvikelse och ilska, men innerst inne ville jag få upprättelse. Jag kände mig utnyttjad. En känsla av att alla bara ville ha något av mig.

Plötsligt rasade Björn ihop på köksgolvet i en panik­ångestattack. All kontakt med andra människor präglades av händelsen. Han var misstänksam mot allt och alla, och började ställa in gig. Trots framgången flyttade han samtidigt runt mellan olika andrahandslägenheter och skulle snart behöva flytta igen. Mycket hängde löst och karriären var hysterisk. Förfrågningar om film och tv haglade in konstant, men han visste inte vad han skulle välja och det var svårt att tacka nej. Någonstans där började det gå upp för honom att det skulle bli väldigt svårt att göra humor igen. Kanske någonsin igen. Han slutade uppträda helt, och ju mindre han jobbade, desto värre blev det. Utåt sett var han en historisk svensk succé, men bakom stängda dörrar hemma i andrahandslägenheten gick han allt längre in i depressionen. Till slut kunde han inte utföra de enklaste av vardagssysslor.

– Jag försökte stänga ute alla mörka känslor. Men det är som att försöka att inte tänka på en elefant, plötsligt är elefanter det enda man tänker på. Och jag kunde inte relatera till de mörka känslorna. Det var liksom inte jag. Jag ville bli som jag var förut, när jag var glad. Det var sådan jag var. Men att tänka positivt gick helt enkelt inte. Jag hade svårt att sova, och ju tröttare jag blev, desto mer isolerade jag mig. Det blev en ond cirkel jag inte kunde ta mig ur.

Efter att ha testat akupunktur, zonterapi, all form av träning, yoga, meditation, Rosenmetoden, healing, Reiki, energimassage och på Robert Gustafssons inrådan; vedhuggning, flyttade Björn utomlands, först till Norge, sedan till USA. Där började livet vända.

– Jag gick till slut till en idrottspsykolog som jämförde mig med sina fotbollsspelare. Han sa att många av dem kanske inte alls känner för att spela en match. Man har ont eller är inte på topp just den matchen. Det drar i ett lår och man börjar nästan förebyggande med att gå till sjukbänken för att plåstras om. Den där känslan kände jag igen. Någonting är fel och det måste lösas innan jag kan fortsätta framåt. Men hans take var att även om det inte känns bra precis före match så är det större chans att göra mål om man ändå spelar. Man börjar spela, en passning går in till assist och känslan förändras. Jag fick med andra ord gå ut på scen med scenskräck. Jag mediterade för att få svar på om det gick att bli av med den. Jag fick ett väldigt tydligt nej: ”Det blir du inte.” Det var på något sätt en lättnad. Då kunde jag släppa det och sluta ödsla tid på att försöka lösa det. Och det betydde att jag kunde skita i att försöka lösa andra problem i det förgångna också. Det var det som löste scenskräcken till slut. Och att berätta och erkänna för mig själv hur sårad jag blev gjorde mig från fri det förflutna. Allt mörker jag försökt styra bort var en stor del av mig. Jag behövde utgå därifrån och ta itu med all ilska och rädsla. Det är så fruktansvärt klichéartat att berätta om en sådan här upptäckt. Men varsågod. Så var det. Förlåt, bränner jag mitt Sommarpratsmaterial nu?

I dag tio år senare har Björn Gustafsson aldrig mått bättre och det syns lång väg. Han har fokuserat på sin hälsa, tillbringat några fina år i Oslo och Los Angeles och medverkat i ett flertal tv-serier och filmer.

Ironiskt nog sammanfaller Björns privata välmående med omvärldens kanske mörkaste tidevarv sedan andra världskriget. Dålig tajming för att vara komiker.

– Det känns som om vi aldrig har befunnit oss i en så mörk tid som nu. Det kanske beror på att man är vuxen och kan reflektera över det på ett annat sätt än när man var yngre. Våra farföräldrar levde ju under andra världskriget, vilket såklart måste ha känts dystopiskt. Men det här är en annan form av undergång. Alla filmer, serier och fantasier om hur framtiden ska se ut har känts så avlägsna att man alltid har kunnat skämta om det. Men nu känns det verkligen nära.

På frågan om hur krig, klimatkris och elände påverkar Björns mående märks det att han är på en bra plats i livet. Han börjar skämta direkt.

– Jag vet inte. Jag bara kom att tänka på det nu när jag sitter och pratar här med dig. Det är inget jag menar. Det är en metafor för hur jag känner inför den här intervjun. Jag pratar i symbolik. Read the room. Ser du inte vad jag försöker säga här? Jag vill gå hem. Jag har fått nog av dig och den här intervjun. Jag dör. Jag dör hellre än att prata vidare. Jag har en ny integritet. Jag har en mycket starkare gräns än sist. Och den går här och nu. Nu går jag.

Men hur mår du i dag?

– Vet du vad? Det har du inte med att göra.

Björn samlar sig när båda har slutat skratta.

– Jag mår väldigt bra. Även om det inte känns så aktuellt för mig att prata om hur det var under de värsta åren så gör jag gärna det om intresset finns. Men jag ska inte sitta och prata om hur saker fungerar. Jag har bara mina egna erfarenheter att utgå från, men ingen utbildning i ämnet. Jag har mina egna slutsatser av saker och ting som jag har gått igenom. Om man inte trivs känns det som att gå på sidlinjen av sitt eget liv på något vis. Det känns som att gå i sidled som en krabba. Sedan ältar man så mycket när man inte trivs med sin situation, det gör man väl i och för sig alltid, men det blir mindre tid över till ältande om man har en klar bild av vart man vill. Jag har en stark framtidstro.

Det är ett bra omslagscitat.

– ”Jag har en stark framtidstro”? Det är ett sådant där citat som man bara vill slå personen på käften för.

Det tycks som om åren i mental krabbgång är över för tillfället. Sedan i höstas gör Björn Gustafsson sketchprogrammet Koppla av på SVT. För manuset står Erik Haag som han, Nour El-­Refai och Kalle Moraeus även gör uppmärksammad bolånereklam tillsammans med. Humorserien på SVT bygger, likt reklamfilmerna, på renodlat trams. Björn har gått tillbaka till rötterna och hans karaktärer heter saker som Arild Paraply.

– Om man vågar gå in för någonting som man innerst inne tror är sant känner man sig oåtkomlig oavsett hur resultatet blir. På gott och ont, kanske. Sketchprogrammet har alltid legat där i periferin som något man velat göra. Programmet spretar åt alla håll, men det är någonting som jag själv tycker är kul och jag har haft turen att jobba med några riktiga genier också. Erik Haag är som en kulspruta av idéer. Han kommer in direkt från landet i snickarbyxor och stövlar med två stora hundar, han ser ut som Karius eller Baktus. Anders Helgeson klipper och regisserar. Vi improviserar ganska mycket, främst där manuset inte har funnits eller sketcher som har utvecklats till något nytt längs vägen. Ibland kan Erik slänga in någon smart referens, men annars är det bara trams som inte säger någonting om någonting.

Trots ett dystert världsläge tycks vi leva i återför­eningarnas epok. Oasis, Kent, Ronny och Ragge – och så Björn Gustafsson som stod för årets mest helande comeback när han återvände till Melodifestivalen, där allt började, inför en fullsatt arena sida vid sida med Carina Berg.

– På det personliga planet var det känslosamt att återvända eftersom jag var så skärrad när jag gjorde det första gången. Det fanns en känsla av att gå tillbaka in i någonting som hade känts kaotiskt första vändan. Tillbaka in i elden på något sätt. Jag var ganska försiktig inför att ställa mig på den där scenen igen och tackade nej flera gånger först, men till slut blev jag övertygad, och sedan tänkte jag: ”Klarar jag det här kommer jag att kunna göra ett sketchprogram, och gör jag ett sketchprogram kommer jag att kunna göra en liveshow.” Så det var även av rent egoistiska skäl jag gjorde det. Jag kanske ville bevisa något för mig själv?

Får vi se dig i Melodifestivalen 2025?

– Nu saknar jag motiv för att göra det. Alla i produktionen är fantastiska och det var underbart att göra det senast, särskilt ihop med Carina som är född till att göra det där. Men nu behöver jag inte göra det igen.

Hur mycket styr pengar dina karriärbeslut?

– I början styrde pengar inte alls. Men jag har blivit dubbelsidig. Den ena sidan av mig har aldrig brytt sig om pengar. Men när jag bodde i LA och blev tillfrågad om att göra de första bankreklamerna kändes det inte som om det spelade så stor roll eftersom jag bodde i USA och reklamfilmerna skulle gå i Sverige. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle göra reklam för någonting. Men eftersom jag bodde där borta var det enklare att släppa garden. Det var ett humorsammanhang och ett kul gäng, och såklart bra betalt. Det känns som ett nytt klimat med reklam. Det är inte samma skam runt det längre. Sedan bryr jag mig nog inte om vad andra tycker på samma sätt i dag. Men jag tackar nej till mycket också, så hade jag velat tjäna mer pengar hade jag kunnat göra det.

Som mellanakt under Melodifestivalen lanserade han även det ironiska pojkbandet Björnzone, en supergrupp bestående av Loa Falkman, Eric Saade, Filip Berg, Adam Lundgren, Victor Leksell, Casper Janebrink, Boris René, Ulrik Munther och Måns Zelmerlöw som tillsammans framförde den Backstreet Boys-smäktande smördängan Still the One, skriven av Johan Carlsson, Rami Yacoub och Charlie Puth som till vardags ingår i Max Martins producentstall i Hollywood.

– Efter framträdandet pratades det nästan omgående om att vi borde göra en ny låt tillsammans. Johan Carlsson som gjorde den första singeln hade redan en till färdig. Jag har för mig att den skickades in i vår gruppchatt redan dagen efter. Och mycket riktigt, så blev det. Sony ville sajna oss direkt och plötsligt satt vi på ett plan till LA för att spela in A Christmas Song, som den nya låten heter. 

Det var med den smått klassiska humorlåten till Carina Berg som Björn Gustafsson fick sitt turbulenta genombrott i Melodifestivalen 2008. Nu sluter han cirkeln med en uppsjö av humoristisk musik, dels med årets nya kärlekshyllning till Carina Berg, dels med Björnzone som nyligen släppte sin Hollywoodproducerade jullåt (inspelad i den legendariska We Are the World-studion!), men framför allt med den nya föreställningen Björn Gustafsson Live – En tonsatt kväll med Björn Gustafsson som spelas under hela våren på krogshowsinstitutioner som Rondo i Göteborg och China Teatern i Stockholm, med överhängande chans på fler datum och städer under hösten. Den AI-genererade affischen med Björn som crooner i smoking osar Rat Pack, Caesar’s Palace och gammal hederlig underhållning. Mer revy än standup. Materialet har han skrivit i en ljudisolerad studio mitt emot lägenheten på sin gata medan själva låtarna är skrivna tillsammans med den sex år yngre brodern, musikern Oscar Gustafsson som bor i Göteborg och som även kompade Björn under Mellon.

– Tanken är att publiken bara ska få luta sig tillbaka. Folk ska inte behöva ge så mycket. Jag tycker själv inte om att vara publik alla gånger. Standup bryter ju den så kallade fjärde väggen i och med att man pratar och interagerar med publiken, vilket kan vara skitkul.

– Jag glömmer aldrig när jag såg Peter Wahlbeck för första gången. Jag var 19 år och fick hans nummer av en kollega och ringde och frågade hur man gjorde om man ville prova standup. Han började med att fråga om jag var ståuppare. Jag hann inte ens svara innan han skrek i luren att i så fall var jag hans ”FIENDE!” Sedan gick han loss och berättade om alla ”rockies”, han menade rookies, som gick upp på scen före honom och ”DRAR NER ENERGIN”. Om man känner Peter vet man att sådana här svador inte är helt otypiska honom, även på scen. Jag blev helt paff, men samtidigt var jag osäker på om han skämtade eller inte. Han bad mig ”DRA ÅT HELVETE” och slängde på luren. Jag återberättade den här storyn något år senare när jag fick presentera Peter på klubben RAW som Mårten Andersson hade, och även han hade någon liknande skit om Peter. När Peter gick upp på scen började han, på sin alltid lika breda halländska, med ett ”Jaha … Nu har de målat upp mig som en riktig SKURK.” Och sedan pratade han om mig som ”Sparven” resten av kvällen. ”Ni är här för att se Sparven. Han har utstrålning, det har han. Visst. Men jag har ju jobbat med detta, Jag är ju en STANDUP COMEDIAN!” Som han alltid uttalar just comedian. Nåväl, nu blev detta ännu en utsvävning, men också min första upplevelse av en sann STANDUP COMEDIAN som än i dag är den som har fått mig att skratta mest av alla. Och detta blev alltså min introduktion till just standup.

– Jag besökte humorfestivalen i Edinburgh och det var så mycket standup på löpande band att det nästan blev för mycket. Standup kan lätt bli pushigt. Under samma festival gick jag på en konsert och kände hur skönt det var att bara få njuta av showen jämfört med standupen. Det krävdes inget av mig. Det fick mig att längta efter den gamla skolans underhållning. Som Rowan Atkinsons gamla livegrejer. Eller just Bo Burnhams Inside som vi pratade om. Något sådant vill jag skapa. En annan sak jag tänkte på och tar med mig till den nya föreställningen är att den inte behöver vara så fruktansvärt lång. I dag ska allt vara så långt som för att fylla ut biljettpriset bara för sakens skull. 75 minuter är perfekt. Efter en timme och en kvart blir det inte bättre. Det blir jag, brorsan och eventuellt några fancy musiker på scen.

Hur upplever du förväntningarna om att vara rolig på beställning?

– För många år sedan när jag slog igenom tyckte jag att det att det var mindre underbart att gå ut, för då kände jag en press att på något sätt leverera när någon kom fram. Men numera känner jag inte alls några sådana förväntningar. Ju äldre man blir, desto mer skiter man i saker. Se bara på ens farmor och farfar som är så gamla att de slutat bry sig för länge sedan. Folk skiljer sig eller dör och farmor och farfar säger bara: ”Usch då, tråkigt. Nu tar vi en bulle till.” De har sett och hört allt. Man skulle ha haft mer av den inställningen när man var ung.

Ännu en gång styr Björn samtalet ur kurs och svävar i väg till sin tid i Los Angeles. Inte mig emot.

– Det är väl ganska kulturellt. Det är som att vi svenskar gärna pratar om att amerikaner är så fejk med sitt skryt och sitt sätt att hylla varandra. Men är inte vårt svenska sätt där man alltid ska prata ner sina bedrifter precis lika fejk? När någon gör jättebra ifrån sig ska den ändå stå och säga: ”Nej då, det var bara tur, bollen var rund och det var ett lagarbete.” Man vill bara säga: ”Men Henke Larsson, du låg raklång i luften och lyckades nicka in bollen i krysset, det var extraordinärt!” Vi alla spelar bara olika sociala spel.

Från Romelanda till Rondo, det är en resa som inte tar mer än dryga halvtimmen på E6:an, men för Björn Gustafsson har den tagit en livstid. Han har i olika skick bott på 22 adresser i Stockholm (och ett par stycken i Oslo och LA), men med den egna lägenheten på Mosebacke där han lever med sin tjej känns det som om han äntligen har hittat hem.

Han läppjar på sitt svampkaffe.

– Ska du beställa sådant här? Vill du ha en länk?

Intervju: Rasmus Blom
Foto: Morgan Norman/Rockson
Styling: Natalie Olenheim
Grooming: Linnéa Hellbom/Mikas

Läs också: