Andres Lokko: Rockkroppen är död

Under några perioder av mitt vuxna liv har jag varit tjock.

Av olika anledningar har jag bara svällt upp till något barbapappa-format som inte alls kändes som jag.

Skälen var enkla:

1) För sisådär femton år sedan drabbades jag av en allvarlig utmattningsdepression. En doktor – väldigt stockholmsk, han kallade mediciner för ”kryddor” fast, förstås, uttalat ”krydder” – skrev ut någon slags Prozac som jag motvilligt började ta. Den enda bieffekt jag minns att det hade var att jag kom på mig själv med att varje natt sömnlöst öppna kylskåpsdörren och äta Bregott med sked, som vore det sorbet. Jag slutade med den här medicinen, min gränslösa isterkärlek upphörde, jag återgick till normalvikt.

2) Fem år senare flyttade jag till London och inledde genast en glad diet bestående av öl och friterad fisk, friterad kyckling och friterad potatis. Det visade sig visst vara en ganska korkad kostföring så jag slutade med den när jag inte längre kunde se min egen penis.

3) Ytterligare fem år senare hamnade jag i en lika oväntad som oönskad skilsmässa och tyckte att det djupa obehag situationen gav upphov till effektivt kunde dämpas med ett konstant flöde av högsta möjliga mängd gin och rött vin. Jag måste säga att det gick sådär. Framförallt visade det sig vara lite knepigare att bara sluta med det. Jag noterade också att jag inte längre brydde mig så mycket om att jag hade förvandlats till en Lisbet Palme-friserad Babar. Så jag fortsatte med en axelryckning tills jag en morgon vaknade upp på en Betty Ford-klinik ute på den skånska landsbygden.

Ibland ramlar jag över foton av mig från tiden strax innan det och först nu kan jag fnissa åt att jag ser ut som en 66-årig Cartman. Inklämd i lite för ovärdigt kulörta Supreme-plagg med en blick av ständig irritation över att plagg som skulle vara medium plötsligt betedde sig som extra small, skjortknappar sprätte då och då spontant iväg över rummet och skadade närstående. Hela jag var, well, ganska svullen.

Den rockkropp jag en gång växte upp i var ett minne blott.

Jag vill inte hävda att den är helt återställd men ändå tillräckligt för att inte gråta i duschen.

Och egentligen var det just rockkroppen, herr-rockkroppen, jag ville prata om idag. 

Det sorgligaste med att så många ikoniska popstjärnor har gått bort under det här året är inte att vi aldrig får höra mer ny musik från dem – tragiken är snarare känslan av att den klassiska rockkroppen dog med David Bowie och Lemmy.

När David Bowies kroppsform var så rock att han började bli en helt genomskinlig kvist bestod hans diet av kokain, mjölk och paprika. Inget annat.

Det var ungefär då han började kalla sig för Den Tunna Vita Duken.

Min motsvarighet – som faktiskt fungerade ganska bra ett litet tag – var sashimi och rött vin. Inget annat. Men med självupplevt facit i handen är det ingen diet jag helhjärtat kan rekommendera.

Jag tänker på allt detta när jag en kväll råkar hamna framför det allt mindre överraskande – och kanske därför så kitschigt underhållande? – tävlingsprogrammet ”Idol”.

Alla dessa unga män med något slags pojk-gazongas, bländande tandrader och muskulösa lår.

Med de där herrbrösten får du faktiskt inte pyssla med popmusik i någon form överhuvudtaget.

”Varför då?”, frågar sig vän av muskulatur.

FÖR ATT DET SER JÄTTEKONSTIGT UT!

Om man har tränat till sig medicinbollsformade herrbröst och vader skulpterade till svullnad samt Buttericks-biceps så vänder man sig möjligen till Vikingarocksförmedlingen på Birka.

Alternativt är man uppvuxen i Compton och pysslar med hiphop.

Om inte så undviker man alla former av rock eftersom man inte har i den att göra.

Det finns massa andra yrken för er. Polis, till exempel.

Jag inser givetvis att det finns generationer av lärjungar till, säg, Henry Rollins som inte håller med om något jag säger men eftersom jag inte tillhör dem så ger jag även dem en lika raljant som nonchalant remiss till Birka Vikingarocksförmedling.