Andres Lokko: Matcha inte kläder med parfymer

Det fanns en tid för mycket länge då det som skilde pojkar var den morgonen man allra första gången använde rakvatten.

Man hade fått en engångshyvel av mamma och pappa och en grön liten flaska med någon form av alkoholstinn vätska som skulle lukta gott och svida jättemycket när man hade karvat bort de få fjunen på hakan.

Idag är rakvatten – precis som hårvatten och andra varor från 1950-talet – den manliga groomingens svar på stumfilm.

Parfym är det dock inte.

Även om vi har ersatt produkterna vi splashar i ansiket – nyrakade eller ej – med krämer, geléer och olika former av, eh, beard junk så står det nästan undantagslöst någon liten flaska med lukta-gott i mäns badrumsskåp.

Och vi vet alla att det tar en smärre livstid att bemästra distribueringen av detta lukta-gott i både lagom subtil mängd samt också vad vi faktiskt passar i för dofter.

Det förstnämnda är fortfarande en underhållande långsam process – fredagkvällar på tunnelbanestationer eller i bussar – så har tonåriga killar en fömåga att stinka duty free-butik över hela sin omgivning.

Och just detta är viktigt: det är just duty free-butik man oftast doftar.

Ty 99 procent av alla herrparfymer luktar ungefär likadant.

De må hävda att de minsann är speciella, baserade på någon slags balans mellan olika kryddblandningar.

Men de har ungefär samma effekt: de luktar Arlanda.

De flesta män gör det.

Aningen mindre ju äldre de blir men själva essensen av flygplatsterminal består oftast livet ut.

Jag ser lite på herrparfymen som på klockor: man får faktiskt aldrig ha mer än en.

Man matchar inte klockor till olika fits och inte heller dofter.

MAN HAR EN I TAGET!

Därför är den här vintern något av en lisa för själen. Aldrig har valet varit så enkelt. Ty den ryske designern Gosha Rubchinskiy har nyligen lanserat sin första parfym.

Ja, jag köpte den upphetsat på releasedagen över the internetz. Några dagar senare ringde ett bud på dörren och jag kunde unboxa min Gosha-parfym.

Brydde jag mig om att ta reda om den här doften passar mig innan?

Självklart inte.

Det kan, för guds skull, inte vara så viktigt med lukta-gott att man ska anlita konsulter för det här ändamålet?

Sådana där män i ankstjärtskostymer som står i dyra vaurhus och blandar uringula små vätskor med en liten spatel?

Nope, not having it.

Det är ingen skillnad på hur jag tar mig an ny rock och hur jag närmar mig en ny parfym.

Jag vill att helt enkelt att den ska kännas sjukt hipp, få mig att känna mig snäppet coolare än vad jag är.

Jag vill att etiketten och avsändaren strör någon slags glamour (vi återkommer strax till det ordets olika innebörder) över min vardag.

Jag älskar ju ny musik som har den effekten så varför skulle jag inte översätta det till den enda produkt i mitt badrum som jag liksom kan ta med mig ut?

Gosha Rubchinskiys första parfym – skapad som en del av Commes des Garçons fascinerande doftimperium – började det tisslas och tasslas om redan i somras.

Det som gjorde detta så mycket mer spännande än kanske någon annan parfymlansering i modern tid var hur Gosha ju med sina plagg glamouriserar en så oerhört egensinnig estetik: den sena sovjetiska eran, minuterna innan murens fall, och hur unga människor i Sovjetunionen ändå lyckades skapa sina egna subkulturer med smått märkliga och – oftare än inte – illasittande inhemska kopior av amerikansk och västeuropeisk streetwear.

Goshas parfym doftar just så. Och ändå inte.

Den är en smula bisarr och samtidigt djupt lockande.

Men med lite god vilja hittar man förr eller senare allt man vill ha av den. Det doftar lite vodka, ganska mycket kärnkraftsläckage och bränt gummi. Kanske finns där även spår av solblekt asfalt och gårdagens fimpar i ett bortglömt askfat?

Fast också, för att försiktigt knyta ihop den östeuropeiska retro-rosetten, just det där allra första gröna rakvattnet med alldeles för mycket alkohol i som jag splashade över kinderna när jag vid sisådär fjorton ålders karvade bort begynnande fjun från min haka i Jakobsberg.