Andres Lokko: Män kan inte dölja sin åldersnoja
Andres Lokko om när inte ens subtila designmärken kan dölja ålderskrisen.
Självbedrägeri är den åldrande mannens livslott.
Det måste vi visst tala lite om i dag.
Ty den är lika genomskinlig i ens garderob som någonsin i, säg, ens garage.
Den klassiska livskrissymbolen – en röd sportbil – har mängder av sartoriella motsvarigheter.
Men de är inte nödvändigtvis exakt de man inbillar sig. Där ens val av alldeles för dyr bil har varit en konstant i många decennier och fortfarande genast avslöjar att man har förvandlats till kvarterets Quagmire, är den hyfsat moderna garderoben på samma man lite knepigare för det blotta ögat att upptäcka.
Det fanns en tid då man på mils avstånd såg en annalkande Quagmire.
Han hade alldeles för uppknäppt skjorta och för många smycken hängandes längs sin alltför brunbrända och ändå gråsprängda bringa med. Han luktade lite för gott och tyckte att små, små byxor var en jättebra idé.
Det är här självbedrägeriet kommer in i den aningen förändrade bilden.
Jag är inte täckt av guldsmycken, knäpper absolut inte upp någon skjorta till naveln. Äger inga jättesmå badbyxor. Eller något annat för smått för den delen.
Snarare tvärtom.
När mina favoritmärken droppar sina nya kollektioner dras jag automatiskt till mer försynta plagg: ”åh, Supreme har gjort en luddig beige kofta!”, ”åh, Noahs kepsar finns i, eh, beige och benvitt!” eller ”nämen, åh vad praktiskt, Gosha Rubchinskiy gör pannband för idrottsbruk!”.
Så jag shoppar loss.
Trycker på ”buy” och väntar otåligt på att ett bud ska ringa på dörren en vecka senare med mina lågmälda och ej vräkiga nya plagg. De har en label i nacken som gör mig glad och trygg, kanske till och med tuff, inbillar jag mig.
Att ingen annan kan se märket får mig att känna mig extremt vuxen.
Ett efter ett trillar vårens jawnz in.
Till slut har jag uppnått en så kallad fit som jag är galet nöjd med.
Jag har gått vidare! Inga av byxorna är i fleece! Det står inte ”Fuck We Do What We Want” över hela ryggen på ett enda plagg! Längre än till en subtil Gosha-tröja från hans ambivalenta protestkollektion för våren och sommaren 2016 med en hyfsat subtil liten rysk flagga på bröstet går jag inte!
Nej nej. Jag är ju vuxen! Värdig! Så långt från en Quagmire man kan komma.
Det visar sig att jag har alldeles rätt.
Några få dagar senare mailar min flickvän mig en fotoserie av rapparen Wiz Khalifa i ett knippe utmärkta fits från en amerikansk modesajt.
Jag känner igen flera av hans jawnz.
Den där bruna koftan har jag också, tänker jag. Och exakt en sådan där keps. Wiz Khalifas är i och för sig rosa, min är benvit. Eller, okej då, beige. Men det är samma keps. Ergo: jag är tuff!
Jag mailar tillbaka någon emoji som gör nöjdminen.
Och får lite för snabbt ett svar.
”Jo, ni har samma plagg. Men du ser ut som Frank Costanza på väg för att spela pingis i dem”.
Samma kväll beger vi oss till Nobelberget, en mäktig men dragig konsertlokal i Nacka, för att se grime-legenden Skepta. Jag är glad som ett barn. Älskar Skepta. Jag har mina subtilt tuffa kläder på mig, ända ner till ett par ljusblåa Gosha-strumpor i jättelimiterade Adidas Tubular Dooms.
Sjukt nöjd.
Strax innan Skepta ska gå på scenen går jag på toaletten. Medan jag tvättar händerna knackar en ung man mig på ryggen.
”Ey”
”Ja?”
”Det är ingen idé att du klär ut dig nästa gång. Varenda jävel ser ändå att du är civilare.”
Jag tvättar tyst klart mina händer, torkar dem och när jag kommer ut går Skepta precis upp på scenen.
Jag nämner inget av det som just har hänt för Olga.
Står bara bredvid henne och smånoddar så tufft jag kan till den tuffa musiken.
Mer av Andres Lokko:
”Jag älskar dagens outfit – trots att världen brinner”
”Killar, sluta tappa håret i förtid”
”Klädkoderna på krogen är tillbaka”
”Om att lyssna på sin partners stiltips”
”Dags för kamphund och mjukisbyxor”
