Andres Lokko: ”Killar, sluta tappa håret i förtid”
Andres Lokko uppmanar alla män att behålla håret.
Har du någonsin sett en man med hår skena som en knasboll på en vattenskooter?
Nej.
Har du någonsin sett en kroppsbyggare med hår i sådana där spännande fantasimönstrade byxor som bara riktigt tossiga kroppsbyggare bär?
Nej.
Har du någonsin träffat någon vuxen man med hår som har en djup mancrush på Jason Statham?
Nej.
Jag är fyrtioåtta år gammal, har ett ganska hyfsat hårfäste i behåll och behöver blott acceptera att håret för varje morgon jag vaknar blir en smula mer gråsprängt och därför börjar anta en både ny och obekant bångstyrig kvalité. Och möjligen att mina frisyroptioner därför krymper en smula och begränsar sig, i smakfullhetens namn, till en Charlie Watts eller kanske en Jason Williamson från Sleaford Mods.
Så jag ska förstås inte komma här, från min i sammanhanget privilegierade position, och ha lätt fascistoida åikter om någon annans tunnhårighet.
”DU VET INTE HUR TRAUMATISKT DET FAKTISKT ÄR!”, skriker dessutom någon i ilskna versaler.
Nej, det gör jag inte. I alla fall inte än. Men det är också just detta som gör mig till en så utmärkt och opartisk observatör, någon om i högst objektiv välvilja blott föreslår några förhållningsregler.
Det finns ett ytterligare skäl till: efter den första sommarsemester jag, istället för att resa utomlands, mestadels har spenderat i det skalliga vattenscooter-reservat som är Stockholms norra skärgård så måste jag sätta ner foten.
Killar, håll i håret! Sluta tappa det i förtid! Det leder alldeles för ofta till oacceptabelt beteende. Överkompensation har sedan länge ersatt oskyldigt experimentell överkamning. Jag föredrog överkamningen.
Den svenske popmusikern Jonas Lundqvist är väldigt skicklig på tunnhårighet. Ett proffs i ämnet och en utmärkt förebild. Litegrann som Brian Eno som i sina rymddräkter i Roxy Music sportade en magisk glamrockfrisyr som började mycket, mycket långt bak på hjässan.
Jag drar alltså inte alla tunnhåriga män över samma kam.
Här lämnar jag en liten andningspaus i form av en tom rad för att både du och jag ska orka idissla förra meningens katastrofala vitsighet som jag redan nu ber om ursäkt för.
Bad jag om ursäkt? Jo, men tar tillfället i akt att för säkerhets skull göra det en gång till. Förlåt.
Tillbaka till det vi pratade om. Bekymren inleds på allvar när man börjar slänga sig med rader som ”mindre hår – men desto mer ansikte att tvätta”. Det är när de gör entré i ens vokabulär som jag har lärt mig att vattenscootern, fantasibyxan och till och med en fäbless för ”Transporter 3” inte är speciellt långt borta.
Det är någonstans just där som tunnhårigheten går från ett problem till kliniskt missbruk.
Men finns det hjälp att få? Utöver extremt tidskrävande krämer eller transplantationer? Det verkar faktiskt inte så.
Därför återstår bara en möjlighet, ett litet upprop, en bön från oss andra: Snälla män, kan vi inte ta ett gemensamt beslut om att försöka knipa ihop och låta håret vara kvar ett tag till?
Alltså, jag kräver inte att ni måste behålla det livet ut, bara att ni i alla fall försöker skjuta upp tunnhårigheten tills ni har blivit visa nog att hantera den.
För den allmänna trevnadens skull.
Mer av Andres Lokko:
”Klädkoderna på krogen är tillbaka”
”Om att lyssna på sin partners stiltips”
”Dags för kamphund och mjukisbyxor”
