Andres Lokko: Han är världens coolaste person

Jag skriver det här i en långärmad t-shirt med en mycket undermålig teckning av den brittiska popsångerskan Kirsty MacColl över bröstet.

Det är få förunnat att se att det faktiskt är hon på min tröja, jag vet det bara själv för att tröjan är döpt efter henne. Hennes namn stod alltså på den lilla streckkodslappen som hängde i nacken när jag köpte den.

Lite för högt uppe på tröjans vänstra arm står det ”Thames”. Det är namnet på Blondey McCoys egna klädmärke och en betydligt större anledning till att jag har den här t-shirten på mig än att sympatiska – och alldeles för sorgligt och tidigt bortgångna – Kirsty MacColl pryder den.

Jag har nämligen en svårartad mancrush på Blondey McCoy.

Det hela känns en smula pinsamt eftersom McCoy är född 1997. Han är alltså exakt trettio år yngre än jag.

Nu hade jag kanske tänkt att denna mancrush ska förbli högst platonisk men det känns ändå en smula underligt att erkänna att Blondey McCoy är lite av min idol.

Jag tycker helt enkelt att han är så fruktansvärt tuff.

Blondey startade klädmärket Thames när han var femton. Han har alltså alldeles nyligen fyllt nitton.

McCoy har redan hunnit ingå i Supremes skateåkarstall som han lämnade för engelska Palace för två år sedan. Sannolikt gjorde han det för att de går under det fantastiska namnet Palace Wayward Boys Choir.

Den så utmärkta designern Bella Freud – dotter till Lucien – har dessutom nyligen utsett honom till sin absoluta favoritkonstnär.

Ja, Blondey är konstnär. Också. Med tre-fyra hyllade utställningar under bältet samt en mängd konst-relaterade uppdrag i skatevärlden.

Nämnde jag att han är nitton år gammal?

Men det jag tycker mest om med Blondey McCoy och min förhoppning att han snart ska ta över hela världen – well, i alla fall modedelen av den – är hans accelererande modellkarriär.

Gosha Rubinskiy, Palace och Supreme har alla anlitat honom, modetidningar som i-D och Man About Town har haft honom på sina omslag.

Blondey McCoy ser fantastisk ut. Så sjukt modern. Så nu.

Med sitt alltid nästan rakade huvud och en profil som påminner om en mycket nyvaken Shaun Ryder i Happy Mondays drömmer jag om en snar framtid där Blondey McCoy utgör det moderna manliga stilidealet med stort S.

Så långt bort man kan komma från tajta ankstjärtskostymer till manbuns och välansade skägg ovanför jättetajta små mockajackor.

Ja, du fattar.

Jag har hamstrat plagg från Thames ända sedan de droppande sin första kollektion för tre år sedan. Några av dem har swischat förbi i bisatser i den här spalten sedan dess – men det var innan McCoy klippte sig.
Detta är inte så oviktigt eller trivialt som det först låter. När McCoy hade betydligt längre hår såg han mest ut som ett snällt barn, i samma ögonblick det försvann förvandlades han ögonblickligen till en purung stilikon.

Någonstans sammanföll allt jag uppskattar med mode (och musik) i McCoys uppenbarelse. I synnerhet när han visade Goshas höstkollektion eller nyligen poserade i vit träningsoverall med detaljer i teal för Palace senaste lookbook.

Har han inte redan gått modell för Vetements så lär han göra det innan den här texten ens har hunnit publicerats. Ty Vetements är nog det enda som saknas på McCoys redan digra CV.

Men i ett aningen längre perspektiv är drömmen att Blondey McCoy och hans så gott som perfekta look når långt, långt utanför streetwear-världen och inte stannar i de där ringlande köerna utanför de butiker som tillhandahåller deras tuffaste plagg och limiterade skor i London, New York och Tokyo.

För just nu är jag inte kapabel att för mitt liv förstå varför någon man skulle vilja känna sig som någon annan – eller något annat – än just Blondie McCoy, världens dokumenterat coolaste lilla person.