Andres Lokko: Finns en pervers lockelse att gå ut i pyjamas
Andres Lokko inventerar det gångna året.
Vid den här tiden på året brukar jag göra en liten inventering av min garderob.
Vad hände egentligen i den under förra året?
Vad rök?
Vad tillkom?
Vad har jag fortfarande inte riktigt våga lämna lägenheten i?
Den sistnämnda frågan är ganska enkel så vi besvarar den först.
En midjeväska samt en gul pyjamas.
Pyjamas kanske man nu inte riktigt ska gå ut i. Grundidén med en pyjamas är förstås att man ska sova i den. Men jag inbillar mig att just den här skulle kunna vara nästa steg efter prasselbyxan.
Men, nej, trots att jag redan har sett både Fetty Wap och grimestjärnan Skepta i exakt samma pyjamas (ja, den är från Supreme) så kommer jag inte undan med mer än att möjligen gå till köket i den för att koka kaffe eller ett ägg.
Fast jag när ändå en förhoppning att jag någon gång ska våga använda i alla fall över- eller underdelen var för sig av den utanför dörren.
Magväskan är ännu svårare. Jag har ju bestämt mig för att den är enormt grime, dessutom är den i min nya favoritfärg.
Teal.
Ja, den där onaturligt trista kulören någonstans mellan blått och grönt som blev kvarlämnad i ett föråldrat kontorslandskap. Den som dataskärmar hade i slutet av 1990-talet. Färgen som man idag mest förknippar med plastdetaljerna på en häftapparat på valfritt skrivbord i ”The Office”.
Jag ser att jag strax före jul även skaffade mig en keps i teal.
Teal är så tråkigt att färgen inte ens har förärats med något svenskt namn. Man gissade nog att den skulle dö ut och bara försvinna.
Men, nej, ju mer 1990-talet har plundrats och plockats isär för att sättas ihop på nya sätt så kom vi till slut fram till just teal.
Och fleece. Samt grime.
Och, vips, där har vi också de tre orden som sammanfattar vad som skett i garderoben här hemma sedan sist:
Fleece. Grime. Teal.
Samt en renässans för ett återupplivat klädmärke som jag under en kort period just i 1990-talets slut hade en intensiv relation med: Noah.
Nu känns det som om vi visst ska ses igen och det gör mig en smula nervös.
Jag har då och då på den här platsen utsett Årets Plagg. Ett år var det så enkelt som collegetröjan, ett annat gick den åtråvärda bucklan till mjukisbyxan.
I år verkar det som om vinnaren snarare är en färg, tätt följt av ett material. Teal och fleece.
Man kan tro att de är färgen och materialet man hittar i botten av varenda reahylla på vilken fritidsoutlet som helst. Men, nej, de har faktiskt gått vidare allt medan mina favoritmärken har hittat dit igen.
Och, således, som den lättförledda labelwhore jag uppenbarligen är så har jag också det.
Det finns en lätt pervers lockelse i att ta sig an sådant man sedan länge trott att man aldrig, aldrig skulle visa sig i ute i dagsljus igen.
När jag ser mig i spegeln i fleecebyxor, tealfärgad keps och en svart hoodie från just Noah med magväska så flashar mängder av förträngda bilder förbi min näthinna: urbota trist ryggsäcks-hiphop, skivbolag som Rawkus och artister som Company Flow; scratch-VM och dammtäckta cratediggers.
Ett slags dj-mode jag aldrig, aldrig ville uppleva igen och som oproportionerligt ofta bestod av just femtio artificiella nyanser av teal. Samt fleece.
Men, hey, nu är vi där!
Och givetvis tycker jag att det är toppen. Inte som någon revival, snarare bara som en gigantisk överraskning.
Precis som de oändliga köer som simultant åter övernattar utanför skickliga sneakerbutiker inför nästan vilken drop som helst.
Hur gick det egentligen till?
Men tidiga morgnar förvandlar de här köerna effektivt delar av både Lafayette, Peter Street och Åsögatan till disiga fleece- och teal-täckta catwalks.
Mer av Andres Lokko:
”Jag älskar dagens outfit – trots att världen brinner”
”Killar, sluta tappa håret i förtid”
”Klädkoderna på krogen är tillbaka”
”Om att lyssna på sin partners stiltips”
”Dags för kamphund och mjukisbyxor”
